Jimmy är såld

Jimmy porträtt

Vår store (174 cm), ståtlige och mycket personlige Jimmy har idag åkt till sina nya ägare. Även om jag länge velat sälja honom, är det en häst som lämnar stora spår i hjärtat hos alla som känner honom, och det känns onekligen lite vemodigt att han flyttat, och tomheten kommer att vara mycket påtaglig närmaste veckan. (Sedan kommer Regente hem igen och fyller upp den tomma boxen)

Peter med Jimmy

Peter med Jimmy

Jimmy, som är renrasig lusitano, och i själva verket är döpt till Amador, köptes för att vara Peters egen ridhäst. Nu var ju inte Peter den mest flitige av ryttare (av olika skäl) och många andra har haft tillfälle att rida honom. Han är en filur, och om han tyckte att han blev ombedd att göra saker som han betraktade som tråkiga eller jobbiga, så kunde han antingen dra benen efter sig, eller bjuda på en imponerande spansk skritt, då i förhoppningen att ryttaren snabbt skulle glömma vad dom egentligen bett om. Men om han hade en ryttare som tyckte om att susa omkring lite planlöst i omgivningarna, så var han helt med på noterna och var kvickare i benen än någonsin.

Spansk skritt med Mimmi i sadeln

Spansk skritt med Mimmi i sadeln

Efter arbetet brukar hästarna bli avspolade. I alla fall om benen och hovarna. Det tycker han inte om. Trots att han är van, så som skimlar ju får bli,  så trampade han alltid omkring i spolspiltan. Vattenkaret däremot, det älskar han. Missar inte ett tillfälle att doppa hela huvudet och skvätta ut vatten över hela gårdsplanen.Jimmy i vattenkaret

Han har blivit fotograferad många gånger, för han är genuint fotogenisk, bra på att posera, uppskattar uppmärksamheten och har ett mycket rastypiskt huvud och fina färger. Här är några av hans ”modelljobb”.

Jimmy är en sån där häst, som ingen som haft med honom att göra, någonsin kommer att glömma. Alla vi som känner honom önskar att han får det bra i framtiden, och att han blir älskad och uppskattad för den han är: en stor (i alla avseenden) personlighet med mycket charm.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det finns naturligtvis massor av bilder på Jimmy. Jag har valt en handfull, som visar olika delar ur hans liv, och hans charm!

Det var ovanligt tyst på stallet ikväll, när det fodrades kvällsmat. Jimmy brukade banka i dörren med sin stora framhov, om det inte gick fort nog. Idag var det nästan knäpptyst…

Sörby’s Amiral får åka till Holland!

amiral-helVår underbara  Amiral är verkligen allt man påstår att en New Forest-ponny ska vara: han är trevlig att hantera i alla situationer, rör sig bra, hoppar med god förmåga, går ibland nybörjar-lektioner på lina, stabil på uteritter = en riktig allround-häst! Han är vänlig att hantera och tycker om folk. Och så är han väldigt söt! Den sortens ponny man önskar att alla barn kan få ha som sin första ponny. Den där ponnyn man kan rida barbacka på stranden ena dagen, tävla hoppning nästa dag, åka vagn efter, tävla dressyr följande helg, och trivas ihop i stallet.

Amiral på hoppbanan

Amiral på hoppbanan, med Teresa i sadeln

För en tid sedan kom en kvinna från  Holland och ville rida dressyrlektioner på Lusitano. Visst, det ordnar jag. Och så undrade hon om hennes son kunde få rida också. Han hade inte så mycket vana, men desto mer entusiasm, så vi bokade in lektioner på just Amiral. Och det blev nog kärlek vid första ögonkastet.  En vecka och ett antal lektioner senare (för både mor och son) fick jag frågan om jag kunde tänka mej att sälja honom. Och jo, han var ju till salu, så då började den omfattande proceduren att ordna med alla detaljer.

amiral o hector

Amiral och Hector på en tur runt anläggningen.

Först skulle Amiral självklart besiktigas, för att försäkra både säljare och köpare att ponnyn är i det skicket den borde. Vilket han var. Min veterinär är rätt petig och omständlig. Vilket i och för sig är bra under de här omständigheterna. Han tyckte att det var en ren fröjd att få undersöka en så sund och stark ponny. Ett gott betyg till främst uppfödaren, och till hans ägare efter det.

Sedan skulle det ordnas med transport. Här blev det trassel. Jag ska inte gå in på turerna, men det var några dagar som jag inte behövde bekymra mej för mitt annars låga blodtryck…. Till sist löste det sig, och om allt går enligt planerna ska han resa på Onsdag. Så det var bara att ordna med ett nytt veterinärbesök för exportintyg, och för att ge mej ett preparat mot parasiter och fästingar, som han ska badas i före resan. Dessutom måste transportören tillhandahålla kopior på alla sina dokument: det är tillstånd för fordonet, för chauffören och en rese-plan. Alla dessa papper måste jag nu åka till distriktskontoret för livsmedels- och djurfrågor för att erhålla ett slutligt dokument som ger Amiral tillstånd att resa inom EU. Pust, det är rätt omständligt.

Jag inser då hur enkelt vi har det i Sverige: man kontaktar distriktsveterinären som kommer ut och kollar hästen, fyller i blanketter, och allt är klart. Mot en ersättning såklart, men det är liksom bara ett steg, istället för tre nu, som omfattar en halv dags väntan på byråkratins kvarnar, kostnader för resa och vägtullar…  Men nåväl, jag ska inte klaga. Jag tycker att det är så roligt att Amiral ska få komma till en bra familj, där han blir uppskattad för precis den han är!

Amiral myser med sin nya husse.

Amiral myser med sin nya husse.

Grabben har otåligt räknat ner dagar och timmar tills han ska få återse sin vän från semestern. Och hans mamma gör som alla andra tjejer i samma situation: hon har ordnat en bra stallplats, tränare, sadelprovare, hovslagare, handlat tillbehör och är säkert minst lika förväntansfull som sonen. Och när familjen åker på semester längre fram i sommar ska Amiral skickas på inkörning, och jag hyser inte minsta tvivel om att det kommer att fungera utmärkt.  En annan ung grabb kommer att vara medryttare på Amiral, och han har hoppning som främsta intresse. Så jag är övertygad om att den här ponnyn kommer att få all den kärlek och omtanke han förtjänar, och ett varierat och roligt liv.

Nu får vi hålla tummarna för att pappersarbetet och själva resan går friktionsfritt, så att jag kan uppdatera bloggen nästa vecka med lite bilder på Amiral i sitt nya hem.

Vad hände med Newton och William?

Både Newton och William såldes för en tid sedan. Och det ser ut som om  båda hamnade i rätta händer.

Newton med rosett på dressyrtävling

Newton med rosett på dressyrtävling

Newton såldes till en liten flicka som ville ha en ponny för framför allt hoppning. Dom verkar trivas utmärkt tillsammans och har redan hunnit med en del tävlingar. Newton är ju inte jätterutinerad på banorna, och flickan är inte mycket erfarenhet heller, men båda tycker det är roligt och flera felfria rundor har det blivit. Till och med i större sammanhang.

Newton & Matilde

Newton & Matilde

William hamnade hos en vännina som har en liten ridskola. Han skulle vara sonens ponny, men får också hjälpa till lite som skolponny. En av de yngsta dressyrryttarna har nu tävlat några gånger, och senast igår lyckades ekipaget ta hem en andraplats!

William ser ut att trivas med att vara en av stallets mesta favoriter. Han blir mycket ompysslad, och får träna både hoppning och dressyr. Familjens dotter, som rider mest dressyr tog faktiskt ut honom på en klubbhoppning, och dom hade verkligen roligt. Fast William tyckte nog att hindren var alldeles för små!

Det är alltid lite vemodigt att sälja sina kära hästar, men när man ser att dom har det bra, är väl omskötta och älskade, då är det faktiskt helt okej!

Talento är såld

Det var ju ett tag sedan jag skickade några hästar till Sverige. Talento fick åka till familjen Wickström, för att ridas och säljas. Frida hjälpte till att göra en annons på HästNet, och vips var det flera som hörde av sig och var väldigt intresserade.Talento porträtt

Vem kan motstå en sådan här chokladpudding??

Först på plats var Anette från Skåne, som ville ha en tävlingsponny till sin dotter. Tösen är bara 8 år, men rider jättebra, och dom verkar passa varandra perfekt. Jag har fått lov att visa lite bilder på ekipaget.

Jag är så himla glad att Talento har hittat rätt hem! För det verkar ju som om de här två kommer att ha hur kul som helst tillsammans. Både i hopp, dressyr, terräng och barbackaritter. En riktig allroundponny. Förvisso är han ju hingst, och har en liten räv bakom örat, men han har ett hjärta av guld, och uppskattar verkligen uppmärksamhet och varierade aktiviteter.

Jag håller tummarna för att dom får många framgångsrika år tillsammans.

Och så kunde jag kanske också önska att det fanns ett större intresse för att använda honom i avel. Men det är gott om hingstar på marknaden, och konkurrensen är hård.

Ett stort tack till hela familjen Wickström, som alltid ställer upp: tar hand så väl hand om mina hästar och är så goda vänner.

Många farväl

Förra veckan  hade Sofie ett helt gäng vänner inbjudna på grillfest på stallet,

grillfest i stallet

för nu är det dags för henne att gå vidare med sitt liv, och nya utmaningar, efter ett helt år som beridare hos B Equestrian. Hon kommer att bli enormt saknad. Jag kommer att sakna henne, för hennes goda ridning, fina attityd till vänner och kollegor och inte minst hennes inställning och kärlek till hästarna. Och vännerna (varav en handfull syns på bilden) kommer att sakna en glad och vänlig person.

Det blir faktiskt rätt tomt utan Sofie. Och jag får ta mej i kragen och jobba lite mer. Jag har ju inte haft så mycket lust att ägna mej åt hästar under de senaste månaderna, men nu blir jag ju tvungen och det kanske är bra. Igår vikarierade jag för Fernando, min hästskötare, som hade ledig dag, och det var nog rätt länge sedan jag skötte stall helt på egen hand. Men det gick lätt och var rätt mysigt. Hade några kunder som kom och red, några vänner som tittade in och det blev en dag med full aktivitet. Idag är jag lite, lite mör, för det var så länge sedan jag mockade boxar. Men det är nyttigt ur många avseenden. Jag kan bättre förstå min hästskötares situation, och jag lär mig små detaljer om mina hästar, som jag kanske inte sett på samma sätt förut (och så får jag motion!).

Åter  kan jag konstatera att mina hästar troligen är de bästa i världen! För dom är alla så rara, stora personligheter, och har ett så tydligt sätt att kommunicera. En av vänninnorna som tittade in sa att det alltid är så trevligt att besöka mitt stall, för atmosfären är så bra. Det kändes verkligen bra, för det är ju så man vill ha det.

Det verkar också som om några till hästar finner nya hem. William och Newton är ju redan sålda här i Portugal. Caprice, Storm, Dinelli och Talento har åkt till Sverige. Regente har åkt till ett stuteri för att tjänstgöra som avelshingst ett tag. Efterhand som jag får lite bilder och nyheter så ska jag dela med mej.

Det blir alltmer tomt i stallet, och just nu är bara sex av dej fjorton boxarna upptagna. Och därför kommer jag också att behöva ”möblera om” i alla mina generösa utrymmen för att göra plats för andra hästägare på mitt stall. I sommar kommer det i alla fall en ny svensk ponny hit. En svensk familj som  ska flytta ner, tar med sin fybenta vän, som får en box hos mej. Tills dess behöver jag alltså få omplacerat minst en till…  Men det rör på sig, och fler nyheter kommer snart att publiceras.

Under tiden måste jag få önska Sofie ett stort lycka till, med vad hon än tar sig för. Kanske blir det inte med hästar som yrke, fast det vore en stor förlust för hästvärlden. Men oavsett tror jag att hon kommer att lyckas, för det är sådan hon är! Tack för allt, Sofie. Du har varit en ovärderlig person, och tillgång för mej under hela det här året.

 

Fuxarnas långa och äventyrliga resa

Ni undrar kanske vart alla fuxarna tog vägen? För det var ju en tid sedan dom klev ombord på den stora hästbussen för den långa resan mot norr.

Först reste dom till Spanien, stannade ett par nätter extra i Barcelona, för att vänta in fler fybenta passagerare. Sedan fortsatte resan till någonstans i trakterna kring Paris, för att till sist få ytterligare några dagars vila i Holland. Det verkar som om mina ponnyer fått se mer av Europa än jag själv. Några dagars semester här och där låter väl inte helt fel?

Chauffören skickade bilder på nöjda ponnyer, när dom vilade ut i Spanien efter första etappen.

Från Holland reste dom sedan vidare till norra Tyskland, där det blev båt till Trelleborg. Så dom fick lite kryssning också. Fast jag tror inte dom fick tillfälle till någon taxfree shopping…

B Caprice var den första att kliva av bussen, för hon ska stanna i Skåne ett tag. Storm och Dinelli fortsatte till Halland, där dom får sin fortsatta vistelse, och Talento åkte hela vägen till Lundsbrunn, där han nöjd och glad fick rulla sig i leran. Han har tydligen underhållt sina medpassagerare hela vägen, och totalt charmat all personal på alla ställen dom varit.

Dinelli och Storm på plats i sitt nya stall

Dinelli och Storm på plats i sitt nya stall

Nu får alla fyra vila några dagar. Vänja sig vid svensk mat och svenska stallrutiner och låta magen komma i ordning. Sedan blir det fortsatt träning, för att kunna visa upp sig och senare säljas.

Jag är lyckligt lottad som har vänner runt om i landet som kan hjälpa mej med detta. Och jag hoppas att dom kommer att få lika stor glädje av att arbeta med fuxarna, som vi har haft, för det är verkligen härliga ponnyer, allihop!

Om någon undrar varför jag skickade iväg fyra sådana fina ponnyer, så är sanningen att jag under mina nuvarande omständigheter måste minska antalet hästar ganska direkt, och i det här landet så finns det ännu inte någon riktig ponnysport. Som jag har skrivit om tidigare så är det en kulturell skillnad, och även om det så smått kommit igång mer och mer, så är det ljusårs skillnad. Alltså är det svårt att sälja den här typen av ponnyer här, om man har lite tidspress. Antingen köper folk en liten ”leksaks-ponny” för några få tusenlappar, eller en högt meriterad (dyr) tävlingsponny. Mina är alltså någonstans mittimellan, och det är svårare.

Det blev faktiskt två fuxar kvar i mitt stall: B Caprinelle och Sörby’s Amiral. Jag har andra planer för dessa två.

 

Pappersproblem

fortsättning på föregående inlägg ”Fyra fuxar…”

Måndag morgon: Satte mej i bilen vid halv åtta, för att åter plocka upp min guide och resesällskap, och kunna vara på plats i Torres Vedras  kl 9.00 när kontoret öppnar. Distriktskontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (typ Länsstyrelsens veterinäravdelning). Utrustad med en kaffemugg, kartor och vägbeskrivning från Google-maps och några CD-skivor. Trafiken var nästan stillastående precis utanför Lissabon, men där svängde jag norrut, och sedan gick det förvånansvärt enkelt.

Bakom kulisserna på "Länsstyrelsen". Man kan inte ha för många papper...

Bakom kulisserna på ”Länsstyrelsen”. Man kan inte ha för många papper…

Torres Vedras är ingen stor stad, och med hjälp av personalen på McDonalds hittade vi direkt till rätt byggnad. Jag har alla papper i ett fast grepp och går in genom huvudingången, ser skyltar till den avdelningen jag ska till och blir omedelbart hejdad av en mycket barsk vakt. Han såg faktiskt lite farlig ut, så jag förklarade ödmjukt mitt ärende. Fick veta att veterinären inte hade kommit in ännu, utan fick vänta en stund.

Fem minuter senare visas jag in till en reception en trappa upp, där några mindre muntra sekreterare lät mej stå och glo några extra minuter. För att jag ska bli spak, antagligen. Jag förklarar mitt ärende, lämnar över alla mina papper och pass, och får vänta igen. Detta är en övning i ödmjukhet och tålamod. Inombords är jag mer än stressad. Det är ju bara några timmar tills hästarna ska lastas, och jag är säker på att det går att hitta byråkratiska skäl att kullkasta hela planeringen.

Veterinären kommer så småningom och hälsar, lämnar över en blankett som ska fyllas i, med alla de uppgifter jag har om hästarnas identitet, lastbilen, chauffören, färdvägen, min och mottagarens adress och så vidare. Vänta igen. Och så kommer det: ”Vi har ett problem”. Hjälp, vad är det nu? tänker jag. Jo, Storm har ingen härstamning. Trodde inte det var ett problem, för han är ju registrerad, har pass och chip, och för den delen är han ju valack… Men nej, det är ändå ett problem, för han har ingen stambokstillhörighet, förklarar veterinären. Men det skulle kanske gå att ordna. Sedan saknade både jag och mottagaren ett internationellt djurhandelsnummer (tror jag att det var). Som jag inte hade en aning om att man behövde. Och stallet där hästarna får har heller inget registernummer för utskeppning. Suck. Veterinären utför någon slags trolleri-nummer via dator och telefon, och en timme senare var allting löst. Puh!! Det finns tydligen mycket kvar för mej att lära…

In i bilen och börjar köra tillbaka mot stallet. Ringer till chauffören och säger att allt är klart. Ringer till Sofie och berättar att jag har pappren, och att hon kan börja förbereda för avfärd. Hästarna ska lastas vid lunch.

Klockan ett är alla hästarna resklara, lite packning ligger i kassar, alla handlingar i en plastmapp. Chauffören dyker upp och vi märker upp hästarnas grimmor med namn, avreseort och destination. Han fyller på hö och vatten i boxarna och vi lastar. Alla fyra hästarna springer glatt uppför rampen, ivriga att komma iväg på äventyr. Och det känns väldigt, väldigt ledsamt. Sofie har knutit starka band till dessa sina arbetskamrater och Teresa kom för att säga adjö till sin älskade Dinelli. Trots att jag vet att alla hästarna kommer till goda hem och får den framtid vi önskar dem, känns det ändå lite sorgligt att se dom resa.

Och stallet blev väldigt tomt. Sex boxar gapar tomma och urmockade, och det blir väldigt lugnt och stillsamt i vårt stall. Tills någon annan flyttar in och fyller upp de tomma platserna.

Hästarna får en lite Europa-turné, med övernattningar i Spanien, Frankrike och Holland, innan dom till sist är framme i Sverige. Det ska bli spännande att följa allt som händer med dom framöver.

 

 

Fyra fuxar far till Sverige

Att skicka hästar runt om i Europa och världen är ju inte så märkvärdigt längre. Massor av hästar reser kors och tvärs för tävlingar och nya ägare. Och att ordna så ponnyerna kom hit var inga större konstigheter. Så det borde vara lika enkelt att skicka dom tillbaks igen. Trodde jag. Innan jag trasslade in mej i papperskvarnarna…

Ponny på resa

Ponny på resa

Först hade jag en resa ordnad i samverkan med en svensk kvinna som skulle frakta några hästar till Spanien. Datum var satt till mitten av mars, så jag sade upp mina boxar till 1 april. Sedan blev datumet framflyttat två gånger. Ingen fara tänkte jag. Men sedan fick jag veta att resan inte skulle bli av innan i mitten av maj. Det skulle bli knivigt att lösa tillfälliga stallplatser under så lång tid, så jag satte igång att kolla upp alternativen. Den transportfirman jag anlitat tidigare, Marcel Jordan, hade en resa snart, och då bokade jag där. Det kändes tryggt. Och sedan fick jag ett samtal, förra torsdagen, att det troligen skulle bli hämtning följande måndag.

Bråttom att ordna med veterinär för 48-timmarsintyg och eventuella andra handlingar som behövs. Ringer till veterinären, som pratar lugnande med mej, och förklarar att det inte är någon panik, för här är det inte 48 timmar, utan två veckor (?!?), men att jag måste ta hans intyg vidare till ett regionalt departement för livsmedels- och djurhälsofrågor för utfärdande av resetillstånd.

Fredag förmiddag kommer veterinären och kollar hästarna, fyller i blanketter, stämmer av mikrochip och pass. Och förklarar därefter att jag måste ta alla de här handlingarna, plus de handlingar jag fått från transportören (trafiktillstånd, resplan med mera) med mej till kontoret inne i centrala Lissabon. Jag hämtade upp en kompis, som hittar där (för jag avskyr att köra bil i en storstad jag inte är bekant med) och planerade att vara på plats när dom öppnade igen efter lunchuppehållet.

Fredagstrafik i Lissabon är inte kul. Och självklart lyckades jag svänga fel på ett ställe och fick ytterligare 20 minuters (oplanerad) sightseeing i storstan. Till sist kom vi fram till rätt gata. Hittade parkering i ett parkeringsgarage som var så trångt att jag behövt smörja bilen i vaselin för att komma in (men det gick!!), och hittade rätt dörr. Trodde jag. Fast det var fel. Min guide gick och satte sig på närmsta café för att vänta ut mej. Ringer panikslaget samtal till min veterinär, som sa att det kanske var fel husnummer. Kanske några dörrar längre ner på gatan. Och ja, puh, där var det. Knallar in på nämnda kontor och möts av en sekreterare som frågar efter mitt ärende. Jag förklarade vad jag ville och hon tittar frågande på mej och undrar om jag är säker på att det inte gäller en hund. Nej, jag är säker på att det gäller häst, sa jag. Varpå hon försvann iväg för att leta upp motsvarande distriktsveterinären.

Några minuter senare kommer denne veterinär och frågar också om det inte gäller hund. Nej, sa jag, men jag behöver en stämplat dokument, om hon kunde fixa det. Nej, det kunde hon inte. Det hade hon inte befogenhet till. Alla hästärenden var flyttade till kontoret i Torres Vedras. En annan stad, ca 50 km norr om Lissabon. Hon skrev ner adress och telefonnummer på en liten lapp och önskade mej lycka till.

Nu kände jag hur stress, panik och blodtryck skjöt i höjden och slank ner till min vän på caféet för att sluka en stor öl, och göra nya planer. Vi konstaterade snabbt att det skulle bli tajt att hinna dit innan dom stänger för helgen (fredagstrafiken är inte att leka med), dessutom har vi ingen GPS i bilen och vi vet inte alls hur man hittar till det här kontoret. Ringer transportören för att kolla när på måndagen det var tänkt att lasta. Skulle vi hinna åka och fixa pappren på måndagsmorgonen. Jo, det skulle vi säkert, sa han. För om dom kunde lasta vid lunch så var det lugnt.lisbon driving

Nya planer…. Efter att ha lagt en halv dags tid och energi, pengar till bensin, vägtullar och parkering till ingen som helst nytta, så kunde jag se fram mot en ny halvdag i stressens tecken på måndag.

Intressant upplevelse, fast jag känner att jag kunde klarat mej utan den.

Tänk vad enkelt det är i Sverige, med en distriktsveterinär som kommer ut och fixar allt på plats!

(fortsättning följer)

Vad händer i stallet?

Det var varit en konstig tid, de senaste två månaderna. Från att fatta (nödvändiga) beslut om att minska ner verksamheten, till att faktiskt göra en konkret plan som känns vettig, till de dagliga praktiska detaljerna som alltid måste fixas.

En period när min tid i stallet inte alls känts bra. Trivs inte riktigt, och hästarna har inte gett mej den glädje dom brukar. En varm hästmule brukar ju annars vara det plåster som hjälper mot det mesta. Fast inte nu. Det känns svårt att se Peters fina Jimmy stå där och göra sina konster. Och det är svårt att se ponnyerna i ögonen när man vet att man måste sälja.

Nu börjar i alla fall saker och ting gradvis falla på plats. Det finns en plan för framtiden där jag kan driva verksamheten vidare i mindre skala. Ett nytt kontrakt med klubben har förhandlats fram, och jag känner en viss tillförsikt. William och Newton är sålda, och har fått jättebra ägare. Det känns gott. Det finns spekulanter på ett par till, och de andra kommer att få åka tillbaka till Sverige, för att säljas där, för trots allt ser marknaden helt annorlunda ut i norr.

William med sin nya husse.

William med sin nya husse.

Jag har bara suttit på hästryggen ett fåtal gånger. Inre stress gör mej inte direkt till en god ryttare, och är det inte roligt så behöver man inte rida. Men Marita var nere ett tag, och hann med att ge en ridlektion. En värdefull sådan, och några bra tips för vidare träning har jag kvar. Hon får komma tillbaka och stämma av, så att jag sköter mej.

De senaste dagarna har det varit roligare att vara i stallet, och trivseln börjar komma tillbaka. Och snart kommer nog ridglädjen med. Häromdagen hade jag en engelsk ridturist på lektion med Viking. Hennes ridglädje var inspirerande att se, och jag hoppas att jag snart kan känna likadant. För det är nog inte någon som suttit på Viking utan att känna sig lycklig.

 

Förändringarnas tid

Hela mitt liv har vänts upp och ner.

Peter med sin Jimmy

Peter med sin Jimmy

Det har varit tyst på bloggen en längre tid. Efter ponnyfinalerna åkte jag och Peter till Sverige för att fira jul med barn och barnbarn. Hästarnas träning kunde gå på lite lägre varv, för att mina beridare skulle få lite julledighet. Alla hästar var i fin kondition, och framme i sina respektive utbildningsplaner, så lite vila eller lågvarv låg bra i planeringen.

Men när vi kom tillbaka, så var Peter i behov av mycket hjälp, för han hade så ont i ryggen att han behövde hjälp med det mesta, så jag tillbringade knappt ingen tid i stallet. Hästarna kom långt ner på min lista över saker som är viktiga. Jag har ju superbra personal, och inga event planerade, så det var liksom inte ett bekymmer. Min egen ridning finns ju kvar närhelst jag har lust. Då inträffade deet mest ofattbara: Peter, min älskade make gick bort, efter två dygn på sjukhus.

Plötsligt är allting precis kaos, förtvivlan, sorg och känslor jag inte ens kan sätta namn på. Hästarna har inte längre en central roll i mitt liv. För jag vet inte ens hur mitt liv ser ut. Men familj och nära vänner är det jag behöver, och jag vet att hästarna har det bra och min närvaro är inte alls nödvändig. Min framtid känns väldigt osäker. Hur kommer allt att bli?

Nu har det gått en liten tid, och jag inser att mycket måste, och behöver, förändras. Jag vet inte riktigt hur min framtid kommer att se ut, men en verksamhet med 13 hästar och personal, är inget jag varken kan, vill eller orkar ägna mej åt. Det hela var ju ett tvåmansprojekt. Och utan Peters stöd och engagemang, så kommer jag att vilja omstrukturera och förändra hela den delen av mitt liv.

Alentejo

Alentejo

Nej, jag kommer troligen inte att vilja vara hästlös. Så mycket vet jag. Men hela verksamheten måste anpassas bättre till min förmåga, ekonomi och ork. Och det kommer att ta tid att göra dom förändringarna. Och var det slutar får tiden utvisa. Under tiden är samtliga 13 hästar till salu. Eller egentligen 12. För det finns en, som jag absolut inte säljer, utan att ha kniven mot strupen.

Så nu har jag börjat marknadsföra alla dessa fina hästar och ponnyer. Det är inte helt lätt. Dels har dom ju alla kommit att betyda mycket för mej. Dom är alla så trevliga, sunda och kapabla, och jag har lärt känna dom alla väl under tiden jag ägt dom. Sen är ju marknaden för ponnyer helt annorlunda i Portugal mot i Sverige. Hade jag befunnit mej i Sverige, tror jag inte att jag haft några större problem att sälja allihop, till rätt personer, på ganska kort tid. Alla har ju en gång handplockats av mej, just för att dom är sunda till kropp och själ, och har kapacitet att göra sina ryttare lyckliga, oavsett ambitionsnivå. Sedan har vi ju det geografiska problemet. Det är inte svårt att frakta hästar kors och tvärs över Europa. Det görs ju varenda vecka. Men att ordna försäljningar till rätt person under dessa omständigheter gör det hela lite svårare.ponnypromenad

Mitt nästa inlägg kommer att innehålla en presentation av alla mina hästar, så får vi se om jag den vägen kan nå ut till presumtiva lämpliga köpare till ett antal.

Vad jag tror om framtiden? Om jag får önska, så har jag kvar några hästar, så att jag kan fortsätta ta emot ryttare på ridsemester, och erbjuda dressyrträning på underbara Lusitanos, och ha kvar en av mina ponnyer för mitt eget nöjes skull. Men vad gäller ponnytävlingar i Portugal, så kommer kanske mitt engagemang att få vara i egenskap av tränare eller domare.

Just nu får jag ta en sak i taget. Och faktum är att jag skulle vilja hitta goda hem till de flesta av de fantastiska ponnyer jag har. Om jag har turen att hitta flera kunder i Sverige, så går det att ordna hemtransport för rimliga pengar. Jag hoppas på det. Flera av dessa ponnyerna borde ha en framtid på tävlingsbanor som ännu inte finns här.

Ponnyfinalen

Helgen som gick var det dags för final i dressyrcupen för ponnyer. Det är den enda riktiga ponnytävling som finns här i Portugal, eftersom deras förbund ännu inte har tagit till sig det här med ”ponnyer”….Storm o Filipa flätning

Av våra två ekipage som ridit lyckats kvala in, var det Filipa och Storm kvar. För en ung tjej, som bara precis börjat tävla, så är ett tvådagars-meeting med final en ganska stor händelse. Hennes förberedelser har varit, två kvaltävlingar med Storm, en klubbtävling och en clear-round start med en annan ridskolehäst. Så det är ju inte jättemycket rutin. Men hon är målmedveten och har tränat så mycket det bara varit möjligt. Hennes tävlingspartner Storm, är en ganska grön ponny på endast 6 år, och han har startat två gånger tidigare (förra året, med annan ryttare). Men nu var det Final, och dags att försöka lyfta resultaten så mycket det går.Arruda3

Storm är lite speciell. Normalt är han rätt så tittig, och hoppar till både höger och vänster om det finns minsta lilla anledning. Slänger sig och fnyser. Men på tävling – ja då är han supercool!!! Ingenting rubbar hans cirklar. En högtalare som drar igång hög musik rakt ovanför hans känsliga öron, eller främmande hästar som nästan krockar på framridningen, eller vilda vindar runt knutarna så det prasslar i buskar och träd. Bekommer honom inte ett dugg.Han viker inte på ett öra ens, utan uppför sig som om det var just det här han var född till att göra.

Storm fick resa upp redan på fredagen, tillsammans med ett gäng ponnyer på grannkklubben, för att ryttarna skulle få tillfälle att rida i stora arenan. Filipa kämpade med en förkylning, men var ändå rätt laddad, och insåg vikten av att känna in miljön. Vi lämnade av all utrustning och foder, och fjäskade för en av hästskötarna så han skulle ta hand om vår kämpe tills nästa dag.Klar för avfärd

På lördagen körde Filipas mycket tappra föräldrar upp henne till tävlingsplatsen (läs om den resan HÄR) så att hon skulle hinna tvätta hans strumpor och fläta manen. När Sofie och jag kom upp lagom till mätning (nytt moment, eftersom det, ännu inte finns ett ponny-reglemente) så var Storm mer som en bris. Lugn, utvilad och glad.

Efter lunch, så red Filipa fram och allt verkade vara helt i topp. Själva programmet var utan direkta misstag, men väldigt försiktigt, så tempoväxlingarna och skänkelvikningarna var inte av deras normala kvalitet. Men inga felfattningar, inga avbrott (vilket ibland varit problem) och ett slutresultat på helt godkända 61.9%. (Snitt på tre domare) Framridning på

På söndagen hade hon koll på vikten av att visa tydligare temposkillnader och att våga fånga upp Storm i sidvärtsrörelserna. Det blev överlag bättre, men istället en kostsam felridning. Söndagens program hade högre svårighetsgrad.

Sofie och jag åkte hem lite i förväg, för vi har ju fler hästar och andra åtaganden som kräver vår närvaro, så Filipa och hennes föräldrar fick stanna kvar själva till prisutdelningen. Alla deltagare får pris. Hon skickade ett SMS, lite besviket att hon var på 12:e plats. Jag kollade nätet: det stämde, hon var totalt 12 av 23 deltagande i cupen i sin åldersgrupp. I klassen var hon på 9:e plats av 13 som kom till start i finalen. Det tycker jag är mer än hedrande. De som hade bättre resultat hade antingen betydligt fler starter innanför rocken, eller mycket mer erfarna ponnyer. Jag är väldigt stolt över hennes framgångar!

Till nästa år hoppas jag kunna ragga upp fler ryttare till våra ponnyer, så vi kan ha ett fullt lag med till finalerna. Samt ge ryttarna möjlighet till fler starter under själva kvaltävlingarna. Spännande projekt!

Och så vill jag bjuda på en film från framridningen. Några riktigt söta ponnyer och deras duktiga små ryttare!

Det kan man kalla resa!

I helgen var det dags för finalen för årets ponny-cup i dressyr. Det är en historia för sig. Nu vill jag istället berätta lite om anläggningen som vi var på. (Bara som en parentes)

Huvudarenan

Huvudarenan

En jättestor och fin anläggning, som byggdes för inte så många år sedan, av personer som hade en vision att skapa ett stort nationellt center för dressyr. En plats att kunna förlägga stora tävlingar, både nationella och internationella, kurser, clinics och liknande. Utbildning av hästar, möjlighet att visa hästar under proffessionella former. Det är verkligen en imponerande anläggning. Den är byggd i U-form och har två stora ridhallar, boxar för uppskattningsvis 120 hästar, fina utebanor, restaurang, omklädningsrum, sadelkammare, spolspiltor och ja, kort sagt, allt man kan önska av en toppanläggning. Det är ett nöje att ha sin häst uppstallad där, och att rida på dessa fina banorna, alla med bästa underlag.

Men det finns en hake: läget! Som alla i fastighetsbranschen redan vet, så handlar det ju om läge, läge och läge. Det gäller ju även till viss del för stora hästanläggningar. För vad man behöver, så är det ju främst att det är lättillgängligt. Det ska vara enkelt att hitta dit, köra dit, både med hästlastbil, foderleveranser och så vidare. Det ska vara enkelt att nå från närmsta hotell om man stannar över på tävling eller kurs. Det ska inte vara för långt från närmsta stora stad (med förbindelser vidare ut i Europa, om man tänker stora tävlingar). Och i just detta ligger problemet för den här mönsteranläggningen.

Om man kör från Lissabon, så är det ungefär 30 minuter på stora fina motorvägar. Men sedan finns det ingen avfart nära anläggningen, så trots att det ligger kanske 500 m från motorvägen blir det ytterligare ca 30 min på krokiga småvägar. Som innebär skarpa kurvor, branta backar, och allt sånt som man inte uppskattar alls om man transporterar hästar. Hästar som ska tävla och behöver komma fram i toppkondition.

Så man kör av motorvägen, och efter ett par kilometer kommer man till närmsta samhälle. Troligen finns det både möjlighet till mat och övernattning där (om det inte är för stort arrangemang). Sedan får man kryssa sig genom hela detta samhället med hjälp av tveksam skyltning. Genomfartsled finns alltså inte, så vi passerar Lidl, apoteket, banken, och alla korsningar som finns i varje samhälle. (Tänk storlek Tvååker)

På andra sidan samhället får man noga passa varje korsning och avtagsväg, så man inte missar sin rutt. Det är ytterligare en halvmil eller så, på krokiga, kuperade vägar genom ett jordbrukslandskap med vingårdar, fält, byar innan vi kommer till den sista avtagsvägen mot destinationen.

Och där bär det brant uppför! Så brant att jag var verkligt tacksam att jag inte hade en trailer bakom bilen. Jag skulle inte veta vilken växel som varit bäst att köra uppför dessa backar. Känslan var närmast att jämföra med när man åker Lisebergsbanan, och sakta dras uppför den allra första uppförsbacken. Tick, tick, tick, tik…. tjohooooo! Nerför! Smal väg – inga räcken. Har vi kört fel? Kan detta verkligen vara rätt? Och till sist är vi framme. Vid en anläggning som har allt man kan önska. Verkligen en surrealistisk upplevelse. Vi borde filmat på vägen dit, för att ge den kusligaste känslan. Nu bjuder vi på hemvägen istället. Ponnyn fick åka lastbil tillsammans med ytterligare några ponnyer från en annan klubb. Lättnad.

Jag har fått berättat för mej, att när anläggningen byggdes, fick ägarna ett muntligt löfte om en egen (eller närmare) avfart från motorvägen. Men sedan blev det regeringsbyte och kristider, och dessa löften infriades aldrig. Nu lär det väl inte hända om ingen är villig att betala. Och det lär nog heller inte hända. Förra året såg jag att anläggningen var till salu, till det facila priset av 3,5 miljoner euro. Troligen inte ett öre över byggkostnaderna. Nu är annonsen borta från nätet. Blir spännande att se framtiden.

 

Nästan midvinter

Vinter i Portugal är inte så illa. Man behöver jacka på ibland, men nederbörden är inte frusen. Det regnar ibland, och det är välkommet för allt som grönskar. Nytt hö är sått, för kommande år, och markerna runt stallet är ljuvligt gröna igen efter sommarens torka.

Grönt gräs!

Grönt gräs!

Ur träningssynpunkt är detta är ganska behaglig årstid. Det är bara en tävling kvar på säsongen, och bara en av våra ponnyer ska starta. För de övriga innebär det att vi kan planera deras träning med sikte på nästa år. Somliga behöver bygga styrka, andra ork. Mina duktiga beridare Diogo, Ann-Sofie och Teresa gör ett bra jobb med alla hästar och ponnyer, och allihop gör stora framsteg.

Newton, med både beridare och hund på ryggen

Newton, med både beridare och hund på ryggen

Som alla hästägare vet, så är utvecklingskurvan sällan jämn. Det är liksom alltid något som kommer i vägen. Det är tandproblem, hovböld, sträckning, sadelpassning, och elever som inte alltid bidrar till utvecklingen. Men nu känns det som om allihop har tagit ett steg framåt.

Häromveckan var det hopptävlingar, och vi hade fyra ponnyer till start. Tre felfria rundor och ett pet blev resultatet på söndagen. Lille William bevisade sin storhet med ett hedrande förstapris! Med svenska mått mätt, så var det kanske inte något mirakel, men i den här kulturen, där ponnyer ses som en leksak för nybörjarbarn, var det faktiskt rätt så stort. Inte bara att han gick felfritt på bästa tiden (idealtid), men sättet han gjorde det på. Han är som en stor varmblodshäst i litet format! Och sedan gjorde Amiral, Newton och Dinelli fina rundor, väl ridna av ”mina” tjejer. Folk här håller på att lära sig att ponnyhästar faktiskt går att rida, och med bra resultat, även i konkurrens med stora hästar. Alla fyra gjorde snygga rundor, och det är dags att börja träna för högre höjder.

William med seger-rosett

William med seger-rosett

Dinelli är stallets mest lovande stjärna, när det gäller hoppningen. Efter att ha fått sitt självförtroende tillbaka verkar det som om inga höjder är för stora för henne. Hon flyger över alla hinder som om det vore världscup-final! Amiral har haft problem med balansen i galoppen, men träningen har gett resultat, och han bär sig själv genom svängar och över kombinationer. Själva hoppningen är inga problem, och det dröjer inte länge innan han är stabil på högre höjder.

Dinelli ger järnet!

Dinelli ger järnet!

Årets sista ridsemestergäst, var Anne från Finland, som kom tillbaka till oss för tredje gången på ett år! Hon har verkligen fått blodad tand, och ridningen går framåt. Den här gången red hon Viking de flesta gångerna, och jag tror att hon uppskattade att få känna på alla växlarna han erbjuder.

Anne och Viking

Anne och Viking

Den enda som inte helt följer den fina kurvan just nu är faktiskt Alentejo. Han har en träff med sin osteopat imorgon, och jag hoppas hon kan lösa knutarna. Jag hade mitt bästa ridpass någonsin med honom dagen innan jag åkte till Sverige på semester i slutet av oktober, men sedan jag kom tillbaka så har han känts lite stel och spjärnig. Någonting stör honom, och det vill jag försöka hjälpa till att lösa. Om vi kan hitta den knuten så hoppas jag kunna skörda resultatet av all grundträning han fått senaste månaderna.

Efter  morgonträningen: Alentejo och jag, Jimmy och Diogo, Regente och Teresa. Och så Akleja förstås.

Efter morgonträningen: Alentejo och jag, Jimmy och Diogo, Regente och Teresa. Och så Akleja förstås.

Äntligen sadel på Regente

IMG_3155Efter drygt tre månaders rehabilitering har Regente äntligen kunnat gå med ryttare igen. Det var en lång period med enbart promenader vid hand, behandling av hovarna, och allmän hälsokur. (Läs om när han kom hem HÄR) Det är inte en livsstil som passar en häst som trivs bäst när han får jobba. Till sist gav veterinären klartecken att vi kunde utöka hans skrittpromenader till att omfatta ryttare.

Teresa fick uppdraget att börja projektet. Genast hade vi en gladare häst. Med sadel på, kan dessutom promenaderna bli lite mer omväxlande. Han kunde komma ut på naturstigarna, små backar och omväxlande underlag. Efter några veckor talade han en dag tydligt om att det var dags för lite riktigt jobb. Från att ha lunkat omkring i sin egen takt, så var en som en vild unghingst en måndagsmorgon. Hoppade, skuttade, frustade och bockade. Det var det vi hade väntat på: att han själv skulle tala om när han kände sig mogen för att börja trava och galoppera.

Så nu kompletteras promenaderna med korta träningspass på den banan som har bästa underlaget. Han är stel, och ibland lite ojämn, men man ser tydligt förbättringar. Nu kan vi även öka fodergivan lite till, när han kan röra sig mer.

Om ytterligare ett par månader tror jag att han kan jobba närapå normalt. En lång väg tillbaka från den senskada som hände för lite över ett år sedan.

Gammal bild, då i full kondition

Gammal bild, då i full kondition

Ny ridbana

Nu får vi en ny ridbana! En riktig lyx-variant, med underlag som gör att hästarna fullkomligen dansar fram.

Det började för några månader sedan, när vi undrade vad klubben skulle göra med den före detta hopp-banan, som börjat göras om, men aldrig gjorts klar. Det fattades pengar. Peter bestämde sig då för att sponsra projektet (med en ansenlig summa) och kontrakt skrevs. Vad vi skulle få, var då att få ha hela den här banan helt för oss själva varje förmiddag, och att kunna sätta upp reklam runt om. Men sedan hände det inte mycket. Företaget var upptaget med ett annat projekt på annan ort, och vi fick vackert vänta.

Det gick ett par månader, och det hände inte mer än att det kom någon och sprutade bort allt ogräs från den grusade ytan. Så småningom började det hända saker.

Det börjar hända saker

Det börjar hända saker

Det kom en maskin och gjorde diken kors och tvärs över hela ytan. Och sedan lades det ut textilduk och en tjock plastfilm över alltihop. Därefter lades det ner dräneringsrör i alla dikena. Många meter duk och rör blev det. Banan är formad som en halvcirkel med måtten ungefär 50 x 125 m. Så det blir många kvadratmeter.

När plasten svetsats tät, och alla rören kopplats, så kom det lastbilar med fin sand. Lass efter lass, som skulle spridas jämnt, och packas.

Till sist kom det mängder med balar med textilfiber, som sedan skulle blandas ner i topplagret. Alla rören ska anslutas till vatten och pumpar.

Finessen med det här underlaget är att det bevattnas underifrån, och om det regnar så pumpas överflödigt vatten ut. Det gör att ytan blir som att rida på en sandstrand, nära vattenlinjen, där sanden är mättad av vatten, och ger både grepp och svikt. Textilfibern bidrar till att ge svikt, men även att binda vattnet. Både sol och vind bidrar ju till avdunstning, men på det här viset behöver man inte bevattna från ovan, utan automatik sköter om så att vattennivån alltid är densamma. Och resultatet är härligt att rida på.

Efter flera veckor av att ha följt arbetet ser det ut som om vi får möjlighet att rida här inom de närmaste dagarna. Kommer att bli helt underbart! Det fattas fortfarande ett staket runt om, och sedan ska ett dressyrstaket och några små träningshinder att ställas på plats. Men det tror jag inte att vi väntar på. Jag kommer att ta med filmkameran till premiärridningen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 67 andra följare

%d bloggare gillar detta: