Alla hästarna i mitt hjärta

 

På andra språk heter den här dagen inte alls nåt med ‘hjärtan’: på engelska heter det ”Valentine’s Day” och på portugisiska ”Dia dos Namorados”. Men jag tänker ju på svenska,  och funderade lite på det här  med hur hästar tar en särskild plats i våra hjärtan. En del mer än andra, men var och en på sitt speciella vis.a horses  job

Det finns en handfull hästar som för alltid har en alldeles särskild vrå i mitt hjärta. För att dom betytt extra mycket, lärt mej något unikt, eller bara för att dom dök upp i mitt liv vid en speciell tidpunkt. Men nästan alla hästar jag har haft i stallet har förr eller senare letat sig in i mitt hjärta. Ibland låter man dom inte göra det, för man vill inte bli allt för fäst vid en individ som man vet att man inte kan behålla dom så länge. Men på nåt sätt verkar det som om just dom ansträngt sig extra mycket för att jag ska trilla dit i alla fall. Det är märkligt.

Som nu, när jag har en del hästar, som jag vet att jag ska sälja. Som jag inte skulle knyta några starkare band till. Dom har alla blivit så kära. Jag känner dom väl, retar mej på deras brister (inte många) och gläds åt deras personligheter, deras utveckling, och deras varma mular och stora, mörka ögon. På ett sätt kommer jag nog alltid innerst inne att vara en liten, liten ponnyflicka som tycker att det är gulligt när en tofs i manen står rätt upp, eller när jag får varmluft blåst innanför kragen eller en liten mule som letar godis vid min ficka.

Bara den nyaste i gänget, Alentejo, har ännu inte helt tagit sin plats i hjärtat. Inte för att inte förtjänar det, utan helt enkelt för att vi inte känner varandra så bra ännu. Han vet inte att jag är hans matte, utan ser mej bara som ännu en ryttare i mängden. Jag känner inte igen de  minsta nyanserna i hans uttryck och kan inte läsa hans ögon. Men det kommer, det vet jag.

Häromdagen mutade jag honom med socker före ridningen. Efteråt tittade han på mej lite bedjande med en klar fråga: ”Har du mera godis?”. Han tiggde inte, det var en ren fråga. Då kände jag faktiskt att vi börjar bli bekanta. Sedan ville han inte gå in i spolspiltan utan växlade med att stå som fastvuxen eller backa. Jag frågade snällt om han inte kunde omvärdera sitt beslut, men utan resultat. Då morrade jag åt honom och kallade honom för mindre smickrande saker (på svenska) och då gick han in. Och jag lovar; han flinade åt mej! Så, jag tror nog att han är på god väg att ta upp en stor bit av mitt hjärta.

 

 

Följande inlägg
Lämna en kommentar

Jag uppskattar kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: