Hästtjejer ”is da shit”

frabz-EQUESTRIAN-What-society-thinks-I-do-What-my-friends-think-I-do-W-381b79Läste just den här artikeln: http://www.op.se/kultur/hasttjejer-vs-machoman  om tuffa hästtjejer. Bra skrivet om hur en man upplever livet i stallet. Där härskar de tuffa brudarna. Tjejer som inte räds att köra en fullastad skottkärra, slå ner en stängselstolpe, lasta av ett stort lass hö, eller hantera stora starka hästar.

Vi hästtjejer som vuxit upp i stallet tycker ju inte att det här är något speciellt eller märkligt. Det är helt naturligt. Man har en häst (eller sköt-häst) och man får helt enkelt göra det som krävs, för att ta hand om den. Det är rätt så fysiskt krävande. Men man måste vara rätt stark mentalt också. Inte bara för att klara av att räkna ut hur man ska kunna kontrollera dessa stora fyrbenta varelser med egen vilja, utan också för att hantera hierarkierna i stallet, grupptryck från de andra i stallet, grupptryck från icke-hästintresserade omgivningen och drivkraften att ständigt bli bättre på det man gör. Och hitta fiffiga sätt att finansiera sin penningslukande passion.

Det är fostrande på många vis. De som växer upp på ridskolan lär sig rycka in och hjälpa till på så många olika plan. Dessa ungdomar (mest tjejer då) mockar, fodrar, ryktar, släpper ut, leder nybörjare, umgås med kompisar. Och tar ett stort ansvar. Man får hjälpa de yngsta likaväl som att klara att ge instruktioner till en vuxen nybörjare. Man får lära sig hantera alla möjliga verktyg och maskiner. Plus att man lär sig mycket om hur hästar fungerar och att rida både på banan, över hinder och ute i naturen. De flesta kan fläta en man, splitsa ett grimskaft, slå på en tappsko, passa in ett träns, räkna ut en foderstat, och laga ett elstaket eller en vattenkopp. Och gör detta och mycket mer utan att sucka, himla med ögonen eller be om hjälp. För i nio fall av tio finns inte den där hjälpen precis när man behöver i alla fall. Hästarna fattar ju blixtsnabba beslut, och då gäller det att helst vara ett steg före.

Och de flesta små hästflickor är följaktligen rätt hårda. Så hårda att många killar försiktigt tar ett steg tillbaka och undrar vad dom måste klara av, för att våga sig in i den här kretsen av tuffa brudar.  Tjejer som kan åka i backen med näsan före och tappa andan och en minut senare stå rak som en soldat, borsta av sig sanden och hävda att det var ingen fara. Möjligen ett blåmärke. Eller lite näsblod. Det har ingen dött av. Upp i sadeln igen. Man kan bli trampad, klämd eller biten, men måste först ta hand om utrustningen, bära några vattenhinkar och se till att allt är i ordning innan man åker hem till mamma för omplåstring. Hockey och fotboll är till för veklingar. För där finns regler. Visa ett gult kort för en häst och se vad som händer.

En av de tuffaste hästtjejer jag känner.

En av de tuffaste hästtjejer jag känner

Jag måste, i det här sammanhanget, berätta om en tonårsgrabb, som för många år sedan dök upp på min hästgård för att göra ett par veckors praktik. Han gick på jordbrukslinje, och siktade på att jobba med kor och grisar. Men han var nyfiken på det här med hästar, för alla tjejerna höll ju på med det, och han ville veta vad det var som lockade. Jag tyckte att han resonerade sunt. Nyfikenhet är en positiv egenskap. Så jag bestämde mej för att försöka ge honom en så nyanserad bild som möjligt av livet på en hästgård.

Det var på vårkanten, och det var dags att gödsla ut vinterns permanentbäddar. Men för att det inte skulle bli för tungt, tyckte jag att vi kunde ta en eller två boxar om dagen, tills hela stallet var tömt. Han fick börja, för jag skulle väga upp foder. När jag kom ut i stallet hade han skottat ut tre-fyra kärror, och alla som gjort samma jobb, vet att det känns som att man knappt börjat. Han frågade mej: ” Om inte jag var här den här veckan, vem skulle då göra det här tunga jobbet åt dej?”. Han trodde att jag utnyttjade honom som stark ung grabb och praktikant. Svaret var ju enkelt: ”Ja, då hade jag fått göra allt själv. Kanske tar det några dagar till, innan jag blir klar, men det är bara jag som jobbar här.” Han såg lite snopen ut. Vi gjorde klart två boxar och tog en välförtjänt fika. Eftermiddagen gick åt till rykt, longering, och ridning. Medan jag gjorde i ordning hästarna för ridning fick han vila och jag förklarade vad jag gjorde och varför.

Dag två såg ungefär likadan ut, men på eftermiddagen fick vi åka och hämta foder. När han hjälpte mej att lasta ut havre, betfor, pellets och mineraler ur bilen undrade han igen ”Vem hjälper dej med alla dessa tunga säckarna, när inte jag är här?”. Svaret var detsamma. Jag Kan Själv.

Sådär höll det på ett par dagar. Alla som har haft eget stall kan föreställa sig. Dag fyra eller fem var det dags för grabben att få prova att rida och få lite undervisning i ridkonsten. Så jag hade tagit in en bussig häst och bundit upp denne på stallgången, för att göras i ordning. Precis då ringer telefonen (detta var före mobiltelefonernas tid) och jag  blir fast i samtal med en kund några minuter för länge. När jag kommer ut ur sadelkammaren är hästen ryktad, sadlad och tränsad. Genom att titta och lära, har den här kloka grabben redan lärt sig precis hur allt ska vara. Varenda detalj i utrustningen sitter perfekt! Han får sin ridlektion, men är inte så imponerad. Han tycker att hästen är hård och obekväm att sitta på, svår att kommunicera med och det käns högt och halt däruppe på hästryggen. Men han är tuff och gör en helhjärtad insats.

Jag gillar verkligen den här killen. Han är inte rädd att jobba, lär sig nya saker lätt och är nyfiken. När veckan har gått ska jag fylla i en utvärdering till skolan och han får höga betyg på alla punkter. Och jag frågar honom vad han tyckte och om upplevelsen motsvarat hans förväntningar. Jag glömmer aldrig hans svar: ”Det var intressant att prova, nu vet jag vad tjejerna pratar om. Men nej, jag fattar fortfarande inte alls varför dom håller på. Det är alldeles för tungt, för petnoga med smådetaljer, slitsamt på alla vis. Och belöningen är några få minuter på hästryggen, som inte ens är bekvämt. Jag kan nog aldrig förstå varför alla tjejer vill hålla på med hästar!”

"Karlgöra"

”Karlgöra”

Och när jag såg det hela ur hans perspektiv, så var det nästan så att jag själv började undra. Är vi hästtjejer alla lite lätt galna? Eller är det bara så, att en passion inte går att varken förklara eller lära ut. Man måste nog ”drabbas” för att förstå.

Min sadelkammare, precis som jag vill ha den!

Nu är den i princip klar,  min nya fina sadelkammare. Jag har inte ändrat speciellt mycket, men kompletterat med mera förvaring (från Ikea, förstås). Den är inte lyxig, på samma sätt som de man ser på bilder från Blue Hors eller Tullstorp. Men lyxig på det sätt jag behöver: det är gott om plats, det finns en plats för varje sak, och var sak har sin plats. Det är inte trångt, och det är lätt att hålla ordning och hålla rent. Det är faktiskt lyx!

Ikeas olika förvaringslösningar går att använda till mycket. Såna där räcken man ska ha i köket och hänga redskap på är perfekta till bland annat sadelgjordarna.

Sadelgjordarna på rad

Sadelgjordarna på rad

Då behöver man inte lägga en fuktig gjord på sadeln, utan de hänger rakt och torkar, och det är lätt att hitta rätt gjord när man plockar till sig sin utrustning före ridning. Flera av sadlarna används av flera hästar, så man byter bara gjord, ev padd och vojlock emellan.

Varje häst har sin egen låda med tillbehör:

Ikeas Algot-system är praktiskt för förvaring av benskydd och boots. De här lådorna är väl ventilerade, och det ser prydligt ut. Just benskydden har varit något jag funderat mycket över, för dom är aldrig dekorativa och  måste få torka efter användning. Så om dom behöver spolas, hänger jag dom på tork utanför, i solen, på en liten torkvinda, och sedan ner i sin låda. Lådhurtsarna är inte förankrade i väggen, så det går att dra fram dom för att kunna sopa rent under ibland. För även om man borstar av dom, så följer det alltid med lite sand och hästhår ändå. Bänkskivan över (från Ikeas köks-avdelning) hindrar dom från att tippa. Och ger, som en bonus, en bra arbetsbänk för allt möjligt pyssel. Den kom i precis rätt storlek för att passa över Algot-hurtsarna mellan väggen och garderoben.

Ikea hade nyligen kampanj på Pax-systemet, och det låg ju rätt i tiden. Jag valde den enklaste, i måtten 1m bred, 50 cm djup och ca 2 m hög, med fem hyllor. Där ryms sjukvårdsartiklar, paddar, lindor, lädervårdsprodukter och ryktpåsar. Alla de där sakerna man använder ofta, men som man heller inte riktigt har en bra plats för. Nu är det alltid lätt att hitta rätt sak.

På båda kortväggarna är det tränshängare (kapsoner, linor och extraträns får också plats) och på bortre långsidan är det fullt med sadelhängare. Många mer än jag behöver. Men å andra sidan kommer de som är högst upp inte att vara till får sådant som används ofta, för då behöver man trappstege!

Golvytan är stor nog för att det inte ska bli trångt även om man är flera som är inne och hämtar/lämnar utrustning samtidigt, och är gjort av tegelplattor som är lättskötta, även om folk går in med smutsiga skor. Men jag har ändå lagt en dörrmatta i varje rum, och en rejäl skoskrapa utanför.

Men okej, det är inte hela sanningen. Min sadelkammare innehåller egentligen bara det man använder för sin dagliga ridning. Jag har yhtterligare ett rum, där jag kan förvara allt annat. För det är så mycket annat! Extra grimmor, träns, alla täcken, schabrak, tävlingsutrustning, specialtillbehör, klippmaskinen osv. Det går åt en hel del plats att förvara allt material för så många hästar. Detta utrymmet är inte helt klart, för det är tänkt att även rymma en tvättmaskin. Och just nu finns där en hel del färgburkar och verktyg som hör renoveringen till. Men jag tycker ändå att jag kommit en bra bit på väg med hjälp av två rejäla kistor, ett par av Ikeas lagerhyllor, och lite hängare.

Rummet är ca 3×5 m stort (samma som sadelkammaren) så jag har delat av det med en rad skåp (8st), så både personal, gäster och ryttare har som ett litet omklädningsrum, och plats att förvara (och låsa in) sina ytterkläder, handväska, telefon, stövlar, hjälm, osv. Det är viktigt att ha ett sådant utrymme, och här fanns det plats att ordna det. Stallkistorna är ett bra ställe att sitta på när man sätter på sina leggins, eller bara tar en paus. Skönt också att inte behöva tränga in alla dessa saker i den vanliga sadelkammaren.

Omklädningsskåp

Omklädningsskåp

Ytterligare utrymmen, som jag känner bidrar till lyxen är en box som vi använder till att göra i ordning hästar i. Där finns alla nattbandage, och en liten vagn där vi har hovsmörja, hovborste, tvättsvamp, sånt man behöver till att fixa manen (trimkniv, mankam, gummisnoddar, hårgel), pälsglans, en sadelbock och lite annat.

IMG_2186

Dessutom har vi en rejäl duschspilta. Det är skönt att kunna spola av hästarna efter arbete. Om dom inte är svettiga, så kan man i alla fall spola av sand och lera från hovarna. Där finns en hylla för lite hovvårdsprodukter, olika schampon, och sadeltvålen.

IMG_2182

Det verkar som om det är oändligt med plats, och det är det nästan. Men när det är som mest hektiskt ska 3-4 hästar göras i ordning samtidigt, och då behövs verkligen platsen. Vi har förutom duschen och extraboxen även uppbindning vid vattenkaret och på ett par ställen utanför boxarna. Visst kan man göra i ordning en häst i dess box, men jag undviker det i möjligaste mån, för jag tycker att boxen är lite av hästens privata zon, där han ska få vara ifred, utan krav på att stå still osv. Men visst, om vi är många som ska rida samtidigt, så går ju det med. Särskilt som vi har hängare utanför, för träns och borstar, och flera bärbara sadelbockar.

När det kommer till nödvändiga utrymmen så har vi en tom box för hö och halm, och ett utrymme för spån, kraftfoder, morötter och alla fodertillbehör och hinkar. Så det kan tyckas att det är väldigt gott om plats. Men det går åt mycket plats för förvaring till 14 hästar! Det är åtskilligt som måste finnas till hands. Dessutom har vi ett stallkontor, ett litet pentry och toalett. Så vårt stall är inte bara ett utrymme där främst hästarna ska trivas, men de människor som är där för att sköta om, och rida dem, ska också ha det bekvämt och kunna tillbringa många, långa dagar i stallet.

Nu verkar det vara så bekvämt och lättskött, att när kvällarna blir längre och ljusare är det lätt att stanna ett par timmar till. Det har faktiskt hänt att jag fått säga till personalen att gå hem! Det tar jag som ett gott betyg när det gäller trivsel i stallet.

Bara att haka på

"Titta, där hänger min grimma!"

”Titta, där hänger min grimma!”

Vi har fått upp krokar i stallet, äntligen. En krok bredvid varje box att hänga grimman på. Eller tränset, eller ryktpåsen, eller vad man nu kan tänkas vilja ha lätt till hands.
Det finns ju massor av tjusiga krokar på marknaden. Men jag ville ha något som också svarade mot mina krav på säkerhet, men ändå ser snyggt ut.IMG_2142

För en massa år sedan, tryckte en häst upp mej mot en boxvägg, och den mycket vackra kroken (ett hästhuvud i mässing) orsakade sprickor på mina revben och jag var mörbultad i veckor. Inte en händelse jag vill återuppleva. Eller att en häst fastnar med träns eller grimma och antingen gör sig illa eller drar sönder sin utrustning. De här nya krokarna i plast, som ger med sig, verkade vara en lysande idé. Dom är stabila, men inte veka. Via Katarina Dolck kunde jag beställa dessa krokarna. Jag fick prover i alla regnbågens färger, men ”tråkig” eller traditionell, som jag är valde jag enbart svarta till vårt stall.IMG_2147

Nu är både jag och alla andra i stallet mer än nöjda. Det finns en krok till hands, på rätt ställe, varje gång. Och snyggt blev det också. Tack Katarina, för all hjälp!! Uppenbarligen är jag en sådan som hänger upp mej  på detaljer ;)

Jag kan verkligen rekommendera att ha en rejäl krok utanför boxen, men går man till deras sida, så hittar man massor med andra användningsområden: hänga upp hönät, hundkoppel, kläder etc.  Jag vet att det finns liknande krokar på marknaden som är aningens billigare. Men dom är tyvärr alltför mjuka och viker sig om man hänger något tyngre, och blir slappa med tiden. Plus att just dessa levereras (snabbt) med passande skruvar som går i både trä och betong. Så då slapp man leta efter rätt skruv! Det underlättar ju jobbet.IMG_2139

Vår ständige alltiallo: Senhor Alves, rycker ut med sin borrmaskin, och vips hade varje box sin egen krok! Och att det finns en grimma med grimskaft till hands utanför varje box underlättar det dagliga arbetet en hel del.

Lägg ”Softhook” på minnet, och kolla deras Facebook-sida:

Softhook  https://www.facebook.com/softhook?fref=ts

 

IMG_2145

Det känns lite ”skandinaviskt” att alltid leta efter den ultimata kombinationen av funktionalitet och estetik, men det är ju så man vill ha det.

Alla slags hästar

IMG_2153

Stor och liten (175 & 130 cm)

I en annons för ett ridstall kunde man läsa följande:

”För små ryttare, har vi små hästar och
för stora ryttare, har vi stora hästar.
För de mer avancerade ryttarna har vi hästar tränade till högsta nivå, och
för dom som aldrig tidigare har ridit, har vi hästar som aldrig blivit ridna…”

Självklart har vi alla dessa sorters hästar i vårt stall! Och dagens bildsvit visar vår allra största som passar på tillfälle att umgås med en av våra minsta.

Jimmy bor granne med William, så dom har sett varandra varje dag, men faktiskt har dom aldrig hälsat på varandra eller umgåtts. Jimmy är trots allt ganska stor och kraftfull, och tills för ett år sedan var han också hingst, så tanken på att låta honom bekanta sig närmare med en liten William har bara inte dykt upp.

Idag stod William bunden vid vattnet för att bli omskött i samband med ridning, och Jimmy kom tillbaka från en ridtur och ville dricka. Då passade dom på att hälsa lite mer ingående på varandra. Jimmy verkade vara lite förundrad över att något som liknade en häst men var så väldigt liten, faktiskt var en riktig häst. William upptäckte att Jimmy och han har ett gemensamt intresse: att klias. Jag kom genast på tanken att släppa dom här båda tillsammans i paddocken. Jag tror att dom skulle komma väldigt bra överens och kunna ha lite kvalitativ fritid tillsammans. Håll med om att dom är söta!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Klippning och fällning

Tidigare i våras såg vi ju fram emot att få några av lurvtussarna lite slätare och snyggare, men det visade sig vara en  mer långdragen procedur än vi kunnat ana. Inte nog med att vi fick vänta länge på själva klippmaskinen (beställd från Hööks), men sedan var våra ”offer” inte alls så samarbetsvilliga som vi föreställt oss.

Amiral: delvis fux....

Amiral: delvis fux….

Först ut var Amiralen, som var den vars vinterpäls t o m var för varm för att bara stå i boxen. Han var varmfuktig och lockig i pälsen varje morgon. Självklart behövde han få av sig vinterkläderna. Men tydligen var han lite obekväm med att bli naken, för han steppade och trampade hela tiden, ängsligt blängande på saxen. Han var inte stressad så att han klättrade på väggarna eller så, men att klippa en ponny som dansar tango i tretakt gör inte arbetet lättare. Frida och jag jobbade i skift; turades om att klappa, hålla fast, lyfta ett ben, fjäska och klippa. Till sist tyckte vi att det var dags att stänga butiken och gå hem för kvällen, trötta och hungriga, för att ta en ny dust följande dag.

Amiral försöker gulla till sig fler äpplen

Amiral försöker gulla till sig fler äpplen

Nästa dag, i dagsljus, blev det uppenbart att vi missat lite här och där. Stackars Amiralen såg ut som om han varit i slagsmål med en gräsklippare. Och förlorat matchen. Så vi gav det hela en omgång till. Pust, nästan klara, när vi insåg att vi behöver den där lilla batteridrivna modellen av klippmaskin för att fixa detaljerna. Vi har en kompis som äger en sån, så kanske blev han snygg till sist. Jag tror att hela klippningen blev ett tredagarsprojekt, eftersom vi faktiskt hade andra saker på schemat också.

Newton i vårsolen (med utväxt)

Newton i vårsolen (med utväxt)

Istället gav vi oss på nästa ulltott i kö: Newton. Han är en lurig rackare. Förra året fick han lite lugnande för att kunna hålla alla fyra benen på marken vid klippningen, men lugnade sig snart, så jag tog för givet att han i år skulle finna sig i denna behandling, som trots allt inte är varken obehaglig eller plågsam. Han är rätt cool av sig i de flesta lägen, men ändå hoppar han jämfota med stora ögon varje gång vi startar saxen.  Alla ”lätta” ställen ger reaktioner som om vi försökte skära av honom vitala kroppsdelar, men mera utsatta ställen brydde han sig inte om alls. Så det var svårt att förutse hans reaktioner. Trots allt är han innerst inne en snäll häst, men mycket misstänksam när det kommer till saker som  kan sorteras in under avdelningen skönhetsvård.bild 5

Lille Wille hade lagt en vinterpäls som om han förutspått minst 40 minusgrader. Han var lurvigare än en nallebjörn! Kanske hans sätt att försöka ge ett större intryck? Han klipptes först bara till hälften och ett par veckor senare tog vi resten, när vi insåg att det inte räckte för honom att sköta sin temperaturreglering. Som kompensation får han sova med pyjamas på.

Vinterkläder på?!

Vinterkläder på?!

Det finns ju flera syften med att klippa en häst: 1) den ska kunna hålla en lagom temperatur själv, d v s inte bli genomsvettig av ett lättare arbetspass, eller ibland bara av att stå i boxen. 2) den ska klara vanligt arbete utan att bli för svettig. En svettig häst torkar sakta när det är lägre temperaturer, och våt päls kyler huden. 3) det är nästan omöjligt att hålla en riktigt långhårig häst ren, och man vill inte lägga utrustning och arbeta en häst som har kilovis med grus undangömt i hårremmen. 4) den rent estetiska faktorn: vi vill att hästarna ska se snygga ut, och isbjörnspäls är inte smickrande.

Nu befinner vi oss i sydeuropa och den riktigt tjocka vinterpälsen är inte nödvändig för att skydda mot väder och vind, för de hästar som är uppstallade, så alltså klipper vi de som mest behövs, för att vara mer lättskötta och snygga.

Storm och Jimmy är exempel på hästar som inte lägger en jobbig vinterpäls. Dom är ganska långhåriga, men det är en mjuk och slät päls som går att rykta ren, och dom ser någorlunda vårdade ut. Sen har vi motsatsen Caprice som lagt en fluffig men fin päls men som inte arbetas svettig, eller ska visas upp. Hon fick behålla pälsen hela vintern, men nu när våren kommer blir rykten rätt otacksam.

Tjocka lager med vinterpäls från fux.

Tjocka lager med vinterpäls från fux.

Man borstar och borstar. Lager efter lager med lösa hår kommer av, men det verkar vara lika mycket (eller mer) kvar. Saxen får hjälpa till med knätofsar, getskägg och annat, men fortfarande verkar hon klädd för polarutforskning trots att solen skiner och dagstemperaturerna är lagom för bikini. Det är Frida som borstat och skrapat för att förvandla henne från utegångsfår till tävlingsponny.

Ett tips: man ska inte ha fleece-tröja på sig när man närmar sig ponnyer i som fäller vinterpäls.

En sjöhäst?!

Eller varför är det så blött på stallplan?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jo, för att vår Jimmy älskar att plaska i vatten. Jag borde haft videokameran framme, för stillbilderna ger inte full rättvisa åt vattenfestivalen. Han kör ner hela huvudet, ända upp till öronen, och viftar runt tills vattnet står i kaskader runt honom. Ju mer det skvätter, desto roligare verkar han ha. Och till sist börjar han lyfta på frambenen och ser ut som om han försöker kliva ner i karet helt och hållet. Det är då jag blir lite orolig att han faktiskt ska lyckas med det, och ställer tillbaks honom i boxen.

Våt och belåten.

Våt och belåten.

Han ser väldigt belåten ut när det är vatten överallt, och om han lyckas stänka ner någon oskyldig förbipasserande åskådare, ja då tycker jag mej faktiskt se ett litet flin.

Är det en slump att hans husse härstammar från den plats där dessa gigantiska hästar finns?kelpies

Jag tycker mej faktiskt se en likhet med vår stora, gråa Jimmy.

(Läs om dessa om dessa hästarna HÄR. )

Vi var faktiskt lite oroliga häromveckan, när en god vän ville ta Jimmy för en ridtur på stranden. Tänk om han kastar sig handlöst ut i böljan och sätter kurs mot Azorerna? Men vi behövde inte oroa oss. Han visade respekt för det vilda havet och stora vågorna, men verkade njuta av att galoppera i vattenbrynet.Jimmy på stranden med Luis

Storm i solen

Hans namn har passat bättre för de senaste dagarnas starka vindar. Det har blåst så mycket, att en dag var jag rädd att leda bort ponnyerna till paddocken, för det blåste t.o.m. ner stora grenar från de åldriga pinjeträden som kantar vägen dit. Men Storm är en ”vaken” häst, och de dagar det blåser, så har han svansen rakt upp!

Men idag sken solen, och det var knappt en bris i luften och dags för ponnyer att få komma ut och lufta sig lite i frihet. Och rulla sig, så resterna av den tråkiga vinterpälsen släpper. Storm får i regel vara ute ensam, för han har uppfört sig lite illa mot sina kompisar, och eftersom han är skodd bak, vill jag inte riskera att han får in en fullträff. Han är en väldigt rar och känslig häst mot folk, men mot sina ”polare” är han en riktig mobbare. Det är förhoppningsvis bara en fas han går igenom.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sedan, när det var dags att komma in igen, fanns det tid att beta lite friskt gräs, som växte alldes under apelsinträdet. Mums! En härlig vårdag!

En stor tugga grönt gräs.

En stor tugga grönt gräs.

Vissa dagar är det härligt att vara ponny! Och ryttare. Jag hade ett par riktigt härliga ridturer både på ridbanan och på slingan. Och vi gjorde en ny upptäckt: en bortkastad PET-flaska kan ha precis samma effekt som en plastpåse…. Amiral trampade på plastflaskan som lät ”krunch” precis som i en återvinningsmaskin. Då gjorde han, enligt ögonvittne, ett hopp som en gasell! Ett jättehopp, följt av ett lite  mindre skutt och jag trodde nog att det hela skulle sluta i skenfärd och markkänning. Men Amiral är i grunden en bussig ponny och sansade sig innan jag lossnat ur sadeln. Jag kunde behålla både knäslut och värdighet. Och det goda humöret som denna soliga dag framkallat.

En speciell liten ponny

Jag följer en liten flicka och hennes fodervärdsponny på Facebook. Det är lite kul att ha en Facebook-vän som är ca 45 år yngre än jag, och som rider på en ponny född på vårt stuteri.

Greta med Siwgr (till höger) och avkomman Candy.

Greta med Siwgr (till höger) och avkomman Candy.

Ponnyn heter B Siwgr och föddes sommaren 1994. Den sommaren hade jag inte mindre är sju föl, vilket var fler än vanligt på vårt stuteri. Det berodde inte minst på att vi hade den fina hingsten Molstabergs Action Man på station, och att mina döttrar var i lagom storlek att rida dessa ljuvliga ponnyer.

Hennes namn uttalas som det engelska ordet för socker, alltså ”sugar”, men är på kymriska, det språk som talas i Wales, varifrån dessa ponnyer härstammar. Som många gråskimlar föddes hon nästan svart, men vi visste ju att det inte skulle dröja så länge innan hon hade samma färg som en sockerbit. Hennes mamma, Burhults Sindy, hade jag fått låna av Rosmarie Svensson, som också lånat mej Action Man.salty,%20frilagd,%20gul

Som föl och unghäst var hon väldigt vacker och rastypisk, men väldigt skygg. Om man la en hand på hennes rygg eller bakdel kröp hon nästan in i väggen och gjorde sig liten. Hela hennes första år fick man närma sig henne med yttersta försiktighet för att inte skrämma henne, för hon var så ängslig. På våren när hon skulle fylla ett år, släpptes hon på bete med resten av flocken, utan grimma, och jag trodde att jag inte skulle kunna komma i närheten av henne innan det var dags för installning. Men några veckor senare var det som om hon äntligen fattat att vi inte tänkte göra henne illa. Istället var det hon som var den mest kavata i hela unghästflocken, utan tog täten och kom fram och tiggde klapp och kli när man gick ut i hagen. Jag har aldrig kunnat räkna ut vad som orsakade den förändringen, för det var inte för att jag ansträngde mej. Jag hade inte tid för ”enskild terapi”, utan hon fick helt enkelt komma över sin ängslan helt på egen hand. Från att ha varit liten och ängslig blev hon plötsligt väldigt frimodig och djärv.

B Siwgr på treårspremieringen.

B Siwgr på treårspremieringen.

På sommaren när hon var tre år, fick dottern Marita, då 11 år gammal, i uppdrag att förbereda henne för premieringarna. Det gick lysande, och lilla Siwgr fick hela 41 poäng och Diplom.

Den sommaren hade vi Molstabergs Molnet hemma, och året efter nedkom Siwgr med fölet B Salty. Eftersom hon varit den bästa i sin ras som treåring, bjöds hon in för att visas upp på Halländska Hästavelsföreningens jubileumsutställning med föl vid sidan.  Lille Salty var bara 10 dagar gammal vid det här tillfället, och Siwgr blev bästa ponnysto!

B Siwgr, 4 år, med fölet B Salty vid sidan.

B Siwgr, 4 år, med fölet B Salty vid sidan.

B Siwgr reds därefter in och såldes, som de flesta ponnyer från stuterier. Via min väninna Marina Pettersson, kom hon till en ung ryttare som upptäckte hennes hopptalang och tog henne ut på hennes första banor. Senare hamnade hon hos familjen Linder-Velander, vars dotter satsade på fälttävlan. Detta skedde med sådan entusiasm och framgång att en tävling instiftades i hennes namn: Sugar Cup, särskilt för små ponnyer och unga ryttare i fälttävlan.  Den här ponnyn är inmätt till 115 cm, men det är inte i centimetrarna som storheten sitter, det är helt klart.

Där fick hon också  vara ”filmstjärna” i flera av de DVD-filmer som Pernilla producerat. Den senaste var när Siwgr blev mamma igen. (Där är jag med på ett hörn). Den heter ”Få ett Föl”Få ett föl

När dottern Filippa vuxit ur Siwgr och gått vidare (främst inom voltige), så har Siwgr varit på foder hos unga Greta, som nu också är färdig för större ponny. Men här är en liten film om deras tid tillsammans. Klart sevärd!

http://flipagram.com/f/St8HFZMBAa

En av de roligaste sakerna med att vara uppfödare, är när man får följa sina ”föl” under så många år, och se att dom har det bra, och att dom gör sina människor glada.

Siwgr fyller 21 i år!

Siwgr fyller 21 i år!

Dessa underbara ponnyer! Inte är det konstigt att man är fast…

(Bilder har jag lånat av Annika Karlbom och Greta Frodin.)

Beridare sökes

Det är faktiskt lite trist att skriva rubriken i dagens inlägg. För nu är det ett faktum att den bästa beridare jag kan tänka mej att ha, reser tillbaka till Sverige i maj, och hon kommer att bli mycket saknad.

Dressyrträning

Dressyrträning

Frida har alla de egenskaper jag söker hos en beridare. Hon är till att börja med rätt storlek för att rida ponnyerna. Hon är kunnig, erfaren, mjuk, känslig, tålmodig, noggrann, ödmjuk, kunskapstörstig, uthållig, har sinne för humor, lätt för att samarbeta,  konsekvent och älskar verkligen hästarna. Hon tycker dessutom om att pyssla med hästarna och hålla utrustningen i god ordning. Det blir sannerligen inte lätt för nästa person att fylla hennes skor.

Hästskötare i farten

Hästskötare i farten

För min bästa beridare är ju också min yngsta dotter, och vi har alltid jobbat bra ihop, och trivs i varandras sällskap. Jag kan inte förvänta mej att hitta någon som ersätter henne helt och hållet. Men om jag hittar någon som kan göra jobbet och som trivs i vårt team, så är jag glad.

Frida har andra utmaningar som väntar och ett annat liv att leva och jag kan inte hålla henne kvar, hur gärna jag än vill. Det har varit ett lärorikt år för oss båda, och en inte helt enkel resa med att få vår verksamhet att fungera. Men den erfarenheten har lärt oss mycket, och det kommer att underlätta för nästa beridare.

Inridning

Inridning

Jag har alltså börjat se mej om efter en efterträdare, som vill rida ponnyer (och Lusitanos) som har så många som möjligt av hennes goda egenskaper. Det finns faktiskt en hel del personer som kan klara uppgiften, men inte alla är i ”ponnystorlek” dessvärre. Eftersom jag vill att hästarna ska ut på tävlingsbanan, är det en fördel om det blir ett harmoniskt ekipage.

Hoppträning

Hoppträning

Precis som när man ska köpa häst, får jag göra en lista med de egenskaper som är viktigast, och vilka saker man kan tänka sig göra avkall på. Och när jag tänker noga efter, så tror jag att personligheten är viktigast. Man tillbringar så mycket tid tillsammans, att man bara måste stå ut med varandras sällskap och allra helst trivas bra med det. Sinne för humor, lätt att ta kontakt med folk, det är viktigt. Ridkunskaper och hästkännedom, det kan man lära sig, men personligheten är ju ändå densamma.

Uteritt

Uteritt

Jag tar gärna emot en svensk beridare, för då har man liknande grundsyn på ridningen och tycker inte att det där med ponnyer är ”konstigt”, men då måste det ju vara någon som inte bangar för att flytta till ett främmande land. Ett nytt språk, en ny kultur och långt hemifrån. Det passar ju inte alla. Men jag vet ju att det finns en hel del unga skandinaver som söker jobb utomlands, just för att vidga sina vyer och uppleva något annorlunda.

Det finns några lokala förmågor som letar jobb. Dom har inte den ridutbildning jag skulle önska, men å andra sidan har dom inte de kulturella svårigheterna. Om man inte räknar med vad det innebär att jobba för ”utlänningar”.

Hela teamet på plats.

Hela teamet på plats.

Vi har just nu 14 hästar i stallet, varav 9 ponnyer. Alla dessa hästarna ska skötas och tränas enligt schema. Samt utrustning och utrymmen. Somliga hästar har ryttare vissa dagar, några går lektioner och några rids av mej eller vår tränare. Vår stallskötare brukar också hjälpa till med motionering av ett par hästar om dagen. Så vi är ett bra team, som kan jobba bra ihop, men man måste ändå vara självständig och kunna ta initiativ. Alla är rätt flexibla och man hjälps åt med det man kan. Vi kommunicerar främst på engelska, då vi är ett stall, med övervägande internationella kunder.

Verksamheten är inriktad på ponnydressyr och ridsemester på lusitanos, men vi är rätt nystartade så tempot är ännu ganska lugnt. Kanske bra att hinna komma in i jobbet innan det blir full fart? (Kolla vår hemsida, för att se hur det ser ut)

Vägen framför stallet är kantad av enorma pinjeträd.

Vägen framför stallet är kantad av enorma pinjeträd.

Stallet ligger på en stor anläggning med över 200 hästar, flera olika ridbanor, ridhus, ridstigar, servering, mycket aktiviteter och mycket folk. Anläggningen ligger centralt, och bara 30 km från Lissabons flygplats. Så det är inte precis hästgård på landet, om man är rädd att hamna i ensligt läge på vischan. Det kan vara både inspirerande att se duktiga ryttare träna, och frustrerande att ibland behöva dela utrymme med en mängd ovana ryttare. Det finns verkligen alla sorter här. Det betyder att man hittar arbetskamrater och kompisar, och inte behöver känna sig så ensam som man ibland kan göra i det här yrket.

Det kan bli ett spännande och utmanande jobb, där belöningen består i hästarnas utveckling och framsteg. Självklart får man en rimlig lön, och hjälp att ordna praktiska detaljer såsom bostad, telefon, transport. Här finns redan en samling hästtokiga svenskor som landat i Portugal och trivs, så jag tror att både hästar och klimatet lockar.

Vet du någon som är intresserad av att jobba med hästar på sydliga breddgrader, så tipsa gärna.

Tisdags-slit

Min enastående stallskötare Helena jobbar hårt, flitigt och plikttroget. Och hon räknar inte timmar och dagar, utan gör det som behöver göras oavsett. Hon betraktar nog både hästar och stall som sina, och är väldigt beskyddande mot både de hästar och folk som hör till stallet. Men självklart måste hon ha ledigt ibland, så hon har valt att vara ledig på just tisdagar. Det är ett lite smart drag, för på tisdagarna är det foderleveranser och mycket extrajobb som tar tid från hästarna.

Spånbalar och fodersäckar kommer på plats i foderutrymmet.

Spånbalar och fodersäckar kommer på plats i foderutrymmet.

När Helena är ledig, så jobbar Fernando, och som karl han är, så är han ju aningens starkare rent fysiskt. Men ibland får även han bekänna färg. Som när foderleveranserna består av först ett antal fodersäckar, som leverantören ställer på (nästan) rätt plats. Likaså alla spånbalarna. Men sen kom det 30 halmbalar och 55 höbalar, som lossades från lastbil rakt ut på parkeringsplatsen…. Behöver jag säga mer? Alla som har, eller har haft stall vet hur slitigt det är. Alla balarna väger runt 20 kg, och skottkärran tar ju bara några åt gången. Fernando (även kallad Mr Tuesday) fick vackert hugga i, och frakta in allihopa i vår tombox, som tjänar som höförråd. Och självklart var det på morgonen, den tid som normalt används till mockning.

En väldig massa balar...

En väldig massa balar…

Tuffa tisdagar alltså. För somliga. Mitt jobb är enklare. Jag ska stämma av att leveranserna mot notan och betala. Det tycker jag i och för sig är lite svettigt, för det kostar en slant att fodra så många hästar. Sen vill jag kolla kvalitén, för mina hästar förtjänar såklart enbart det bästa.

Vi håller på att lägga om foderstaterna för hästarna, för det finns ju flera olika leverantörer, olika fabrikat och olika foderblandningar. Jag vill ju, som de flesta, hitta precis rätt foder till varje häst, och samtidigt försöka hålla kostnaderna nere. Det är lite av ett pussel, för hästarna är alla så olika. Vi har några som behöver gå upp i vikt, och några som är lagom. Några är väldigt lättfödda och får hållas på kortare diet. Några arbetar hårt, andra lite mindre. Ibland är det inte så enkelt som att det är stora och slanka och små och knubbiga. Vi har en stor och knubbig, som arbetar hårt, och en liten och slank, som inte arbetar så hårt, men inte får bli för laddad för sina små ryttare. Och alla varianter däremellan. Så det är lite av en utmaning att med tillgängliga medel sätta ihop foderstater som passar varje individ.

Det visar sig inom några veckor om de nya foderstaterna är rätt. Är hullet lagom? Är dom lagom pigga och energiska för sitt arbete?

Liten ponny får mera utsikt

BoxgrindSnickaren har varit framme igen. Den här gången har han tillverkat två grindar att sätta innanför boxdörrarna till våra minsta ponnyer. Dom stackarna är ju för små för att nå över kanten och se något alls. Det är bara en liten mule, eller ett par små öron som sticker upp. Det är också orättvist, för alla de andra hästarna står ju gärna med sina huvuden över dörrarna och kan se allting som händer i stallet, och en glimt av det som händer utanför. Både William och Kakan är ju rätt så korta i rocken, och deras boxar i hörnen är rätt mörka, så de här nya grindarna gör att dom också får mera ljus och luft i sina boxar. Och så har jag fått ytterligare ett objekt att måla grönt!

Små ponnyer på stallplan

Små ponnyer på stor stallplan.

 

Snickaren har varit till stor hjälp. Förutom ombyggnaden av stallkontoret och toaletten, har han också fixat en massa hål och sprickor både i boxväggar och stallgångarna, plus en del ”småfix”. Nu har han också anslutit mitt lilla Ikea-kök till vatten och avlopp. På bilden har inte vägghyllan blivit installerad än, men kaffebryggaren är självklart på plats, och i funktion.

Ikea-köket

Ikea-köket

Jag har alltså ett litet mini-kök i stallet! I underskåpen har jag plats för städsaker, toapapper och sånt som behöver utrymme för förvaring. Kaffe, kex och muggar ryms också. Helt perfekt, för självklart vill man ju kunna ta en fika när man är i stallet, och när det är helt klart kommer det också att finnas ett litet kylskåp och en mikrovågsugn, så att den som vill kan ta med sin lunch och värma, och när sommarvärmen kommer, så finns det kylda drycker att tillgå. Det tycker jag är vardags-lyx!

Bästa blickfånget

Jag är verkligen glad för vattenkaret på stallplan och skrivit en del om arbetet med att få det rent och målat. Nu har jag äntligen bildbevis på slutresultatet. Det är verkligen en prydnad för stallet, nu när det är renoverat och fyllt med kristallklart vatten. Den här bilden talar väl för sig själv. Den här synen gör mej glad!

Jimmy njuter av solskenet och friskt vatten.

Jimmy njuter av solskenet och friskt vatten.

Mina ridsemester-kunder har haft ganska god tur med vädret, för det har varit soligt, men inte alltför varmt varje dag. Dom har kämpat med ridningen och haft en enastående utveckling på bara några dagar. Men det har kostat på; träningsvärk och skavsår.  Trots det blev sista dagens ridning en fin uppvisning med fina skänkelvikningar, galoppombyten och lite spansk skritt. Jag hoppas att tjejerna håller igång sin ridning på hemmaplan sedan, för dom är alldeles för duktiga för att bara vara ”semester-ryttare”.

Alentejo görs i ordning för dagens lektion.

Alentejo görs i ordning  av sin ryttare inför dagens lektion.

Och efteråt ger Helena honom en välbehövlig dusch.

Och efteråt ger Helena honom ett välbehövligt bad.

Det har varit några intensiva dagar, så kommande vecka handlar lite om att komma ikapp med ponnyernas träning och måla klart en del av de där detaljerna som vi ”sparat”. Idag är det lite småregnigt, så just utomhusmålningen kanske kan vänta lite till.

Här är en bild på vattenkaret före rengöring, lagning och målning. Jimmy gillar att blaska med vatten oavsett, men visst är det trevligare nu.

Före...

Före…

Allt klart och vi är igång!

Äntligen är allt klart (tja, en del detaljer återstår, men det pratar vi inte om nu) och mina väninnor Monika och Cintia blir skyldiga mej en redig go-fika. Det var priset i vadslagningen om när jag skulle lyckas bli färdig. Jag vann! Alla här vet att allting alltid tar mycket längre tid än beräknat (sydeuropeiskt symtom) men min envishet, hjälp från vänner, och ett fast tag kring målarpenseln, gjorde att vi faktiskt kunde kalla fredagen den 13:e för en riktigt bra dag. Stallet är snyggt, alla hästar är på plats och Helena skiner som en sol. Det är inte minst hennes förtjänst att allt har fungerat under flera månaders omställning.

Samtidigt är vi officiellt igång med vår nya verksamhet. Jag har väl inte berättat så  mycket om det här på bloggen, eftersom jag inte ville gå händelserna i förväg samtidigt som vi hållt på med renoveringar, träningar och en del pappersarbete. Men för den som är nyfiken, så kan man gå in och titta på hemsidan.

IMG_2047I går kom alltså våra första gäster på ridsemester. Två glada svensk-norska tjejer som vill rida vackra Lusitanohästar och lära sig mer om ridningens svåra konst. Det är Jimmy och Alentejo som står till deras förfogande, och vi har hunnit ha två lektioner under ledning av Diogo. Det är glädjande att se att på bara två lektioner gör Jimmys ryttare stora framsteg, som mest handlar om självförtroende. Och tjejen som rider Alentejo, gör det med sån säkerhet, känsla och stil, att jag inte trodde mina öron när hon berättade att hon inte rider regelbundet. Med sån talang är det (enligt mej) stor synd att inte ägna mer tid åt ridsporten.IMG_2035

Ridsemester är en av de saker vårt företag håller på med.  Att kunna erbjuda ridning på dessa underbara Lusitanohästarna för besökare, är verkligen roligt. Och det i en region som har så enormt mycket annat att bjuda en besökare på, gör det till en totalupplevelse!

Dessutom har vi ju då våra ponnyer. Vi är troligen det enda stallet i Portugal med en sådan fin samling ponnyer! Så några av ponnyerna är till salu, och några behåller vi för avel och framtiden. Nu är det vår och alla stona har varit brunstiga en gång. Så nästa gång blir det dags för Talento att visa att han klarar sin uppgift.

Under tiden tränas och utbildas ponnyerna för att platsa på tävlingsbanorna, men också för att bli vana att arbeta under olika ryttare. Alla ryttare är ju inte superduktiga från början, och ponnyerna måste lära sig stå ut med unga ryttares misstag, och inte dra fördel av den som är oerfaren. Dom har alla gått några lektioner, och uppför sig verkligen bra med tanke på att dom inte alls har någon erfarenhet av detta. Jag är verkligen stolt över ponnyerna och hoppas att jag snart kan hitta mer stadigvarande ryttare till några av dom.

Så det har varit en bra dag, förutom för Frida som åkt på en rejäl förkylning. Hon fick besöka sjukhuset och få lite bättre läkemedel utskrivna. Nu håller vi tummarna för att hon snart är tillbaka i sadeln igen.  Hon är saknad, men jag gissar att det tar lite tid innan hon har orken tillbaka efter en sådan här dust.

I morgon ska jag försöka ta lite bättre bilder på stallet, med allting (nästan) klart och alla hästar i rätt box.

Upploppet!

Igår målade jag klart den sista boxdörren! Tjohoo! Jag tycker verkligen inte om att måla. Men jag tycker att det är roligt att det blir så fint när det är klart. Visserligen var ju dörrarna bara en del i en större process, för det är många detaljer på en box, när det kommer till målning Den saken är klar. Det ska vara vita och blå väggar invändigt. Allt trä är målat grönt. Metallblecket som sitter på boxdörren ska målas med grön rostskyddsfärg, och gallren över dörrarna med vit sådan. Sedan ska gångjärn och lås (till både över- och underdörr) målas med svart metallfärg. Väldigt pyssligt. Men idag målade jag klart den sista boxdörren med grön träfärg. En milstolpe, känns det som.

Färdigmålad boxdörr

Färdigmålad boxdörr

Olof målar blåa väggar så mycket han hinner och däremellan turas vi om med den svarta färgen och den lilla, lilla penseln. Vilket är mycket tålamodsprövande. Vi har anlitat hjälp med att måla insidan av vattenkaret med särskild färg som är till bassänger. Det blir verkligen ett lyft för detta vackra karet. Och skönt för hästarna att få det klart igen, för dom älskar verkligen att dricka ur kar, även om dom har både automater och hinkar i sina boxar.

Idag blev mitt lilla pentry färdiginstallerat och det blev jättefint, även om kylskåp och mikro-ugn fortfarande saknas.

Det har varit extra mycket folk i stallet idag, för det var Ideal’s 25:e födelsedag. Det är en inackorderad Lusitanohingst, och hans matte hade tagit med hembakt chokladkaka till hans födelsedagsgäster, som var några stycken. Själv fick han frikostigt av sin favoritfrukt: bananer!

Benny pussar Ideal.

Benny pussar Ideal.

Dessutom kom Peters chaufför, som gillar att vara hantverkare och satte upp lite mer krokar och hängare i sadelkammaren, snickaren monterade köket, hans medhjälpare lagade diverse hål och sprickor i boxarna med cement. Olof målade, likaså min extrahjälp Fernando, medans Helena, vår hästskötare tog hand om alla de fyrbenta. Diogo kom och motionerade några av hästarna, Peter kom för att se hur vi har det, och en ponny-kund, tillika väninna tittade förbi med sin dotter. Det var fullt hus ett tag, och mitt målande gick ju inte fortare precis. Men kul med liv och rörelse, och kaffebryggaren kom till flitig användning.

Dessvärre ligger Frida hemma med bihåleinflammation, och kunde inte delta i festligheterna, eller ens se hur vårt projekt fortskrider. Förhoppningsvis är hon tillbaka i stallet inom det närmsta, för hon är verkligen saknad. När hon kommer tillbaks får jag säkert en reprimand för att jag slarvar med skötseln av utrustningen. Ja, sånt har faktiskt kommit lite i andra hand under tiden renoveringarna har pågått. Jag har haft målarkläderna på i en vecka nu, tror jag. I morgon händer det lite andra roliga saker, och jag kliver ur de grönfläckiga kläderna för den här gången.

 

I morgon kommer hantverkarn

Hela helgen har tillbringats i stallet. Många timmar. Och ändå har jag knappt inte tagit i en häst. Jag har mest hållt i målarpenslar och Ikeas berömda insexnyckel.

Köksskåpen till vårt lilla pentry är monterade, och imorgon kommer min rara lille hantverkargubbe och sätter vasken i bänkskivan (kräver precision och rätt verktyg) och ansluter till vatten och avlopp. Inte min avdelning. Men jag är som svensk tjej van att skruva ihop Ikea-möbler och tycker inte att det är så svårt, utan rätt kul. Och jag är stolt när det är färdigt. Jag skulle fått MVG på Ikea-montering, om jag inte i min iver att bli fort klar, staplat upp schabrak på nya lagerhyllan, trots att den saknade krysstag på baksidan (tillfälligt slut i sortimentet).

Såklart kollapsade hela bygget. Men inga allvarligare skador, och imorgon ber jag min snickare att förankra den i väggen. Som det var tänkt från början. Bara att jag är så otålig. Jag vill ha allting klart igår, typ.

Till veckan kommer mina första kunder, från Sverige för att rida Lusitanos, och jag hade ju tänkt att allting skulle vara klart och fint tills dess. (Tick tack, tick tack)

Idag har jag målat vita boxgaller, ett par gröna dörrar och Olof har målat blåa väggar. Samma sak i morgon. Killen med högtryckstvätten kom in idag och tvättade det sista, som nu får torka lite innan det går att måla klart. Tisdag och Onsdag har jag inga sysselsättningsproblem. Imorgon ska jag göra vattenkaret riktigt rent, för ”tvätt-killen” lovade att komma på tisdag eftermiddag och måla det. Jag vågar mej inte på det, för det är en svår färg, som kräver ordentlig skyddsutrustning, som jag inte har.

Imorgon kommer även golven i kontorsdelen att få en behandling, så möblerna kan flytta in på onsdag.

Kontoret blir målat, och golven ska få en behandling

Kontoret blir målat, och golven ska få en behandling

Det blev lite mycket på en gång, men man får också anpassa sig efter när man kan få hjälp. Så jag räknar inte med att komma upp i en sadel på ytterligare en vecka, men det gör inte så mycket. Ryggen har varit rätt kass, och jag gör mer nytta med penseln än med sadeln just nu. Väl allting är klart kommer jag att kunna njuta mer av ridningen.

Nytvättade boxar. Klart för målning.

Nytvättade boxar. Klart för målning.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 58 andra följare

%d bloggare gillar detta: