Fyra fuxar far till Sverige

Att skicka hästar runt om i Europa och världen är ju inte så märkvärdigt längre. Massor av hästar reser kors och tvärs för tävlingar och nya ägare. Och att ordna så ponnyerna kom hit var inga större konstigheter. Så det borde vara lika enkelt att skicka dom tillbaks igen. Trodde jag. Innan jag trasslade in mej i papperskvarnarna…

Ponny på resa

Ponny på resa

Först hade jag en resa ordnad i samverkan med en svensk kvinna som skulle frakta några hästar till Spanien. Datum var satt till mitten av mars, så jag sade upp mina boxar till 1 april. Sedan blev datumet framflyttat två gånger. Ingen fara tänkte jag. Men sedan fick jag veta att resan inte skulle bli av innan i mitten av maj. Det skulle bli knivigt att lösa tillfälliga stallplatser under så lång tid, så jag satte igång att kolla upp alternativen. Den transportfirman jag anlitat tidigare, Marcel Jordan, hade en resa snart, och då bokade jag där. Det kändes tryggt. Och sedan fick jag ett samtal, förra torsdagen, att det troligen skulle bli hämtning följande måndag.

Bråttom att ordna med veterinär för 48-timmarsintyg och eventuella andra handlingar som behövs. Ringer till veterinären, som pratar lugnande med mej, och förklarar att det inte är någon panik, för här är det inte 48 timmar, utan två veckor (?!?), men att jag måste ta hans intyg vidare till ett regionalt departement för livsmedels- och djurhälsofrågor för utfärdande av resetillstånd.

Fredag förmiddag kommer veterinären och kollar hästarna, fyller i blanketter, stämmer av mikrochip och pass. Och förklarar därefter att jag måste ta alla de här handlingarna, plus de handlingar jag fått från transportören (trafiktillstånd, resplan med mera) med mej till kontoret inne i centrala Lissabon. Jag hämtade upp en kompis, som hittar där (för jag avskyr att köra bil i en storstad jag inte är bekant med) och planerade att vara på plats när dom öppnade igen efter lunchuppehållet.

Fredagstrafik i Lissabon är inte kul. Och självklart lyckades jag svänga fel på ett ställe och fick ytterligare 20 minuters (oplanerad) sightseeing i storstan. Till sist kom vi fram till rätt gata. Hittade parkering i ett parkeringsgarage som var så trångt att jag behövt smörja bilen i vaselin för att komma in (men det gick!!), och hittade rätt dörr. Trodde jag. Fast det var fel. Min guide gick och satte sig på närmsta café för att vänta ut mej. Ringer panikslaget samtal till min veterinär, som sa att det kanske var fel husnummer. Kanske några dörrar längre ner på gatan. Och ja, puh, där var det. Knallar in på nämnda kontor och möts av en sekreterare som frågar efter mitt ärende. Jag förklarade vad jag ville och hon tittar frågande på mej och undrar om jag är säker på att det inte gäller en hund. Nej, jag är säker på att det gäller häst, sa jag. Varpå hon försvann iväg för att leta upp motsvarande distriktsveterinären.

Några minuter senare kommer denne veterinär och frågar också om det inte gäller hund. Nej, sa jag, men jag behöver en stämplat dokument, om hon kunde fixa det. Nej, det kunde hon inte. Det hade hon inte befogenhet till. Alla hästärenden var flyttade till kontoret i Torres Vedras. En annan stad, ca 50 km norr om Lissabon. Hon skrev ner adress och telefonnummer på en liten lapp och önskade mej lycka till.

Nu kände jag hur stress, panik och blodtryck skjöt i höjden och slank ner till min vän på caféet för att sluka en stor öl, och göra nya planer. Vi konstaterade snabbt att det skulle bli tajt att hinna dit innan dom stänger för helgen (fredagstrafiken är inte att leka med), dessutom har vi ingen GPS i bilen och vi vet inte alls hur man hittar till det här kontoret. Ringer transportören för att kolla när på måndagen det var tänkt att lasta. Skulle vi hinna åka och fixa pappren på måndagsmorgonen. Jo, det skulle vi säkert, sa han. För om dom kunde lasta vid lunch så var det lugnt.lisbon driving

Nya planer…. Efter att ha lagt en halv dags tid och energi, pengar till bensin, vägtullar och parkering till ingen som helst nytta, så kunde jag se fram mot en ny halvdag i stressens tecken på måndag.

Intressant upplevelse, fast jag känner att jag kunde klarat mej utan den.

Tänk vad enkelt det är i Sverige, med en distriktsveterinär som kommer ut och fixar allt på plats!

(fortsättning följer)

Annonser

Resvägen

Så här ser resvägen ut, för de fem ponnyerna. Ungefär. För jag vet inte om det är fler hästar med på bilen, med stopp för av- och påstigning. Första etappen går till firmans hemmastall i Holland, där dom får en dags vila. (B-pluppen)

Det är en resa på över 3200 km. Och om man förstorar kartan så man ser hela världen, så inser man just hur långt det är. Kolla själv hur långt man kommer om man mäter upp samma sträcka i en annan riktning!

Men om allt går enligt planerna, så lär dom vara framme på lördag. Jag är ju också på resande fot just nu, men flyger hem på torsdag morgon. Med jetflyg avverkar man samma sträcka på drygt 3 timmar.

I tjugoförsta århundradet är det ju egentligen inget märkvärdigt med hästar som reser kors och tvärs över världen. Så lever ju varenda elit-häst numera. Men dom här fem små ponnyerna är alla unga och nybörjare på området.  Fyraåriga Kakan har väl mest erfarenhet, som bl a rest Tvååker – Nyköping tur och retur, inklusive övernattning, för att vara sällskapsdam till Caprinelle förra hösten. Hennes medpassagerare är mellan 2 och 5 år, så de stora arenorna har ingen haft anledning att besöka än. Om man inte ska räkna Welsh-Riks hösten 2010, när Caprice fick resa hela vägen till Axvall för att bärga en guldmedalj.

%d bloggare gillar detta: