Mera ponnyflickor

Idag är det full fart på förberedelserna för den årliga Lusitano-festivalen. Det innebär att hela anläggningen är full med gästande hästar (och tillhörande människor), det sätts upp marknadstält, resturangtält, avspärrningar, reklamskyltar och en massa annat som får våra hästar och ponnyer att spärra upp ögonen, lyfta på svansarna och uppföra sig lite utanför det vanliga.

Det kommer att bli ett enastående evenemang, med utställningar, tävlingar och uppvisningar och naturligtvis allt det mingel som hör till. Något vi alla Lusitano-frälsta ser fram emot.

Vid sidan av den uppståndelsen så kommer det flickor och rider. En portugisisk flicka, 12 år och hästtokig, kommer så ofta hon kan och rider på det som erbjuds. Jag dristade mej att föreslå Kakan som dagens uppdrag. Detta verkar ju vara ett hyggligt erbjudande, men för en tjej som tidigare bara ridit Lusitanos, och som befinner sig i en kultur där  man ser ponnyer som något som på sin höjd passar femåringar med ledare, så var det ett stort steg.

Kakan och William på uteritt.

Kakan och William på uteritt.

Jag tyckte Kakan behövde se något annat än bara ridbanan och volten. Det blir lite enformigt och hon är en smart ponny och tröttnar om det blir för enformigt. Så istället fick hon göra en uteritt tillsammans med William och Soffi. Soffi är vuxen, men skäms ändå inte för att rida de minsta ponnyerna. Dom är ju trots allt riktiga hästar, fast i litet format. Det blev en lyckad ridtur, och alla fyra hade roligt. Och lustigt nog, så ser Filipa inte ens lång ut på lilla Kakan, trots att hon heller inte ser liten ut på en stor häst! Det är märkligt, det här med ”lagom storlek”.

Idag kom min väninna Katarina på besök. Hon planerar att flytta till Portugal tillsammans med sin familj, som förutom maken, består av två hästtokiga döttrar. Vi hade en härlig lunch tillsammans och sedan fick flickorna rida på Newton och Amiral. För jag tänkte att det är två ponnyer som kan uppföra sig trots kaoset på anläggningen, högtalare som testas och allt annat. Flickorna var vana och duktiga ryttare, så det var inga problem.

Hanna red Amiral med stor känsla för hans särskilda behov. Man får vara duktig på att rida halvhalter och hela tiden anpassa takt och tempo, så han inte rinner iväg. Det gjorde hon med bravur, och gjorde till och med ett par små skutt över några hinder som stod framme. Roligt att se honom bra riden. Han är så snäll och bussig, att han ofta är den som får gå med oerfarna ryttare, och det hjälper ju honom inte.

Kajsa fick rida Newton, som jag själv tycker är en så rolig ponny att rida. Glad, framåt och rörlig. Fast inte idag. Trots att Kajsa gjorde allting rätt, och red honom med stadig sits och fina hjälper, så blev han plötsligt lat! Jag som varit mest orolig för att han skulle passa på tillfälle att bli vild och busig, med tanke på allt kaos runt omkring, så blev jag rätt snopen. Han kunde stanna vid utgången och göra sig totalt okänslig för drivande hjälper. Sedan trava iväg hur flott som helst, för att i nästa sekund drabbas av grus i maskineriet och inte ville göra någonting alls. Han var inte en hjälpsam ponny idag, så imorgon blir det bakläxa för hans del. Och när Kajsa kommer tillbaka, får hon nog rida någon som är mera glad till sinnet. Hon är en duktig ung ryttare och förtjänar att ha lite roligt.

Hur som helst så var det roligt att ha svenska ponnyflickor på stallet idag. Jag vet hur vädret är, däruppe i norr, så att se flickorna rida i 30° värme under en klarblå himmel var en njutning. Red gjorde dom med bravur, trots allt ståhej på anläggningen, helt främmande ponnyer och sprillans nya skor (och skoskav). Den svenska ridskolan sina elever en solid grund att stå på. Tjejerna klarar att rykta, ta på all utrustning, och hanterar hästarna väl både från marken och från sadeln. Visserligen har de här flickorna egen ponny hemma, men det utbildningssystem som har lagt deras grund fungerar i alla lägen.

I ett annat blogginlägg kommer jag att fundera vidare över hur man gör olika i olika länder och vad jag tycker är för- och nackdelar med olika utbildningssystem. Jag som själv kommer från den svenska modellen, tycker alltid att det är lättare att undervisa en elev som fått sina grunder där. 

Ett komplett team

Nu har vi ta mej tusan ett team som heter duga, på vårt stall! Det har hänt en del på personalfronten och nu verkar allt flyta på, på bästa sätt.

Jag var lite orolig för hur saker och ting skulle lösa sig när Frida slutade. Duktiga ryttare, som dessutom har passionen för ponnyer växer inte på träd. Men nu har jag två!Catia och Soffi

Ann-Sofie (numera kallad Sophie, eller Soffi) kom från Sverige för drygt en vecka sedan, och har redan börjat anpassa sig bra till både klimatet (det var väldigt varmt ett tag), hästarna och allt annat runt omkring. Det är ju inte helt enkelt att flytta till ett annat land, men så här långt klarar hon sig galant.

Lite extra roligt är att vi har lite gemensam historia. Soffi och hennes syster var ute på ponnytävlingar under samma period som Sara och Marita, så vi har gemensamma bekanta  (två- och fyrbenta) och minnen från tävlingsplatser runt om i Sverige med anknytning till ponnydressyren.

Catia och Soffi har delat upp hästarna mellan sig, och det verkar som om dom har matchande smak och väljer olika favoriter. Skönt för alla.IMG_2350

Catia har Storm som sin första favorit och Soffi har valt Caprice som sin nya stjärna. Bra val, tycker jag.

IMG_2466

Att tjejerna trivs i varandras sällskap, och verkligen gillar ”sina” hästar är verkligen lyckat.

Sedan jag senast uppdaterade vad som händer på personalfronten, har vår hästskötare Helena fått sluta, och istället jobbar Fernando, som tidigare var vår vikarie och extrahjälp. Han är inte så erfaren, men trivs med hästarna och är intresserad av att lära sig mer, och med den inställningen så blir det ju bra.

För mej är det väldigt viktigt att alla personer trivs att jobba tillsammans, hjälper varandra, och har en positiv inställning både till jobbet, hästarna och själva uppdraget att jobba som ett lag. Det verkar som om vi har lyckats med det. Det är så skönt att se att alla verkligen bryr sig om hästarna, uppmärksammar små detaljer, och har förslag om hur man ska lösa eventuella problem.

Jag kommer att vara borta från stallet i flera omgångar under sommaren, och då är det skönt att känna sig trygg med att det finns ett fungerande team, som kan ta hand om precis allting, stort som smått.

Sol, värme och mycket ridning

Äntligen blev det sommarväder! Förra veckan blåste det som det annars bara gör på den svenska västkusten. Och både jag och hästarna hade visst glömt hur det kan vara. Det var kyligt, och hästarna for i luften för allt som prasslade, fladdrade eller konstiga ljud. Att rida på hästar som hoppar högt varje gång en kotte ramlar i backen är inte min melodi.  Det blev några dagar med mycket arbete från marken. Jag är hellre feg idag än invalid i många månader, så försvarar jag min försiktighet.

Emma och Alentejo

Emma och Alentejo

Men nu blir det minsann mycket riding, för jag har åter en besökare på ridsemester. Och hur liten världen är, blev tydligt, sig när denna unga dam visade sig vara en av mina före detta ridlägerelever från Gyngagården! Det var väl kanske 15 år sedan vi senast tillbringade tid tillsammans på en ridbana, och troligen precis lika roligt och svettigt.

Emma kommer ursprungligen från Skedala, utanför Halmstad, och vi sågs regelbundet på tävlingsbanorna när hon med sin skimmelvalack Magnet  tävlade mot döttrarna. På den tiden, när höjden av lycka var en placering i regional LA med en C-ponny. En av Emmas lagkamrater från den tiden red ett vackert fux-sto vid namn Diandra. Vad är oddsen för att Emma skulle åka hela vägen till Portugal för att rida ett pass på Diandras systerdotter Dinelli?! Ganska kul, måste jag säga.

Emma efter avslutad lektion på Dinelli

Emma efter avslutad lektion på Dinelli

Syftet med Emmas resa var ju inte direkt att rida halländska ridponnyer. Då behöver man ju inte åka så långt. Utan det var ju för att förkovra sig i ridkonsten på våra fina lusitanohästar.

Första dagen red hon Viking, och liksom de flesta vana ryttare blev det förälskelse. Han är verkligen en enastående individ, som alltid ställer upp för sin ryttare, gör sitt bästa, och bara är nöjd när han känner att ryttaren är glad. Han anstränger sig alltid för att vara den bästa ridupplevelse man kan få.

Lektion med Viking

Lektion med Viking

På eftermiddagen tog vi en sväng i omgivningarna, och då fick hon sitta högt uppe på reslige Jimmy, medan jag på Amiral fick anstränga oss för att hålla jämna steg. Jag älskar de där små turerna med gäster, för det ger mej liksom en påminnelse om hur otroligt vackert här är. Utsikten över bergen, den varma brisen och solskenet, märkliga växter och fåglar och vackra byggnader och fontäner. Sånt som blivit vardag, kommer liksom tillbaka med nyhetens behag. Vi har verkligen en underbar miljö för en timmes ridning utanför dressyrstaketen.

Idag hade jag fullt upp på stallet, för dels var det stallskötarens lediga dag (jag fick rycka in extra) och dels kom hovslagaren, så Diogo fick ta hand om morgonens lektion. På eftermiddagen fick Emma tillfälle att rida min svarta skönhet Alentejo. Han är en filur, och Emma fick slita lite extra för att han skulle kliva ur lekskolan och jobba på allvar. Men sedan kunde hon träna på skolor, skänkelvikningar och skrittpiruetter. Antingen är Alen flamsig och okoncentrerad, men när han går bra, då går han verkligen bra, och det blev några stunder av äkta njutning. Han bjöd på en taktfast och vägvinnande mellantrav som är behaglig att sitta på, och ett par snygga och luftiga galoppombyten. Så jag tror att Emma fick känna den där sköna känslan, när allting, i alla fall för en liten stund, bara stämmer och man kan bara njuta av att sitta på en vacker häst som rör sig bra, och svarar rätt på signalerna. Då är det också väldigt roligt att vara ridfröken.

Alentejo ser fram emot ett ridpass

Alentejo ser fram emot ett ridpass

Emellan ridpassen ägnar vi oss åt lite sol och bad, god mat (vegetariskt) små utflykter i omgivningarna. Och mer lär det bli. Idag har det varit en jobbig dag, av flera skäl. Men vad gör det när man har världens bästa jobb?!

På sofflocket

Det är ju själva f-n att när hästen är fixad i munnen, vädret är strålande och allt är som bäddat för roliga ridpass – då strejkar ryggen. Riktigt ont och eländigt har det varit. Men jag har varit en sväng på Ikea igen, och med hem kom en liten, lagom soffa som ska vara i mitt kontor.soffa

Passar ju bra om man inte klarar att varken sadla eller rida. Och nej, för den som undrar, så har jag inte lyft en massa tunga kartonger från möbelvaruhuset, eller hittat på nåt annat dumt som orsakat ryggvärken. Den bara är sån, min rygg. Ibland vill den inte samarbeta. Oftast löser det sig på ett par dagar med vila och värme. Tabletterna som hjälper gör mej lite lullig, och i det tillståndet vill jag helst inte sitta på en sprallig häst heller.

Men imorgon, då är det mycket bättre, för det jag jag bestämt. Då ska jag först känna om den svarta skönheten är bättre i munnen, och sedan kan jag vila mej på soffan.

Kanske jag till och med dristar mej att lufta grepen lite, för det är hästskötarens lediga dag, och vi får hjälpas åt med sysslorna. Det finns ju faktiskt sätt att lyfta en grep som kallas ergonomiska, och går att göra med trasig rygg om man bara är väldigt försiktig.

Munkontroll

Caprice hade uppfört sig lite märkligt ett par dagar. Först trodde jag att det var början till foderstrupsförstoppning. Hon tuggade i luften och dreglade och verkade allmänt besvärad. Men vi klämde och kände och kunde inte hitta något som kändes konstigt. Nästa dag verkade hon bättre, men när jag klämde runt käken så markerade hon obehag när jag klämde runt högra sidans underkäke.

Caprice hos tandläkaren

Caprice hos tandläkaren

Eftersom veterinären alltid har vägarna förbi på fredagar, bokade jag honom att komma och göra en riktig undersökning. En ytlig undersökning visade ingenting, och hon sederades lätt och fick munstegen på. Tänderna var i gott skick, men behövde en lätt raspning på ett par ställen. Sedan hittade vi en liten vargtand på höger sida. Och till sist hittade veterinären orsaken till hennes obehag. En liten, liten tistel hade kilat sig fast under tungan, precis där den fäster. Den satt inte ens hårt eller djupt, men ändå på ett ställe där det var omöjligt för henne att bli av med den.

4 cm lång tistel, med vassa taggar på

4 cm lång tistel, med vassa taggar på

Den lilla vargtanden plockades också bort, när vi ändå höll på. Så nu ska Caprice vara i skick igen, och inte behöva känna obehag varken med bett, eller när hon äter.

Caprice lilla vargtand

Caprice lilla vargtand

Jag bestämde mej för att låta göra en ordentlig undersökning av Alentejo, när ändå utrustningen var på plats. Han vill ju gärna gapa, och flyttar runt tungan när jag rider. Efter att ha experimenterat med olika bett och nosgrimmor tyckte jag att det blivit bättre, men ville i alla fall utesluta att hans obehag kom från tandproblem. Vilken tur att jag bestämde mej för att göra det! Och så skäms jag lite för att jag inte gjort detta tidigare. Stackars häst! Jag visste att han blivit undersökt i munnen hos förra ägaren, men fått uppfattningen att det inte var några problem, bara rutinkontroll. Nu vet jag bättre.

Alentejo förbereds för undersökning

Alentejo förbereds för undersökning

Hans molarer i överkäken hade blivit så vassa, att det var helt sårigt på insidan av kinderna. Och den första målaren i underkäken hade vuxit sig så vass och spetsig att den tryckte mot tandköttet i överkäken. Precis där bettet ska kunna ligga. Undra på att han visat obehag.

Jag hade tolkat hans reaktioner fel. Att han velat gapa och flytta tungan trodde jag berodde på att han alltid gått med hårt dragen nosgrimma och stångbett (och ibland haft ryttare med hård/okänslig hand). Så med ett snällt tränsbett och remontgrimma blev det mycket bättre. Undra på det, när såren på insidan av kinden var precis där nosgrimman ligger mot.

Aj! Så vasst.

Aj! Så vasst.

Veterinären trodde att jag skulle märka betydlig skillnad på bara några dagar. Det ser jag fram emot. Sedan vet jag att hästar har gott minne, och det kan mycket väl hända att han minns smärtan och visar obehag när han förväntar sig att det ska göra ont. Det kan ta tid för honom att återfå tryggheten och våga lita på ryttarens hand.

Tacksam är jag också, för min veterinär, som är duktig på området, och kommer och gör de flesta sorters undersökningar och behandlingar på plats. Nu har vi ju också ordnat så vi har en extra box att vara i vid sådana här tillfällen.

Ser fram emot att få en glad och nöjd Alentejo att rida på framöver!

Inga föl för mej i år

Som jag redan berättat, så lägger jag avelsverksamheten på is tillsvidare (av praktiska skäl). Istället njuter jag (avundsjukt) av alla bilder som mina uppfödar-vänner lägger upp på nätet, på sina nya föl. Den ena ljuvligare än den andra. Men en del ”uppfödarfunderingar” tar ändå upp lite plats i mitt medvetande

.Få ett föl

De flesta av mina vänner är kunniga och erfarna uppfödare, så varje fölunge är resultatet av noggrann planering, ibland i flera generationer. Med sin kunskap om alla individer i stamtavlan på både mor och far, deras respektive prestationer och kännedom om tidigare avkommor har man planerat för att detta nya lilla föl ska komma väl utrustat för att möta framtida utmaningar. Oavsett ras och användningsområde, så är det precis så här en medveten uppfödare gör. Dom har också lagt ner mycket tid på att få sitt sto meriterat inom sitt område, och valt hingst med stor omsorg. Sedan händer det ändå att inte alla avkommor får just de eftersträvade egenskaperna. Plus alla andra faktorer som spelar in under hela den långa resan fram till bruksfärdig häst. Det kräver alltså mycket kunskap, mycket pengar och en liten portion tur, för att slutresultatet ska möta förhoppningarna.39874_421627214820_3315907_n

Sedan läser jag på andra platser på nätet, saker som får mina nackhår att resa sig. Inte en eller två, utan många, helt okunniga personer, som går i tankar på att skaffa ett eget gulligt föl. Personer som inte inser att detta är ett åtagande som sträcker sig många år i framtiden, eller vet vad som krävs för att föda upp en häst. De flesta saknar de mest grundläggande kunskaper om hästar, foder, genetik, prestationskrav och så vidare. Och heller inte har förstått skillnaden mellan avel och fortplantning.

Exempel på saker jag läst på internetforum nyligen (taget ur minnet, så ordalydelsen är kanske inte exakt)

  • Vad för hingst ska jag välja till mitt travarsto? Alltså inte en travarhingst. Stoet används till ridning, och förslag på PRE, Frieser, Halvblod, Welsh, Tinker läggs fram och mottas med entusiasm. Och visst finns det massor på exempel på mycket framgångsrika travarkorsningar i sporten! Förslagen haglar. Faktiskt konstigt att vi inte ser många fler av dessa korsningar i klasser över 1,20 m. 
  • Vem kan låta sin hingst betäcka mitt sto? Den behöver inte vara godkänd, licensierad, avelsvärderad eller sånt onödigt tjafs. Det ska vara billigt. Det behöver heller inte vara samma ras som stoet, och ska helst vara inom 30 km radie.
  • Minihästar är söta. Vad ska jag använda för hingst till mitt lilla shetlandssto utan papper? Behöver självklart inte vara avelsvärderad. Rätt färg är viktigare, och förmågan att lära sig konster, typ stegra på kommando.
  • Jag är intresserad av barockdressyr och har ett nordsvenskt sto. Vilken hingst kan passa till henne? Här kommer återigen förslag på iberiska hästar (med eller utan stam och avelslicens), frieser och knabstrup. 
  • Mitt skäckfärgade arabsto utan papper (jag vet att det är en arab, för det har min kompis sagt) har väldigt kort steg. Vilken dressyrponny passar bäst? Jag har hört att welsh lämnar bra trav.
  • Mina barn har ett shetlandssto, och jag vill att avkomman ska bli större, så att dom kan rida på den när dom vuxit ur stoet. Vilken ras ska jag välja? Flera rekommenderar welsh. Ingen nämner hur mycket barnen kommer att växa på fyra-fem år, och att den storleken som är lagom till en trettonåring kan vara svår att ordna med ett shetlandssto. Eller att barnet kanske vid den tiden varken har intresse eller kunskap att förvandla den livliga ungponnyn till en stabil tävlingskamrat.
  • Mitt SWB-sto är registrerad utan stam, men har jättefina föräldrar, men pappan var inte godkänd trots att uppfödaren till den, vet att den var överlägset bäst i sin årgång. Jag behöver inte en dyr och godkänd hingst för tydligen spelar det ingen roll, för avkomman får ändå inte starta i några officiella unghästaktiviteter. Fy så orättvist. Finns det någon som har förslag? 
  • Importhästarna: mitt sto kommer från Irland/Spanien/Polen etc och har inga papper. Men alla säger att det borde vara ‘den eller den rasen’, så jag vill helst använda Welsh Cob, för dom tycker jag är fina.

Ni börjar fatta vart jag är på väg med detta? Varför köper man inte helt enkelt ett föl av den önskade rasen, färgen, könet som man ser är friskt och välskapt? Man kan ju t o m göra en överenskommelse med en uppfödare och vara med ända från starten. Det måste ju ändå bli mer ekonomiskt än att bidra till den ansenliga mängd mysko korsningshästar som finns att köpa för väldigt små summor. Ska vi titta på ekonomin lite? Bara lite lätt?dyrt att avla

  • Kostnaderna för själva betäckningen. Detta varierar ju ganska stort mellan raser och meriter. En icke godkänd hingst kostar kanske bara ett par tusenlappar, medans en tjusig hingst på semin kan kosta det tiodubbla. Ta och ge här. Detta är trots allt den minsta utgiften i hela ekvationen. Men lägg till resor till hingststationen, veterinärkostnader och uppstallning.
  • Stoet är nu dräktigt. Eventuella avgifter för dräktighet och ultraljud är betalda.
  • Foder, tillskott, vaccinationer av stoet under dräktighetstiden. Daglig skötsel, stallhyra, hovvård, försäkring. OK, jag räknar lågt, för hennes driftskostnader hade jag ju ändå. Så räkna bara det som är extra just för dräktigheten, och bara de månaderna hon inte kan ridas.
  • Bara den yrkesverksamma uppfödaren räknar med kostnaderna för stoets inköp och räntan på det. Eller kostnader för stall och markanläggningar som är anpassade för föl och unghästar.
  • Stoet fölar utan komplikationer. Nu tillkommer bara kostnaderna för chip, och pass, ID-kontroll och DNA.  Visserligen går det att registrera utan härstamning hos SH, men det är trots allt lag på att ha pass. Tillkommer verkning och vaccinationer första året. Extra foder till stoet, om inte betet räcker till digivning. Ja, och en fölgrimma för 59:95.
  • Den gulliga fölungen är på plats, och kostnaderna var ju inte så hemska. Klart värt det, när man ser resultatet.
  • Nu börjar nästa fas: unghästtiden. Fölungen måste ha jämngamla lekkamrater. Hyra in sig på annans bete, eller ta emot flera unghästar hemma. Praktiska bekymmer med att fostra en livlig krabat. Men det mesta är rätt kul och går på nöjeskontot.
  • Tre års kostnader för stallplats, skötsel, foder, avmaskning, hovvård, vaccinationer, veterinärbesök, försäkring och lite utrustning ska nu läggas till listan. Ska vi räkna lågt? Eget stall hemma som är nästan gratis. El, gödselhantering, underhåll av stall, staket och marker hade ju kostat samma med eller utan fölet, så det behöver vi inte tänka på. Då blir det kanske inte mer än kanske 30 lakan. Vi har ju eget , och arbetskostnaden räknar vi bort. Det är ju bara hobby.
  • Äntligen är det dags att börja rida på den egenuppfödda hästen. Behöver man anlita hjälp med inridning så kostar det extra förstås. Utrustning är dyrt, men man har ju alltid lite extra hemma som passar.  Behöver man visa på utställning, premiering, treårstest så kostar det ju en slant med. Men man kanske struntar i det, för man vet ju att Fölet är bäst i alla fall.

Det är här man borde kunna räkna ut att det faktiskt blir både billigare och enklare att köpa en färdig (eller halvfärdig) dressyrponny, hopphäst, barnponny, eller vad det nu är man tror att man behöver om några år.

Sedan är det inte ovanligt att följande händer: ens situation är inte längre densamma som för fem år sedan, när man började planera det här projektet. Det är studier, jobb, familj och barn och annat som ställer till det. Fölet blir till salu. Vad kan man nu begära för sin häst? Den borde rimligen inte kosta under 50 000, för det är nog kanske vad du har lagt ut. Det är då livet blir så där orättvist. Du blir erbjuden 20 000 för ditt fina ‘Föl’, med papper och allt. Medans uppfödaren runt hörnet (han med kunskapen, erfarenheten och sina fina avelsston) får hundra tusen för sin fyraåring.

Nu varierar ju både uppfödnings- och driftskostnader och försäljningspriser ganska mycket mellan exempelvis en shetlandskorsning och en kapplöpningshäst, eller mellan ett russ eller ett svenskt halvblod. Men oavsett, så kostar det en hel del pengar, tid och energi att ta fram en färdig brukshäst. Och det måste det göra, för det finns inga genvägar. Höpriserna är desamma och tiden det tar att mocka en box är ganska likvärdig.

Men det kostar att ta fram en godkänd hingst. Att föda upp och utbilda en ung hingst, som håller de kvalitetskrav som anses vara tillräckliga. Att visa fram en av de få varje år, som får godkänt. Det är en lång process som kräver stort engagemang och kunnande. Klart att stoägarna ska (och vill) betala för att få använda en sådan hingst. Sedan finns det fortfarande inga garantier. Det finns det aldrig. Det är här turen spelar in. Och visst finns det avkommor efter icke godkända hästar som presterar stort. Men någonstans måste man kanske ändå lita till några de lagar som finns kring både genetik och sannolikhet. Det är bara att titta i tabellerna.

Så jag kanske överdriver? Visst är det helt okej att betäcka sin islandskorsning med en Quarterhäst, för det blir så fin färg, och stoet har ju så bra lynne. Visst behöver marknaden snälla hästar till alla de ryttare som inte siktar mot världscupen? Och visst finns det stor efterfrågan på hästar som passar till NH?

Var och en gör ju som dom vill. Det är ett fritt land. Men ändå kan jag inte låta bli att både sucka och fnysa när jag ser en ny avelsentusiast skriva inlägg i stil med ovan listade på nätet. Likaväl som jag gläds stort med framgångarna som mina erfarna vänner har (regelbundet!) med sina noggrant planerade uppfödningar.

Tycker du att jag överdriver? Är det fel att missunna någon att ta ett föl? Alla har ju varit nybörjare någon gång. Det är väl inte mitt problem hur folk använder sina pengar och sin fritid. Lämna gärna en kommentar, för jag tycker att diskussionen är ganska intressant.

Uppfödningen får vänta

Med flytten till nya stallet, och lite ändrad inriktning på verksamheten, har jag beslutat att också ändra mina planer på uppfödning lite grand. Det blir inga fölungar i år, och heller inte nästa år.

B Caprice, som föl

B Caprice, som föl

Jag hade ju från början tänkt att föda upp lite ponnyer här och hade lagt upp en spännande plan. Men för att kunna hålla dräktiga ston och växande unghästar behöver man mark. Stora gröna hagar. Och det har jag inte. Den miljön jag har nu är perfekt för hästar som tränas, men är inte idealet för avelsändamål. Så jag lägger detta lite på väntan. Så småningom kommer jag säkert att hitta en lösning som passar, men just nu har jag för mycket annat på gång. Lite jobbigt att ändra i mina ”önskeplaner”, men samtidigt måste man vara realist ibland.

Talento är inte stor nog att sätta huvudet över dörren, men den söta mulen kräver absolut ett äpple

Talento är inte stor nog att sätta huvudet över dörren, men den söta mulen kräver absolut ett äpple

Man kan liksom inte göra precis allting samtidigt, och tro att man kan göra det bra. En sak i taget. Detta betyder att jag också lägger ut Talento till salu. Tyvärr kan han inte ridas av oerfarna barn ännu, så hans liv blir inte så roligt, som det blir när en ryttare (eller kusk) kan ge ponnyn ett omväxlande arbete.

Talento longeras

Talento longeras

Jag vet ju inte om det ens finns ett intresse för att köpa honom, så under tiden får vi fortsätta att träna, och så får vi se vad som händer. Saker och ting brukar lösa sig till det bästa så småningom.

De båda ston jag hade tänkt att betäcka redan förra året, är nu i arbete, och det fungerar bra. Men ibland passar det liksom inte. Och det var väl kanske tur i oturen att jag missade brunsterna förra våren. Det hade inte passat med föl just nu.

Nu håller jag tummarna för att Talento blir såld till ”rätt” person. Och för den delen kommer jag ju att behöva boxplatsen, när Regente så småningom kommer tillbaka från sin långvila och avelsverksamhet.

Länk till Talentos sida.

Ett par ponnyflickor

Elevunderlaget på vårt stall är fortfarande ganska tunt. De flesta som är intresserade av att rida ponny, är rena nybörjare. Och få av mina ponnyer är lämpade för detta. Min ”målgrupp” har lite mer ridvana, och kanske också en högre ambtionsnivå än att bara rida i snöre 20 minuter i veckan. Men det kommer väl att rätta till sig med tiden.

Favoriten

Favoriten

Vi har en flicka som är ganska liten och grön, men som kommer och rider både Kakan och William ett par gånger i veckan. Hon tycker det är jätteroligt att kunna nå upp att både borsta och sadla alldeles själv. Det kunde hon inte på sin förra ridskola för den minsta ponnyn där är en maxad D-ponny. Nu är hon mäkta stolt när hon når att borsta hela ryggen och sedan själv kan lägga på sadeln. Dessutom har hon lärt sig att sitta upp själv, utan pall och utan någon som lyfter. Hon är fortfarande lite, lite ängslig, för första gången hon red William skyggade han för något som prasslade i en buske och slog upp så hastigt med huvudet att han knockade den unga ryttarinnan rakt i ansiktet så hon fick näsblod.

IMG_2163Nu får hon tid på sig att få självförtroendet tillbaka, allt i hennes egen takt. Kakan är hennes speciella favorit, men hon hjälper gärna till med alla ponnyerna.IMG_2260

Vi har också fått en 13-årig tjej som kommer när hon har möjlighet. Hon tycker att det verkar väldigt spännande med ponnyer för tävling. Hon rider med en väldigt bra sits, balans och känsla, som kommer från hennes tidigare utbildning både på vanlig ridskola och sedan på ett ställe som har WE-inriktning. Just nu är det svårt för henne att rida med kontakt, och att få hästen mellan hjälperna, för hon är van ganska heta hästar på skarp betsling och en något annorlunda teknik. Men så länge man är nyfiken och vetgirig, så kommer det här säkert att bli ett givande projekt för oss båda.IMG_2254

Vi har några vuxna också som kommer och rider de stora hästarna, förutom våra ridturister. Men det är ju ponnyryttarna som ligger mej varmast om hjärtat.

Nyheter från personalavdelningen

Det verkar som om en del av mina personalproblem börjar ordna sig. Första maj började Catia arbeta som beridare på vårt stall. Veckan pågår med ”inskolning” ; lära känna våra ponnyer och bekanta sig med stallet och våra rutiner. Under tiden har Frida fullt upp med att förbereda sin återfärd till fosterlandet. Det är bara en vecka kvar, som vi har möjlighet att dra nytta av Fridas erfarenheter och kunskaper om varje häst, och sedan får Catia ”flyga solo”.

Frida på väg ut från stallet på Caprice, och Catia följer med på Dinelli

Frida på väg ut från stallet på Caprice, och Catia följer med på Dinelli

Det var väl en dryg månad sedan jag började leta efter nya beridare till vår verksamhet. Tog det ganska lugnt och tänkte att det inte borde vara så svårt. Det måste ju finnas massor av folk som vill ha ett hästjobb! Men flera av de lokala förmågorna har tackat nej eftersom det handlar om ponnyer. Kulturskillnad: ponnyer anses allmänt vara till för nybörjare! Hmm, tänkte inte på det. Sedan har vi det här med kompetens (som kan vara mycket varierande) och storlek. Vad gäller storlek är jag generellt rätt så fördomsfri. Men ska man rida ponnyer som yrke så sätter det per automatik vissa gränser. Några sökande har helt enkelt varit för långa/tunga.

Men så fick jag kontakt med Catia, via oväntade vägar. Hon är pytteliten, rider bra, har kompetens att både undervisa och tävla. Och hon var mer än angelägen att få jobba med hästar igen, efter ett par år i annan branch. Och inte minst: hon älskar hästar, och tycker det här med ponnyer är väldigt spännande.

Bästa beridarna!

Bästa beridarna!

 

Det var inga långa diskussioner innan vi var överens. Nu, några dagar senare verkar det som om vi båda har hittat rätt. Hon trivs på jobbet, och jag har fullt förtroende för hur hon tar sig an var och en av hästarna.

Mina småflickor är så duktiga!

Nu äntligen har vi lyckats ordna så vår minsting B Caprinelle fått börja sin inridning. För att vara familjens minsting, så är hon inte så liten. Hon ligger rätt så på gränsen för ponnymått, och börjar bli välväxt och snygg. Och för att inte nämna hur fint hon rör sig! Hon kommer att kunna matcha sin storebror B Capriole inom en snar framtid, för hon visar samma talanger som han gjorde i samma ålder.

Första övningarna med ryttare.

Första övningarna med ryttare.

Jag har bett om hjälp från en kille i grannstallet, och tillsammans med sin assistent kommer han en stund varje dag för att lära Caprinelle ridningens hemligheter. Han är van vid unghästar,  har en trygg attityd och en mjuk och följsam ridning.

Frida hade förberett henne väl, så hon är lydig på linan, van vid gjord, kapson, träns och benskydd. Nu lade vi till sadel och inspänningstyglar till utrustningen. Inte för att hon behöver spännas in för att komma i rätt form. Det gör hon nästan av naturen. Men för att lära sig hur tyglar känns, och att man behöver ge efter för motstånd. Vilket hon gjorde helt utan protest. Likaså sadeln, var inga som helst konstigheter. Ett par bockhopp i första galoppen med sadel och hängande stigbyglar, och sedan var den saken ur världen.IMG_2205

Den här killen lägger lite tid på att lära känna hästen från marken, så den ska ha gott förtroende när han väl sitter upp. Men Caprinelle är den coola sorten, som efter första passet tillsammans tyckte att han kunde göra nästan vad han ville. Så redan andra passet satt han upp ordentligt. Först hade han hängt och klängt och dragit och bankat i sadeln, och förvissat sig om att hon inte var ängslig. Men det var hon inte. Så när han väl satt där rakt upp, och klappade henne både på rumpan och halsen, stod hon med avspänd min och tittade på utsikten. Inte så bekymrad. Tio minuter senare känner han sig redo att prova att trava lite, för hon skrittar så lugnt.IMG_2210

Då händer det som inte får hända! Hon gör två bockhopp. Inte jättestora, men tillräckligt för att sadelstropparna ska gå sönder. Trots att vi har en gjord med elastiska spännen, så åkte både sadel och ryttare i backen. Och jag som ändå är så noga med att sköta utrustningen. Visserligen är sadeln hyggligt gammal (äldre än ryttarna, kan jag säga), men ändå i bruksskick. Trodde jag.

Jag var inte beredd med kameran, men det såg nog ut ungefär så här

Jag var inte beredd med kameran, men det såg nog ut ungefär så här

Men grabben var inte upprörd. Han borstade av sig sanden och gick och hämtade en annan sadel, och sen avslutades hela övningen i god ordning. Även ett par varv i trav. Som väl var blev inte Caprinelle skrämd av händelsen. Tror inte hon riktigt hann uppfatta vad som hände. Det är en vaken och läraktig ponny så det går framåt ganska fort. Jag kan snart komplettera historien med en ridfilm.

Storasyster Caprice, som inte är så stor, utan ett helt nummer mindre, har fått mera tid, och går från klarhet till klarhet. Hon är så lik sin mor i mycket. Så känslig och vaken, men klok och aldrig hysterisk. Med tanke på att jag har en förkärlek till fuxar, som alla är ston och dessutom har virvlar lite här och där, så är man kanske beredd på både ett och annat. Men dom är precis som vi önskar.

Det är så roligt att mina fuxflickor utvecklas så fint. Men samtidigt lite trist för Frida som gjort allt jobbet med ponnyerna så här långt, inte kan vara kvar och njuta av resultatet av sitt arbete. Caprice håller på att bli just den ponny som hon alltid önskade och hoppades att hon skulle bli. En sån där man rider med ett leende.

Hästtjejer ”is da shit”

frabz-EQUESTRIAN-What-society-thinks-I-do-What-my-friends-think-I-do-W-381b79Läste just den här artikeln: http://www.op.se/kultur/hasttjejer-vs-machoman  om tuffa hästtjejer. Bra skrivet om hur en man upplever livet i stallet. Där härskar de tuffa brudarna. Tjejer som inte räds att köra en fullastad skottkärra, slå ner en stängselstolpe, lasta av ett stort lass hö, eller hantera stora starka hästar.

Vi hästtjejer som vuxit upp i stallet tycker ju inte att det här är något speciellt eller märkligt. Det är helt naturligt. Man har en häst (eller sköt-häst) och man får helt enkelt göra det som krävs, för att ta hand om den. Det är rätt så fysiskt krävande. Men man måste vara rätt stark mentalt också. Inte bara för att klara av att räkna ut hur man ska kunna kontrollera dessa stora fyrbenta varelser med egen vilja, utan också för att hantera hierarkierna i stallet, grupptryck från de andra i stallet, grupptryck från icke-hästintresserade omgivningen och drivkraften att ständigt bli bättre på det man gör. Och hitta fiffiga sätt att finansiera sin penningslukande passion.

Det är fostrande på många vis. De som växer upp på ridskolan lär sig rycka in och hjälpa till på så många olika plan. Dessa ungdomar (mest tjejer då) mockar, fodrar, ryktar, släpper ut, leder nybörjare, umgås med kompisar. Och tar ett stort ansvar. Man får hjälpa de yngsta likaväl som att klara att ge instruktioner till en vuxen nybörjare. Man får lära sig hantera alla möjliga verktyg och maskiner. Plus att man lär sig mycket om hur hästar fungerar och att rida både på banan, över hinder och ute i naturen. De flesta kan fläta en man, splitsa ett grimskaft, slå på en tappsko, passa in ett träns, räkna ut en foderstat, och laga ett elstaket eller en vattenkopp. Och gör detta och mycket mer utan att sucka, himla med ögonen eller be om hjälp. För i nio fall av tio finns inte den där hjälpen precis när man behöver i alla fall. Hästarna fattar ju blixtsnabba beslut, och då gäller det att helst vara ett steg före.

Och de flesta små hästflickor är följaktligen rätt hårda. Så hårda att många killar försiktigt tar ett steg tillbaka och undrar vad dom måste klara av, för att våga sig in i den här kretsen av tuffa brudar.  Tjejer som kan åka i backen med näsan före och tappa andan och en minut senare stå rak som en soldat, borsta av sig sanden och hävda att det var ingen fara. Möjligen ett blåmärke. Eller lite näsblod. Det har ingen dött av. Upp i sadeln igen. Man kan bli trampad, klämd eller biten, men måste först ta hand om utrustningen, bära några vattenhinkar och se till att allt är i ordning innan man åker hem till mamma för omplåstring. Hockey och fotboll är till för veklingar. För där finns regler. Visa ett gult kort för en häst och se vad som händer.

En av de tuffaste hästtjejer jag känner.

En av de tuffaste hästtjejer jag känner

Jag måste, i det här sammanhanget, berätta om en tonårsgrabb, som för många år sedan dök upp på min hästgård för att göra ett par veckors praktik. Han gick på jordbrukslinje, och siktade på att jobba med kor och grisar. Men han var nyfiken på det här med hästar, för alla tjejerna höll ju på med det, och han ville veta vad det var som lockade. Jag tyckte att han resonerade sunt. Nyfikenhet är en positiv egenskap. Så jag bestämde mej för att försöka ge honom en så nyanserad bild som möjligt av livet på en hästgård.

Det var på vårkanten, och det var dags att gödsla ut vinterns permanentbäddar. Men för att det inte skulle bli för tungt, tyckte jag att vi kunde ta en eller två boxar om dagen, tills hela stallet var tömt. Han fick börja, för jag skulle väga upp foder. När jag kom ut i stallet hade han skottat ut tre-fyra kärror, och alla som gjort samma jobb, vet att det känns som att man knappt börjat. Han frågade mej: ” Om inte jag var här den här veckan, vem skulle då göra det här tunga jobbet åt dej?”. Han trodde att jag utnyttjade honom som stark ung grabb och praktikant. Svaret var ju enkelt: ”Ja, då hade jag fått göra allt själv. Kanske tar det några dagar till, innan jag blir klar, men det är bara jag som jobbar här.” Han såg lite snopen ut. Vi gjorde klart två boxar och tog en välförtjänt fika. Eftermiddagen gick åt till rykt, longering, och ridning. Medan jag gjorde i ordning hästarna för ridning fick han vila och jag förklarade vad jag gjorde och varför.

Dag två såg ungefär likadan ut, men på eftermiddagen fick vi åka och hämta foder. När han hjälpte mej att lasta ut havre, betfor, pellets och mineraler ur bilen undrade han igen ”Vem hjälper dej med alla dessa tunga säckarna, när inte jag är här?”. Svaret var detsamma. Jag Kan Själv.

Sådär höll det på ett par dagar. Alla som har haft eget stall kan föreställa sig. Dag fyra eller fem var det dags för grabben att få prova att rida och få lite undervisning i ridkonsten. Så jag hade tagit in en bussig häst och bundit upp denne på stallgången, för att göras i ordning. Precis då ringer telefonen (detta var före mobiltelefonernas tid) och jag  blir fast i samtal med en kund några minuter för länge. När jag kommer ut ur sadelkammaren är hästen ryktad, sadlad och tränsad. Genom att titta och lära, har den här kloka grabben redan lärt sig precis hur allt ska vara. Varenda detalj i utrustningen sitter perfekt! Han får sin ridlektion, men är inte så imponerad. Han tycker att hästen är hård och obekväm att sitta på, svår att kommunicera med och det käns högt och halt däruppe på hästryggen. Men han är tuff och gör en helhjärtad insats.

Jag gillar verkligen den här killen. Han är inte rädd att jobba, lär sig nya saker lätt och är nyfiken. När veckan har gått ska jag fylla i en utvärdering till skolan och han får höga betyg på alla punkter. Och jag frågar honom vad han tyckte och om upplevelsen motsvarat hans förväntningar. Jag glömmer aldrig hans svar: ”Det var intressant att prova, nu vet jag vad tjejerna pratar om. Men nej, jag fattar fortfarande inte alls varför dom håller på. Det är alldeles för tungt, för petnoga med smådetaljer, slitsamt på alla vis. Och belöningen är några få minuter på hästryggen, som inte ens är bekvämt. Jag kan nog aldrig förstå varför alla tjejer vill hålla på med hästar!”

"Karlgöra"

”Karlgöra”

Och när jag såg det hela ur hans perspektiv, så var det nästan så att jag själv började undra. Är vi hästtjejer alla lite lätt galna? Eller är det bara så, att en passion inte går att varken förklara eller lära ut. Man måste nog ”drabbas” för att förstå.

Min sadelkammare, precis som jag vill ha den!

Nu är den i princip klar,  min nya fina sadelkammare. Jag har inte ändrat speciellt mycket, men kompletterat med mera förvaring (från Ikea, förstås). Den är inte lyxig, på samma sätt som de man ser på bilder från Blue Hors eller Tullstorp. Men lyxig på det sätt jag behöver: det är gott om plats, det finns en plats för varje sak, och var sak har sin plats. Det är inte trångt, och det är lätt att hålla ordning och hålla rent. Det är faktiskt lyx!

Ikeas olika förvaringslösningar går att använda till mycket. Såna där räcken man ska ha i köket och hänga redskap på är perfekta till bland annat sadelgjordarna.

Sadelgjordarna på rad

Sadelgjordarna på rad

Då behöver man inte lägga en fuktig gjord på sadeln, utan de hänger rakt och torkar, och det är lätt att hitta rätt gjord när man plockar till sig sin utrustning före ridning. Flera av sadlarna används av flera hästar, så man byter bara gjord, ev padd och vojlock emellan.

Varje häst har sin egen låda med tillbehör:

Ikeas Algot-system är praktiskt för förvaring av benskydd och boots. De här lådorna är väl ventilerade, och det ser prydligt ut. Just benskydden har varit något jag funderat mycket över, för dom är aldrig dekorativa och  måste få torka efter användning. Så om dom behöver spolas, hänger jag dom på tork utanför, i solen, på en liten torkvinda, och sedan ner i sin låda. Lådhurtsarna är inte förankrade i väggen, så det går att dra fram dom för att kunna sopa rent under ibland. För även om man borstar av dom, så följer det alltid med lite sand och hästhår ändå. Bänkskivan över (från Ikeas köks-avdelning) hindrar dom från att tippa. Och ger, som en bonus, en bra arbetsbänk för allt möjligt pyssel. Den kom i precis rätt storlek för att passa över Algot-hurtsarna mellan väggen och garderoben.

Ikea hade nyligen kampanj på Pax-systemet, och det låg ju rätt i tiden. Jag valde den enklaste, i måtten 1m bred, 50 cm djup och ca 2 m hög, med fem hyllor. Där ryms sjukvårdsartiklar, paddar, lindor, lädervårdsprodukter och ryktpåsar. Alla de där sakerna man använder ofta, men som man heller inte riktigt har en bra plats för. Nu är det alltid lätt att hitta rätt sak.

På båda kortväggarna är det tränshängare (kapsoner, linor och extraträns får också plats) och på bortre långsidan är det fullt med sadelhängare. Många mer än jag behöver. Men å andra sidan kommer de som är högst upp inte att vara till får sådant som används ofta, för då behöver man trappstege!

Golvytan är stor nog för att det inte ska bli trångt även om man är flera som är inne och hämtar/lämnar utrustning samtidigt, och är gjort av tegelplattor som är lättskötta, även om folk går in med smutsiga skor. Men jag har ändå lagt en dörrmatta i varje rum, och en rejäl skoskrapa utanför.

Men okej, det är inte hela sanningen. Min sadelkammare innehåller egentligen bara det man använder för sin dagliga ridning. Jag har yhtterligare ett rum, där jag kan förvara allt annat. För det är så mycket annat! Extra grimmor, träns, alla täcken, schabrak, tävlingsutrustning, specialtillbehör, klippmaskinen osv. Det går åt en hel del plats att förvara allt material för så många hästar. Detta utrymmet är inte helt klart, för det är tänkt att även rymma en tvättmaskin. Och just nu finns där en hel del färgburkar och verktyg som hör renoveringen till. Men jag tycker ändå att jag kommit en bra bit på väg med hjälp av två rejäla kistor, ett par av Ikeas lagerhyllor, och lite hängare.

Rummet är ca 3×5 m stort (samma som sadelkammaren) så jag har delat av det med en rad skåp (8st), så både personal, gäster och ryttare har som ett litet omklädningsrum, och plats att förvara (och låsa in) sina ytterkläder, handväska, telefon, stövlar, hjälm, osv. Det är viktigt att ha ett sådant utrymme, och här fanns det plats att ordna det. Stallkistorna är ett bra ställe att sitta på när man sätter på sina leggins, eller bara tar en paus. Skönt också att inte behöva tränga in alla dessa saker i den vanliga sadelkammaren.

Omklädningsskåp

Omklädningsskåp

Ytterligare utrymmen, som jag känner bidrar till lyxen är en box som vi använder till att göra i ordning hästar i. Där finns alla nattbandage, och en liten vagn där vi har hovsmörja, hovborste, tvättsvamp, sånt man behöver till att fixa manen (trimkniv, mankam, gummisnoddar, hårgel), pälsglans, en sadelbock och lite annat.

IMG_2186

Dessutom har vi en rejäl duschspilta. Det är skönt att kunna spola av hästarna efter arbete. Om dom inte är svettiga, så kan man i alla fall spola av sand och lera från hovarna. Där finns en hylla för lite hovvårdsprodukter, olika schampon, och sadeltvålen.

IMG_2182

Det verkar som om det är oändligt med plats, och det är det nästan. Men när det är som mest hektiskt ska 3-4 hästar göras i ordning samtidigt, och då behövs verkligen platsen. Vi har förutom duschen och extraboxen även uppbindning vid vattenkaret och på ett par ställen utanför boxarna. Visst kan man göra i ordning en häst i dess box, men jag undviker det i möjligaste mån, för jag tycker att boxen är lite av hästens privata zon, där han ska få vara ifred, utan krav på att stå still osv. Men visst, om vi är många som ska rida samtidigt, så går ju det med. Särskilt som vi har hängare utanför, för träns och borstar, och flera bärbara sadelbockar.

När det kommer till nödvändiga utrymmen så har vi en tom box för hö och halm, och ett utrymme för spån, kraftfoder, morötter och alla fodertillbehör och hinkar. Så det kan tyckas att det är väldigt gott om plats. Men det går åt mycket plats för förvaring till 14 hästar! Det är åtskilligt som måste finnas till hands. Dessutom har vi ett stallkontor, ett litet pentry och toalett. Så vårt stall är inte bara ett utrymme där främst hästarna ska trivas, men de människor som är där för att sköta om, och rida dem, ska också ha det bekvämt och kunna tillbringa många, långa dagar i stallet.

Nu verkar det vara så bekvämt och lättskött, att när kvällarna blir längre och ljusare är det lätt att stanna ett par timmar till. Det har faktiskt hänt att jag fått säga till personalen att gå hem! Det tar jag som ett gott betyg när det gäller trivsel i stallet.

Bara att haka på

"Titta, där hänger min grimma!"

”Titta, där hänger min grimma!”

Vi har fått upp krokar i stallet, äntligen. En krok bredvid varje box att hänga grimman på. Eller tränset, eller ryktpåsen, eller vad man nu kan tänkas vilja ha lätt till hands.
Det finns ju massor av tjusiga krokar på marknaden. Men jag ville ha något som också svarade mot mina krav på säkerhet, men ändå ser snyggt ut.IMG_2142

För en massa år sedan, tryckte en häst upp mej mot en boxvägg, och den mycket vackra kroken (ett hästhuvud i mässing) orsakade sprickor på mina revben och jag var mörbultad i veckor. Inte en händelse jag vill återuppleva. Eller att en häst fastnar med träns eller grimma och antingen gör sig illa eller drar sönder sin utrustning. De här nya krokarna i plast, som ger med sig, verkade vara en lysande idé. Dom är stabila, men inte veka. Via Katarina Dolck kunde jag beställa dessa krokarna. Jag fick prover i alla regnbågens färger, men ”tråkig” eller traditionell, som jag är valde jag enbart svarta till vårt stall.IMG_2147

Nu är både jag och alla andra i stallet mer än nöjda. Det finns en krok till hands, på rätt ställe, varje gång. Och snyggt blev det också. Tack Katarina, för all hjälp!! Uppenbarligen är jag en sådan som hänger upp mej  på detaljer ;)

Jag kan verkligen rekommendera att ha en rejäl krok utanför boxen, men går man till deras sida, så hittar man massor med andra användningsområden: hänga upp hönät, hundkoppel, kläder etc.  Jag vet att det finns liknande krokar på marknaden som är aningens billigare. Men dom är tyvärr alltför mjuka och viker sig om man hänger något tyngre, och blir slappa med tiden. Plus att just dessa levereras (snabbt) med passande skruvar som går i både trä och betong. Så då slapp man leta efter rätt skruv! Det underlättar ju jobbet.IMG_2139

Vår ständige alltiallo: Senhor Alves, rycker ut med sin borrmaskin, och vips hade varje box sin egen krok! Och att det finns en grimma med grimskaft till hands utanför varje box underlättar det dagliga arbetet en hel del.

Lägg ”Softhook” på minnet, och kolla deras Facebook-sida:

Softhook  https://www.facebook.com/softhook?fref=ts

 

IMG_2145

Det känns lite ”skandinaviskt” att alltid leta efter den ultimata kombinationen av funktionalitet och estetik, men det är ju så man vill ha det.

Alla slags hästar

IMG_2153

Stor och liten (175 & 130 cm)

I en annons för ett ridstall kunde man läsa följande:

”För små ryttare, har vi små hästar och
för stora ryttare, har vi stora hästar.
För de mer avancerade ryttarna har vi hästar tränade till högsta nivå, och
för dom som aldrig tidigare har ridit, har vi hästar som aldrig blivit ridna…”

Självklart har vi alla dessa sorters hästar i vårt stall! Och dagens bildsvit visar vår allra största som passar på tillfälle att umgås med en av våra minsta.

Jimmy bor granne med William, så dom har sett varandra varje dag, men faktiskt har dom aldrig hälsat på varandra eller umgåtts. Jimmy är trots allt ganska stor och kraftfull, och tills för ett år sedan var han också hingst, så tanken på att låta honom bekanta sig närmare med en liten William har bara inte dykt upp.

Idag stod William bunden vid vattnet för att bli omskött i samband med ridning, och Jimmy kom tillbaka från en ridtur och ville dricka. Då passade dom på att hälsa lite mer ingående på varandra. Jimmy verkade vara lite förundrad över att något som liknade en häst men var så väldigt liten, faktiskt var en riktig häst. William upptäckte att Jimmy och han har ett gemensamt intresse: att klias. Jag kom genast på tanken att släppa dom här båda tillsammans i paddocken. Jag tror att dom skulle komma väldigt bra överens och kunna ha lite kvalitativ fritid tillsammans. Håll med om att dom är söta!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Klippning och fällning

Tidigare i våras såg vi ju fram emot att få några av lurvtussarna lite slätare och snyggare, men det visade sig vara en  mer långdragen procedur än vi kunnat ana. Inte nog med att vi fick vänta länge på själva klippmaskinen (beställd från Hööks), men sedan var våra ”offer” inte alls så samarbetsvilliga som vi föreställt oss.

Amiral: delvis fux....

Amiral: delvis fux….

Först ut var Amiralen, som var den vars vinterpäls t o m var för varm för att bara stå i boxen. Han var varmfuktig och lockig i pälsen varje morgon. Självklart behövde han få av sig vinterkläderna. Men tydligen var han lite obekväm med att bli naken, för han steppade och trampade hela tiden, ängsligt blängande på saxen. Han var inte stressad så att han klättrade på väggarna eller så, men att klippa en ponny som dansar tango i tretakt gör inte arbetet lättare. Frida och jag jobbade i skift; turades om att klappa, hålla fast, lyfta ett ben, fjäska och klippa. Till sist tyckte vi att det var dags att stänga butiken och gå hem för kvällen, trötta och hungriga, för att ta en ny dust följande dag.

Amiral försöker gulla till sig fler äpplen

Amiral försöker gulla till sig fler äpplen

Nästa dag, i dagsljus, blev det uppenbart att vi missat lite här och där. Stackars Amiralen såg ut som om han varit i slagsmål med en gräsklippare. Och förlorat matchen. Så vi gav det hela en omgång till. Pust, nästan klara, när vi insåg att vi behöver den där lilla batteridrivna modellen av klippmaskin för att fixa detaljerna. Vi har en kompis som äger en sån, så kanske blev han snygg till sist. Jag tror att hela klippningen blev ett tredagarsprojekt, eftersom vi faktiskt hade andra saker på schemat också.

Newton i vårsolen (med utväxt)

Newton i vårsolen (med utväxt)

Istället gav vi oss på nästa ulltott i kö: Newton. Han är en lurig rackare. Förra året fick han lite lugnande för att kunna hålla alla fyra benen på marken vid klippningen, men lugnade sig snart, så jag tog för givet att han i år skulle finna sig i denna behandling, som trots allt inte är varken obehaglig eller plågsam. Han är rätt cool av sig i de flesta lägen, men ändå hoppar han jämfota med stora ögon varje gång vi startar saxen.  Alla ”lätta” ställen ger reaktioner som om vi försökte skära av honom vitala kroppsdelar, men mera utsatta ställen brydde han sig inte om alls. Så det var svårt att förutse hans reaktioner. Trots allt är han innerst inne en snäll häst, men mycket misstänksam när det kommer till saker som  kan sorteras in under avdelningen skönhetsvård.bild 5

Lille Wille hade lagt en vinterpäls som om han förutspått minst 40 minusgrader. Han var lurvigare än en nallebjörn! Kanske hans sätt att försöka ge ett större intryck? Han klipptes först bara till hälften och ett par veckor senare tog vi resten, när vi insåg att det inte räckte för honom att sköta sin temperaturreglering. Som kompensation får han sova med pyjamas på.

Vinterkläder på?!

Vinterkläder på?!

Det finns ju flera syften med att klippa en häst: 1) den ska kunna hålla en lagom temperatur själv, d v s inte bli genomsvettig av ett lättare arbetspass, eller ibland bara av att stå i boxen. 2) den ska klara vanligt arbete utan att bli för svettig. En svettig häst torkar sakta när det är lägre temperaturer, och våt päls kyler huden. 3) det är nästan omöjligt att hålla en riktigt långhårig häst ren, och man vill inte lägga utrustning och arbeta en häst som har kilovis med grus undangömt i hårremmen. 4) den rent estetiska faktorn: vi vill att hästarna ska se snygga ut, och isbjörnspäls är inte smickrande.

Nu befinner vi oss i sydeuropa och den riktigt tjocka vinterpälsen är inte nödvändig för att skydda mot väder och vind, för de hästar som är uppstallade, så alltså klipper vi de som mest behövs, för att vara mer lättskötta och snygga.

Storm och Jimmy är exempel på hästar som inte lägger en jobbig vinterpäls. Dom är ganska långhåriga, men det är en mjuk och slät päls som går att rykta ren, och dom ser någorlunda vårdade ut. Sen har vi motsatsen Caprice som lagt en fluffig men fin päls men som inte arbetas svettig, eller ska visas upp. Hon fick behålla pälsen hela vintern, men nu när våren kommer blir rykten rätt otacksam.

Tjocka lager med vinterpäls från fux.

Tjocka lager med vinterpäls från fux.

Man borstar och borstar. Lager efter lager med lösa hår kommer av, men det verkar vara lika mycket (eller mer) kvar. Saxen får hjälpa till med knätofsar, getskägg och annat, men fortfarande verkar hon klädd för polarutforskning trots att solen skiner och dagstemperaturerna är lagom för bikini. Det är Frida som borstat och skrapat för att förvandla henne från utegångsfår till tävlingsponny.

Ett tips: man ska inte ha fleece-tröja på sig när man närmar sig ponnyer i som fäller vinterpäls.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 59 andra följare

%d bloggare gillar detta: