Det var varit en konstig tid, de senaste två månaderna. Från att fatta (nödvändiga) beslut om att minska ner verksamheten, till att faktiskt göra en konkret plan som känns vettig, till de dagliga praktiska detaljerna som alltid måste fixas.
En period när min tid i stallet inte alls känts bra. Trivs inte riktigt, och hästarna har inte gett mej den glädje dom brukar. En varm hästmule brukar ju annars vara det plåster som hjälper mot det mesta. Fast inte nu. Det känns svårt att se Peters fina Jimmy stå där och göra sina konster. Och det är svårt att se ponnyerna i ögonen när man vet att man måste sälja.
Nu börjar i alla fall saker och ting gradvis falla på plats. Det finns en plan för framtiden där jag kan driva verksamheten vidare i mindre skala. Ett nytt kontrakt med klubben har förhandlats fram, och jag känner en viss tillförsikt. William och Newton är sålda, och har fått jättebra ägare. Det känns gott. Det finns spekulanter på ett par till, och de andra kommer att få åka tillbaka till Sverige, för att säljas där, för trots allt ser marknaden helt annorlunda ut i norr.
William med sin nya husse.
Jag har bara suttit på hästryggen ett fåtal gånger. Inre stress gör mej inte direkt till en god ryttare, och är det inte roligt så behöver man inte rida. Men Marita var nere ett tag, och hann med att ge en ridlektion. En värdefull sådan, och några bra tips för vidare träning har jag kvar. Hon får komma tillbaka och stämma av, så att jag sköter mej.
De senaste dagarna har det varit roligare att vara i stallet, och trivseln börjar komma tillbaka. Och snart kommer nog ridglädjen med. Häromdagen hade jag en engelsk ridturist på lektion med Viking. Hennes ridglädje var inspirerande att se, och jag hoppas att jag snart kan känna likadant. För det är nog inte någon som suttit på Viking utan att känna sig lycklig.
Stallbabbel 
teamfix
/ 29 mars, 2016Även om det är tungt, och lång väg kvar så är det härligt att höra att du börjat vandra upp från avgrundshålet som du måste ha befunnit dig i./Annika