”Confidence is what you have before you understand the problem” Woody  Allen.

Akademisk ridkonst, är ju inte egentligen en ny företeelse, utan ett nytt begrepp. Man återupplivar (och ompaketerar) ridinstruktioner från 1600- och 1700-talet. Och förutsätter att det i alla avseenden var bättre och mer ändamålsenligt förr. Att ridkonsten eller hästkunskapen inte på något sätt utvecklats dom senaste 400 åren. Är det rättvist att jämföra teckningar från renässansen, alltså inga ögonblicksbilder, utan förskönade avbildningar, med moderna fotografier på de sämsta ögonblicken?

Det finns ett flertal olika inriktningar inom området (ofta med intressanta benämningar) som exempelvis: Integrerad ridkonst, Kraftskapande ridkonst, Barockridning, Naturlig Dressyr och så vidare.
Så länge ryttarna har roligt och hästarna har det bra har jag dock inga som helst invändningar mot någon form av ridning.

Vad jag däremot reagerar negativt på, är alla dessa nya experter på området, ofta inte över 30 år fyllda, som efter att ha deltagit i några få kurser för en inom området välrennomerad tränare, kan allt. Dom har varit med till fots eller till häst (ofta oskolad) och vet nu allt om hur en häst gör en perfekt öppna, passage och piaff – och varför den traditionella dressyren är till skada för våra hästar, och hur brutala dom moderna dressyrryttarna är.  Har dom deltagit i ett visst antal kurser, så blir dom ”diplomerade” och ”godkända instruktörer”. Dom påstår sig sedan kunna det mesta om hästens biomekanik , träning och utbildning. Svänger sig fritt med uttryck som att ”separera halsarna”, ”släppa ligamentet”,  åstadkomma ”skankböjning” eller ”bröstkorgsrotation”. Jag har sett ett filmklipp föreställande en ryttare (som betalat dyr timpeng) som får skritta omkring på sin varmblodstravare i  45 minuter på lång tygel, få massor av beröm när hästen slappnar av i skritten och då påstås hitta ”början till samling”. Jag har sett ett flertal filmklipp med instruktörer som inte ens klarar av att benämna saker vid sina rätta namn. T.ex. blir ett uppresande tygeltag kallat för en halvhalt. Ridning på tvären kallas för ”öppna” eller ”sluta” oavsett böjning, ställning och riktning. En häst som tappar bjudning och nervöst börjar trampa på stället anses ha lärt sig ”piaff”. Och man vet inte skillnad på ställning eller böjning.

Med detta språkbruk är det lätt för dessa ”experter” att imponera på dom som kan ännu mindre, och särskilt på dom som saknar förmåga till kritisk granskning. Genom att hänvisa till citat av de gamla mästarna och använda kvasivetenskapliga uttryck, är det lätt att blända de mindre erfarna. Om denne expert dessutom har en vacker iberisk häst, med dekorerad utrustning och matchande klädsel, så är det verkligen inte läge att komma med invändningar.

Nu är jag lite elak och generaliserar grovt, det är jag medveten om. Men blir fortfarande rätt irriterad när dessa ”tränare” , utan ens ett riktigt CV på sin hemsida, tar rejält betalt för att servera klyschor och nonsens på löpande band. Samtidigt som licensierade tränare som har långt mycket mer kvalificerande utbildning, egna meriter som beridare och tävlingsryttare, som utbildat stort antal både hästar och ryttare, inte anses goda nog.

Man undrar också om dessa ”tränare” helt saknar självinsikt, självkritik och varför dom konsekvent undviker att låta sig bedömas. Hur mäter man då kvalitén hos dessa unga, s.k. akademiska tränare, när deras elever lär sig rata den traditionella dressyren som tävlingsform? Hur mäter man elevernas framsteg?  En subjektiv bedömning från respektive ryttare?  Förmågan att få en häst att piaffera? Att hästen låter sig löslongeras? Hur kan man göra dessa dyrt betalande kursdeltagare mer kritiskt granskande? Sväljer man vad som helst bara för att det paketerats tjusigt?

Om jag ska fortsätta vara elak, så kastar jag ut följande grova och provocerande påstående: När man upptäcker hur in i h****e svårt, tidskrävande och tålamodsprövande det är att lära sig rida dressyr, så byter man inriktning.  Inget fel i det egentligen. Men när dessa ”omvända” dessutom måste idka pajkastning på den moderna dressyren eller ridundervisningen, blir det inte trovärdigt. Mer som räven som kommenterar smaken på rönnbären.

Efter att själv ha ridit många olika typer av hästar, kan jag konstatera att det finns olika metoder som passar olika bra till varje individ. Samma gäller ryttare.  Och det måste vara tillåtet att ägna sig åt det man tycker fungerar bäst och är roligast.  Och jag tycker att det är väldigt uppmuntrande att se ryttare på hästar av alla möjliga raser som normalt inte syns i tävlingsdressyren, utveckla sin ridning och sitt kunnande. Var och en på sitt sätt. Att utveckla sin ridning borde ju egentligen vara att lära sig mer om ALL slags ridning, antingen det är islandshästar eller galopphästar.

Men känner du dej provocerad? Välkommen att kommentera!

För att inte vara totalt orättvis, så finns det dock tränare inom AR som verkligen kan både häst och ridkonst, och har ofta en gedigen och bred utbildning i bakgrunden. Det är inte dessa få, som är måltavlan här.

Varför har vi ett behov att sätta etiketter på olika former av ridning? Är det inte lättare att bara skilja på ridning som sport (med målsättning att tävla i någon disciplin) eller ridning som nöje (antingen på ridbanan, eller ute i naturen). Ur hästens synvinkel handlar det ju fortfarande om att bära en människa på sin rygg, och om kommunikation mellan häst och människa. Varför måste man religiöst dela in det under olika namn och sedan hävda att det bara finns ”en sann väg”?

Rolig länk: Är du en Ridkonst-wannabee?

(Hela inlägget är en redigerad kopia av ett inlägg publicerat på tidigare bloggportal i september 2011)