Det kan man kalla resa!

I helgen var det dags för finalen för årets ponny-cup i dressyr. Det är en historia för sig. Nu vill jag istället berätta lite om anläggningen som vi var på. (Bara som en parentes)

Huvudarenan

Huvudarenan

En jättestor och fin anläggning, som byggdes för inte så många år sedan, av personer som hade en vision att skapa ett stort nationellt center för dressyr. En plats att kunna förlägga stora tävlingar, både nationella och internationella, kurser, clinics och liknande. Utbildning av hästar, möjlighet att visa hästar under proffessionella former. Det är verkligen en imponerande anläggning. Den är byggd i U-form och har två stora ridhallar, boxar för uppskattningsvis 120 hästar, fina utebanor, restaurang, omklädningsrum, sadelkammare, spolspiltor och ja, kort sagt, allt man kan önska av en toppanläggning. Det är ett nöje att ha sin häst uppstallad där, och att rida på dessa fina banorna, alla med bästa underlag.

Men det finns en hake: läget! Som alla i fastighetsbranschen redan vet, så handlar det ju om läge, läge och läge. Det gäller ju även till viss del för stora hästanläggningar. För vad man behöver, så är det ju främst att det är lättillgängligt. Det ska vara enkelt att hitta dit, köra dit, både med hästlastbil, foderleveranser och så vidare. Det ska vara enkelt att nå från närmsta hotell om man stannar över på tävling eller kurs. Det ska inte vara för långt från närmsta stora stad (med förbindelser vidare ut i Europa, om man tänker stora tävlingar). Och i just detta ligger problemet för den här mönsteranläggningen.

Om man kör från Lissabon, så är det ungefär 30 minuter på stora fina motorvägar. Men sedan finns det ingen avfart nära anläggningen, så trots att det ligger kanske 500 m från motorvägen blir det ytterligare ca 30 min på krokiga småvägar. Som innebär skarpa kurvor, branta backar, och allt sånt som man inte uppskattar alls om man transporterar hästar. Hästar som ska tävla och behöver komma fram i toppkondition.

Så man kör av motorvägen, och efter ett par kilometer kommer man till närmsta samhälle. Troligen finns det både möjlighet till mat och övernattning där (om det inte är för stort arrangemang). Sedan får man kryssa sig genom hela detta samhället med hjälp av tveksam skyltning. Genomfartsled finns alltså inte, så vi passerar Lidl, apoteket, banken, och alla korsningar som finns i varje samhälle. (Tänk storlek Tvååker)

På andra sidan samhället får man noga passa varje korsning och avtagsväg, så man inte missar sin rutt. Det är ytterligare en halvmil eller så, på krokiga, kuperade vägar genom ett jordbrukslandskap med vingårdar, fält, byar innan vi kommer till den sista avtagsvägen mot destinationen.

Och där bär det brant uppför! Så brant att jag var verkligt tacksam att jag inte hade en trailer bakom bilen. Jag skulle inte veta vilken växel som varit bäst att köra uppför dessa backar. Känslan var närmast att jämföra med när man åker Lisebergsbanan, och sakta dras uppför den allra första uppförsbacken. Tick, tick, tick, tik…. tjohooooo! Nerför! Smal väg – inga räcken. Har vi kört fel? Kan detta verkligen vara rätt? Och till sist är vi framme. Vid en anläggning som har allt man kan önska. Verkligen en surrealistisk upplevelse. Vi borde filmat på vägen dit, för att ge den kusligaste känslan. Nu bjuder vi på hemvägen istället. Ponnyn fick åka lastbil tillsammans med ytterligare några ponnyer från en annan klubb. Lättnad.

Jag har fått berättat för mej, att när anläggningen byggdes, fick ägarna ett muntligt löfte om en egen (eller närmare) avfart från motorvägen. Men sedan blev det regeringsbyte och kristider, och dessa löften infriades aldrig. Nu lär det väl inte hända om ingen är villig att betala. Och det lär nog heller inte hända. Förra året såg jag att anläggningen var till salu, till det facila priset av 3,5 miljoner euro. Troligen inte ett öre över byggkostnaderna. Nu är annonsen borta från nätet. Blir spännande att se framtiden.

 

Annonser

Onsdag – mera hästar

Idag fick vi inbjudan att besöka en annan ridanläggning i grannskapet, för att hälsa på ponnyn  Storm som bor där just nu.  Och titta på mera hästar och ryttare förstås.IMG_8711

Klubben heter Centro Hipico da Costa do Estoril, och är en ganska stor anläggning med ca 50 hästar. En vanlig onsdagsmorgon är det full aktivitet. Personalen och ägarna rider både sina egna och andras hästar,  och där är en del lektioner. Eftersom vädret var lite regnigt blev det trångt i det lilla ridhuset. Ändå var det fler ekipage på ett par av utebanorna. Full rulle, alltså. Mimmi fick prova min Storm som varit där några veckor. Han har behövt gå upp i vikt och få lite miljöträning, och det har han verkligen fått. Han var blank och rund och full av energi!

Mimmi och Storm

Mimmi och Storm

Sandra fick rida Zeus, en portugisisk ponny, som nyligen inköpts dit. Flickorna red med gott självförtroende, trots nya omgivningar och helt nya och okända hästar, och jag fick nöjet att prata med vänner och bekanta. En trevlig start på dagen. Efter den här upplevelsen åkte vi tillbaka till ‘mitt’ stall och tog ut ponnyerna.

Sandra på Zeus

Sandra på Zeus

Det regnade lite, och vi började inne i ridhuset. Kakan hade ju ‘examen’ idag, efter fem dagars ridträning, så idag blev avslutningsövningen att kunna gå i kort galopp utan lina. Hon och Sandra klarade provet galant. Att ha en ponny väl förberedd för ridning visade sig vara rätt och hon gick jättefint i alla tre gångarter! Nu beklagar jag bara att jag inte har någon ryttare som kan ta vid och följa upp det arbete som Sandra gjort. Kakan är färdig att gå vidare till ‘mellanstadiet’ och jag får skynda mej att hitta en ny ryttare.IMG_8730

Newtons examensprov var att hoppa stabilt på åttvolt, på vårt begränsade hindermaterial, och även han klarade sig med gott betyg. Han har numera bra balans i både höger och vänster galopp, byter galopp över hinder och hoppar mjukt och villigt. Han är färdig för större utmaningar, tack vare Mimmis ridning under veckan. Det är härligt att se Newton så spänstig och alert. Diet, arbete och klippning har förvandlat vår teddybjörn till en riktig tävlingsponny.IMG_8725

Sedan fick naturligtvis Regente och Jimmy ett ridpass. Regnet hade upphört och det var varken blåsigt eller kallt, så det var en skön dag trots att det var grått. Mimmi hittar rätta känslan för hur Jimmy ska arbetas och gör jättefina övergångar och tempoväxlingar, där han måste trampa under sig och bära sig. Idag fick jag se prov på välbalanserad förvänd galopp och halter ur trav som var rena skolboksexempel.IMG_8779

Sandra känner sig trygg och hemmastadd på Regente numera, så hon hittade alla växlarna i traven, och lekte lite med galoppombyten och slutor. Han är den perfekta läromästaren i det avseendet. Han gör de flesta övningar lydigt, men om man inte sitter rätt eller har tajming i hjälperna blir det surt, vingligt eller korsgalopp. Rider man väl, får man oftast fint resultat.IMG_8764

Inte många tolvåringar som får möjlighet att prova på såna övningar helt utan krav och press.  Innan tjejerna kom ner hade jag en tanke om hur jag skulle kunna hjälpa dom med ridningen med viss undervisning, men ändrade mej när jag såg dom rida. Hästarna har varit de bästa ridlärarna dom kunnat ha, och jag har inte lagt mej i mycket. Någon enstaka kommentar, och sedan har vi istället kunna prata om upplevelsen efteråt. Jag ser att dom tänker rätt, och korrigerar rätt, så det finns ingen anledning att lägga sig i.  De olika hästar dom har ridit, har alla gett de svar på frågor som flickorna kunnat ha. Och jag tror, i alla fall just nu, att detta är den bästa ridupplevelse dom kunnat ha.

Det dök upp en främmande hund, en husky-liknande ung hanne, som hade ett blått och ett brunt öga. Akleja tyckte inte han hade där att göra och  gjorde sitt bästa för att jaga bort honom. Han lät sig inte skrämmas, och hon gav upp, och nöjde sig med att bara passa honom, så han inte skulle göra anspråk på ‘hennes’ människor.IMG_8734

Efter ridningen åt vi upp resten av Sandras avsittningstårta. Vi hade ju lämnat den redan dagen före, men då var vi för blöta för att vilja stanna kvar och äta upp den.  En smarrig chokladkaka, som uppskattats av alla. Personal och hästägare sa farväl till Sandra och Mimmi och önskade dom välkomna åter.

Resten av dagen fick bli ganska stillsam, för min rygg var inte i form för varken promenader eller bilkörning.  Det fanns så  mycket mer jag skulle velat visa och göra, men vädret har ju varit lite trist hela veckan, och tiden har gått så fort! Redan i morgon reser tjejerna hem till den kalla norden igen.  Troligen längtar dom efter att rida sina egna hästar igen. IMG_8744

 

Ridanläggingen med den vackraste utsikten

När jag köpte Regente, stod han uppstallad på en anläggning bara fem minuters bilväg hemifrån, och jag valde att ha honom kvar där ett par veckor medan jag lärde känna honom. Anläggningen heter Clube Don Carlos I, och är från början en tennisklubb, som sedan byggts ut till ridanläggning, som hyser uppskattningsvis ett 50-tal hästar. Den ligger otroligt vackert, strax ovanför Guincho stranden, och med en fantastisk utsikt.  Så här kommer lite bilder därifrån:

Don Carlos I  (klicka på länken för att starta bildspelet från Picasa), eller se samma bilder här nedan

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bilderna är tagna i februari. Så det är därför folk har varma kläder, och hästarna har täcken. Även om solen skiner så är det ju lite kallt.  Men fortfarande är kylan i Portugal inget att klaga över, om man som jag varit van vid vintrarna på svenska västkusten….

Ridtur en onsdagsmorgon.

Anläggningen där Regente är uppstallad ligger lite undangömt, fast ändå centralt, med en fantastisk utsikt över sanddynerna, havet, horisonten och bergen i Sintra. Så faktum är att man blir lycklig bara av att sitta på en hästrygg och ha de här vyerna i strålande morgonsol. En härlig början på en vanlig onsdag i februari, tycker jag.

Själva ridpasset var väl kanske inte så fantastiskt, eftersom min ibland motsträviga kropp, inte samarbetade. Ingen känsel i högerbenet gjorde att det var svårt att avgöra fördelningen av vikten på sittbenen, och likadant att jag fick gissa mej till kraften i höger skänkel. Vänster arm var också lite svår. Men så sitter jag då på en välskolad och bussig häst, som inte tar illa upp när jag gör lite fel, och som visar mej med sin respons på mina hjälper, vad jag egentligen gör. Så jag tränade lite övergångar. Enkla saker som skritt-halt-skritt, trav-skritt-trav, ridning på serpentinbågar, lite skänkelvikningar och tempoväxlingar i galopp. Så han fick göra ganska lätta saker, och jag fick mycket koordinationsträning. Dags att boka en ny ridlektion. Man får passa på när man har hjälp av så duktigt folk.

%d bloggare gillar detta: