Hästtjejer ”is da shit”

frabz-EQUESTRIAN-What-society-thinks-I-do-What-my-friends-think-I-do-W-381b79Läste just den här artikeln: http://www.op.se/kultur/hasttjejer-vs-machoman  om tuffa hästtjejer. Bra skrivet om hur en man upplever livet i stallet. Där härskar de tuffa brudarna. Tjejer som inte räds att köra en fullastad skottkärra, slå ner en stängselstolpe, lasta av ett stort lass hö, eller hantera stora starka hästar.

Vi hästtjejer som vuxit upp i stallet tycker ju inte att det här är något speciellt eller märkligt. Det är helt naturligt. Man har en häst (eller sköt-häst) och man får helt enkelt göra det som krävs, för att ta hand om den. Det är rätt så fysiskt krävande. Men man måste vara rätt stark mentalt också. Inte bara för att klara av att räkna ut hur man ska kunna kontrollera dessa stora fyrbenta varelser med egen vilja, utan också för att hantera hierarkierna i stallet, grupptryck från de andra i stallet, grupptryck från icke-hästintresserade omgivningen och drivkraften att ständigt bli bättre på det man gör. Och hitta fiffiga sätt att finansiera sin penningslukande passion.

Det är fostrande på många vis. De som växer upp på ridskolan lär sig rycka in och hjälpa till på så många olika plan. Dessa ungdomar (mest tjejer då) mockar, fodrar, ryktar, släpper ut, leder nybörjare, umgås med kompisar. Och tar ett stort ansvar. Man får hjälpa de yngsta likaväl som att klara att ge instruktioner till en vuxen nybörjare. Man får lära sig hantera alla möjliga verktyg och maskiner. Plus att man lär sig mycket om hur hästar fungerar och att rida både på banan, över hinder och ute i naturen. De flesta kan fläta en man, splitsa ett grimskaft, slå på en tappsko, passa in ett träns, räkna ut en foderstat, och laga ett elstaket eller en vattenkopp. Och gör detta och mycket mer utan att sucka, himla med ögonen eller be om hjälp. För i nio fall av tio finns inte den där hjälpen precis när man behöver i alla fall. Hästarna fattar ju blixtsnabba beslut, och då gäller det att helst vara ett steg före.

Och de flesta små hästflickor är följaktligen rätt hårda. Så hårda att många killar försiktigt tar ett steg tillbaka och undrar vad dom måste klara av, för att våga sig in i den här kretsen av tuffa brudar.  Tjejer som kan åka i backen med näsan före och tappa andan och en minut senare stå rak som en soldat, borsta av sig sanden och hävda att det var ingen fara. Möjligen ett blåmärke. Eller lite näsblod. Det har ingen dött av. Upp i sadeln igen. Man kan bli trampad, klämd eller biten, men måste först ta hand om utrustningen, bära några vattenhinkar och se till att allt är i ordning innan man åker hem till mamma för omplåstring. Hockey och fotboll är till för veklingar. För där finns regler. Visa ett gult kort för en häst och se vad som händer.

En av de tuffaste hästtjejer jag känner.

En av de tuffaste hästtjejer jag känner

Jag måste, i det här sammanhanget, berätta om en tonårsgrabb, som för många år sedan dök upp på min hästgård för att göra ett par veckors praktik. Han gick på jordbrukslinje, och siktade på att jobba med kor och grisar. Men han var nyfiken på det här med hästar, för alla tjejerna höll ju på med det, och han ville veta vad det var som lockade. Jag tyckte att han resonerade sunt. Nyfikenhet är en positiv egenskap. Så jag bestämde mej för att försöka ge honom en så nyanserad bild som möjligt av livet på en hästgård.

Det var på vårkanten, och det var dags att gödsla ut vinterns permanentbäddar. Men för att det inte skulle bli för tungt, tyckte jag att vi kunde ta en eller två boxar om dagen, tills hela stallet var tömt. Han fick börja, för jag skulle väga upp foder. När jag kom ut i stallet hade han skottat ut tre-fyra kärror, och alla som gjort samma jobb, vet att det känns som att man knappt börjat. Han frågade mej: ” Om inte jag var här den här veckan, vem skulle då göra det här tunga jobbet åt dej?”. Han trodde att jag utnyttjade honom som stark ung grabb och praktikant. Svaret var ju enkelt: ”Ja, då hade jag fått göra allt själv. Kanske tar det några dagar till, innan jag blir klar, men det är bara jag som jobbar här.” Han såg lite snopen ut. Vi gjorde klart två boxar och tog en välförtjänt fika. Eftermiddagen gick åt till rykt, longering, och ridning. Medan jag gjorde i ordning hästarna för ridning fick han vila och jag förklarade vad jag gjorde och varför.

Dag två såg ungefär likadan ut, men på eftermiddagen fick vi åka och hämta foder. När han hjälpte mej att lasta ut havre, betfor, pellets och mineraler ur bilen undrade han igen ”Vem hjälper dej med alla dessa tunga säckarna, när inte jag är här?”. Svaret var detsamma. Jag Kan Själv.

Sådär höll det på ett par dagar. Alla som har haft eget stall kan föreställa sig. Dag fyra eller fem var det dags för grabben att få prova att rida och få lite undervisning i ridkonsten. Så jag hade tagit in en bussig häst och bundit upp denne på stallgången, för att göras i ordning. Precis då ringer telefonen (detta var före mobiltelefonernas tid) och jag  blir fast i samtal med en kund några minuter för länge. När jag kommer ut ur sadelkammaren är hästen ryktad, sadlad och tränsad. Genom att titta och lära, har den här kloka grabben redan lärt sig precis hur allt ska vara. Varenda detalj i utrustningen sitter perfekt! Han får sin ridlektion, men är inte så imponerad. Han tycker att hästen är hård och obekväm att sitta på, svår att kommunicera med och det käns högt och halt däruppe på hästryggen. Men han är tuff och gör en helhjärtad insats.

Jag gillar verkligen den här killen. Han är inte rädd att jobba, lär sig nya saker lätt och är nyfiken. När veckan har gått ska jag fylla i en utvärdering till skolan och han får höga betyg på alla punkter. Och jag frågar honom vad han tyckte och om upplevelsen motsvarat hans förväntningar. Jag glömmer aldrig hans svar: ”Det var intressant att prova, nu vet jag vad tjejerna pratar om. Men nej, jag fattar fortfarande inte alls varför dom håller på. Det är alldeles för tungt, för petnoga med smådetaljer, slitsamt på alla vis. Och belöningen är några få minuter på hästryggen, som inte ens är bekvämt. Jag kan nog aldrig förstå varför alla tjejer vill hålla på med hästar!”

"Karlgöra"

”Karlgöra”

Och när jag såg det hela ur hans perspektiv, så var det nästan så att jag själv började undra. Är vi hästtjejer alla lite lätt galna? Eller är det bara så, att en passion inte går att varken förklara eller lära ut. Man måste nog ”drabbas” för att förstå.

Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. En klok kille som tog reda på fakta för att försöka förstå denna passion. Skulle inte förvåna mig om han fastnade för en hästtjej ändå./Aina

    Svara
  2. KH

     /  19 april, 2015

    Lätt galna? Fullkomligt galna är nu närmare sanningen!😉

    Svara

Jag uppskattar kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: