Ponnyfinalen

Helgen som gick var det dags för final i dressyrcupen för ponnyer. Det är den enda riktiga ponnytävling som finns här i Portugal, eftersom deras förbund ännu inte har tagit till sig det här med ”ponnyer”….Storm o Filipa flätning

Av våra två ekipage som ridit lyckats kvala in, var det Filipa och Storm kvar. För en ung tjej, som bara precis börjat tävla, så är ett tvådagars-meeting med final en ganska stor händelse. Hennes förberedelser har varit, två kvaltävlingar med Storm, en klubbtävling och en clear-round start med en annan ridskolehäst. Så det är ju inte jättemycket rutin. Men hon är målmedveten och har tränat så mycket det bara varit möjligt. Hennes tävlingspartner Storm, är en ganska grön ponny på endast 6 år, och han har startat två gånger tidigare (förra året, med annan ryttare). Men nu var det Final, och dags att försöka lyfta resultaten så mycket det går.Arruda3

Storm är lite speciell. Normalt är han rätt så tittig, och hoppar till både höger och vänster om det finns minsta lilla anledning. Slänger sig och fnyser. Men på tävling – ja då är han supercool!!! Ingenting rubbar hans cirklar. En högtalare som drar igång hög musik rakt ovanför hans känsliga öron, eller främmande hästar som nästan krockar på framridningen, eller vilda vindar runt knutarna så det prasslar i buskar och träd. Bekommer honom inte ett dugg.Han viker inte på ett öra ens, utan uppför sig som om det var just det här han var född till att göra.

Storm fick resa upp redan på fredagen, tillsammans med ett gäng ponnyer på grannkklubben, för att ryttarna skulle få tillfälle att rida i stora arenan. Filipa kämpade med en förkylning, men var ändå rätt laddad, och insåg vikten av att känna in miljön. Vi lämnade av all utrustning och foder, och fjäskade för en av hästskötarna så han skulle ta hand om vår kämpe tills nästa dag.Klar för avfärd

På lördagen körde Filipas mycket tappra föräldrar upp henne till tävlingsplatsen (läs om den resan HÄR) så att hon skulle hinna tvätta hans strumpor och fläta manen. När Sofie och jag kom upp lagom till mätning (nytt moment, eftersom det, ännu inte finns ett ponny-reglemente) så var Storm mer som en bris. Lugn, utvilad och glad.

Efter lunch, så red Filipa fram och allt verkade vara helt i topp. Själva programmet var utan direkta misstag, men väldigt försiktigt, så tempoväxlingarna och skänkelvikningarna var inte av deras normala kvalitet. Men inga felfattningar, inga avbrott (vilket ibland varit problem) och ett slutresultat på helt godkända 61.9%. (Snitt på tre domare) Framridning på

På söndagen hade hon koll på vikten av att visa tydligare temposkillnader och att våga fånga upp Storm i sidvärtsrörelserna. Det blev överlag bättre, men istället en kostsam felridning. Söndagens program hade högre svårighetsgrad.

Sofie och jag åkte hem lite i förväg, för vi har ju fler hästar och andra åtaganden som kräver vår närvaro, så Filipa och hennes föräldrar fick stanna kvar själva till prisutdelningen. Alla deltagare får pris. Hon skickade ett SMS, lite besviket att hon var på 12:e plats. Jag kollade nätet: det stämde, hon var totalt 12 av 23 deltagande i cupen i sin åldersgrupp. I klassen var hon på 9:e plats av 13 som kom till start i finalen. Det tycker jag är mer än hedrande. De som hade bättre resultat hade antingen betydligt fler starter innanför rocken, eller mycket mer erfarna ponnyer. Jag är väldigt stolt över hennes framgångar!

Till nästa år hoppas jag kunna ragga upp fler ryttare till våra ponnyer, så vi kan ha ett fullt lag med till finalerna. Samt ge ryttarna möjlighet till fler starter under själva kvaltävlingarna. Spännande projekt!

Och så vill jag bjuda på en film från framridningen. Några riktigt söta ponnyer och deras duktiga små ryttare!

Annonser

Det kan man kalla resa!

I helgen var det dags för finalen för årets ponny-cup i dressyr. Det är en historia för sig. Nu vill jag istället berätta lite om anläggningen som vi var på. (Bara som en parentes)

Huvudarenan

Huvudarenan

En jättestor och fin anläggning, som byggdes för inte så många år sedan, av personer som hade en vision att skapa ett stort nationellt center för dressyr. En plats att kunna förlägga stora tävlingar, både nationella och internationella, kurser, clinics och liknande. Utbildning av hästar, möjlighet att visa hästar under proffessionella former. Det är verkligen en imponerande anläggning. Den är byggd i U-form och har två stora ridhallar, boxar för uppskattningsvis 120 hästar, fina utebanor, restaurang, omklädningsrum, sadelkammare, spolspiltor och ja, kort sagt, allt man kan önska av en toppanläggning. Det är ett nöje att ha sin häst uppstallad där, och att rida på dessa fina banorna, alla med bästa underlag.

Men det finns en hake: läget! Som alla i fastighetsbranschen redan vet, så handlar det ju om läge, läge och läge. Det gäller ju även till viss del för stora hästanläggningar. För vad man behöver, så är det ju främst att det är lättillgängligt. Det ska vara enkelt att hitta dit, köra dit, både med hästlastbil, foderleveranser och så vidare. Det ska vara enkelt att nå från närmsta hotell om man stannar över på tävling eller kurs. Det ska inte vara för långt från närmsta stora stad (med förbindelser vidare ut i Europa, om man tänker stora tävlingar). Och i just detta ligger problemet för den här mönsteranläggningen.

Om man kör från Lissabon, så är det ungefär 30 minuter på stora fina motorvägar. Men sedan finns det ingen avfart nära anläggningen, så trots att det ligger kanske 500 m från motorvägen blir det ytterligare ca 30 min på krokiga småvägar. Som innebär skarpa kurvor, branta backar, och allt sånt som man inte uppskattar alls om man transporterar hästar. Hästar som ska tävla och behöver komma fram i toppkondition.

Så man kör av motorvägen, och efter ett par kilometer kommer man till närmsta samhälle. Troligen finns det både möjlighet till mat och övernattning där (om det inte är för stort arrangemang). Sedan får man kryssa sig genom hela detta samhället med hjälp av tveksam skyltning. Genomfartsled finns alltså inte, så vi passerar Lidl, apoteket, banken, och alla korsningar som finns i varje samhälle. (Tänk storlek Tvååker)

På andra sidan samhället får man noga passa varje korsning och avtagsväg, så man inte missar sin rutt. Det är ytterligare en halvmil eller så, på krokiga, kuperade vägar genom ett jordbrukslandskap med vingårdar, fält, byar innan vi kommer till den sista avtagsvägen mot destinationen.

Och där bär det brant uppför! Så brant att jag var verkligt tacksam att jag inte hade en trailer bakom bilen. Jag skulle inte veta vilken växel som varit bäst att köra uppför dessa backar. Känslan var närmast att jämföra med när man åker Lisebergsbanan, och sakta dras uppför den allra första uppförsbacken. Tick, tick, tick, tik…. tjohooooo! Nerför! Smal väg – inga räcken. Har vi kört fel? Kan detta verkligen vara rätt? Och till sist är vi framme. Vid en anläggning som har allt man kan önska. Verkligen en surrealistisk upplevelse. Vi borde filmat på vägen dit, för att ge den kusligaste känslan. Nu bjuder vi på hemvägen istället. Ponnyn fick åka lastbil tillsammans med ytterligare några ponnyer från en annan klubb. Lättnad.

Jag har fått berättat för mej, att när anläggningen byggdes, fick ägarna ett muntligt löfte om en egen (eller närmare) avfart från motorvägen. Men sedan blev det regeringsbyte och kristider, och dessa löften infriades aldrig. Nu lär det väl inte hända om ingen är villig att betala. Och det lär nog heller inte hända. Förra året såg jag att anläggningen var till salu, till det facila priset av 3,5 miljoner euro. Troligen inte ett öre över byggkostnaderna. Nu är annonsen borta från nätet. Blir spännande att se framtiden.

 

Våra ponnyer på tävlingsbanan

Vi kom iväg på tävlingar till slut. Det var inte så enkelt som det låter. Jag behöver ryttare i rätt åldersgrupp, villiga ponnyer, och support från hela teamet. Men allt löste sig, och Sophia på Newton skulle starta i åldersgruppen 9-13 år, nivå ungefär LC, plus Filipa på Newton i gruppen 13-15 år, nivå som gamla LB (med skänkelvikningar).

Filipa och Storm klara för start.

Filipa och Storm klara för start.

Sophia har aldrig varit på en dressyrtävling någonsin, och hennes ponny gjorde sin debut tillsammans med Ann-Sofie, för bara ett par veckor sedan, så det är ett rätt så grönt ekipage. Det hör till saken att Sophia inte heller rider ”dressyr” utan bara har hoppat hittills. Hon värvades till teamet rätt nyligen och har hängivet råtränat, och lärt sig programmet. Det blev intensivt på slutet, men viljan fanns, helt klart.

Sophia och Newton på framridningen

Sophia och Newton på framridningen

Filipa har ridit med oss hela sommaren, och Storm är hennes favorit, även om det inte är den ponny hon har ridit mest. Filipa red sitt livs första tävling för bara ett par veckor sedan, på en ridskolehäst från ett annat stall. Och Storm, ja han förtjänar nästan ett eget kapitel, för trots att han faktiskt startade dressyrtävling redan förra sommaren, har det varit många turer på vägen och han är fortfarande mycket ”unghäst”.

Till anläggningen där tävlingarna skulle hållas är det ca 40 minuters skrittväg, så vi beslutade att ekipagen skulle promenera dit, och bli lite uppvärmda och avspända på köpet. Ann-Sofie och Diogo följde med på cykel, och jag tog bilen med kavajerna och alla tillbehör.

Ponnyer och ryttare på väg till tävlingen.

Ponnyer och ryttare på väg till tävlingen.

När dom kom fram var det inte långt kvar till Sophias start, så hon hade knappt inte tid att hinna bli nervös. Bara känna på lite delar ur programmet, kolla att han tar fina galoppfattningar, och sedan var det nästan dags. Hon gjorde en fantastiskt fin uppvisning, och höll nerverna i styr. Dessvärre räckte det inte till placering. Det hade väl ingen heller förväntat sig av ett par debutanter, men nu har dom i alla fall fått känna på, och vet bättre vad som krävs till nästa omgång i ponny-cupen.

Efter lunch var det Filipas tur att börja värma upp. Storm är väldigt känslig, och när ryttaren blir lite spänd blir det ofta fel galopp. Ett tag trodde jag inte att hon skulle reda ut det när allt blev fel på framridningen, men hon visade prov på alla de egenskaper som krävs av en blivande tävlingsryttare. När något blev fel, kunde hon genast rätta till det och fortsätta sitt program utan tveksamhet. Storartat gjort av en så ung och oerfaren ryttare. En felfattning korrigerades omdelbart, likaså ett avbrott. Hedrande poäng även här, men ingen placering. Bara att spotta i nävarna och komma igen.

Båda flickorna fick deltagarrosetter och protokoll med ganska jämna siffror mellan 5,5 och 7 i stort sett hela vägen, och slutpoäng runt 60%. Filipa fick t o m ett par 8:or att skryta med!

Det var roligt att för första gången ha ryttare med som representerade ”B Equestrian” i starlistorna, och se båda göra så bra ifrån sig.

Sedan fick flickorna rida hela vägen hem igen, och den regnskvätt som kom just då lyckades nog inte dämpa humöret hos någon. Det var en lyckad dag!

(alla bilder är tagna av Barbro Lagergren)

 

Cupfinal i dressyr

I helgen åkte Frida och jag för att titta på finalerna i Portugisiska dressyrcupen. Främst ville vi ju se ponnyklasserna (spana in konkurrensen till nästa år, hihi) och se de bästa 4-, 5- och 6-åringarna.  Riktigt så blev det inte. För vårt schema stämde dåligt med startlistorna, så det fick liksom bli det som bjöds på medan vi var där.

Vi såg några av ponnyekipagen i klassen för ryttare 13-15 år. Svårighetsgraden var som gamla LB, med mellangångarter och skänkelvikning i trav, men ingen ryggning, eller galoppfattning från skritt. Några av ponnyerna var nog runt 155 eller så, men jag ska inte säga att det påverkade resultatet. Det var helt hur skolad och bussig ponnyn var och hur erfaren och nervkall ryttaren höll sig, som avgjorde resultatlistan den här gången. Banan var utomhus, i väldigt blåsigt väder och lerig bana.

Vi passade istället på att se ekipagen som red motsvarande MSV:B och St Georg. En hel del väldigt duktiga ryttare och fina hästar, fick vi se.  Roligt att se en del hästar, som kanske inte hade supergång, med reds väldigt väl. Inte helt förvånande vanns flera av klasserna av ett stall, vars hästar och ryttare tränar under tysk tränare. Samma ryttare vann tre klasser! (Resultatlistan HÄR).

Och självklart tillbringade vi lite tid vid framridningen. Det är alltid kul att titta på. Men när jag ska sammanfatta dagens upplevelser så är det den här hästen jag minns bäst:

GuldhästenJag tror aldrig jag har sett en häst med sådan färg. Fotot ger inte full rättvisa. Han var en gulbrun lusitanohingst,  med en metallic-glans som gjorde att han såg ut att vara gjuten i guld. Att han dessutom rörde sig underbart och hade en otrolig utstrålning gjorde inte saken sämre. Så vacker!!

 

%d bloggare gillar detta: