Fuxarnas långa och äventyrliga resa

Ni undrar kanske vart alla fuxarna tog vägen? För det var ju en tid sedan dom klev ombord på den stora hästbussen för den långa resan mot norr.

Först reste dom till Spanien, stannade ett par nätter extra i Barcelona, för att vänta in fler fybenta passagerare. Sedan fortsatte resan till någonstans i trakterna kring Paris, för att till sist få ytterligare några dagars vila i Holland. Det verkar som om mina ponnyer fått se mer av Europa än jag själv. Några dagars semester här och där låter väl inte helt fel?

Chauffören skickade bilder på nöjda ponnyer, när dom vilade ut i Spanien efter första etappen.

Från Holland reste dom sedan vidare till norra Tyskland, där det blev båt till Trelleborg. Så dom fick lite kryssning också. Fast jag tror inte dom fick tillfälle till någon taxfree shopping…

B Caprice var den första att kliva av bussen, för hon ska stanna i Skåne ett tag. Storm och Dinelli fortsatte till Halland, där dom får sin fortsatta vistelse, och Talento åkte hela vägen till Lundsbrunn, där han nöjd och glad fick rulla sig i leran. Han har tydligen underhållt sina medpassagerare hela vägen, och totalt charmat all personal på alla ställen dom varit.

Dinelli och Storm på plats i sitt nya stall

Dinelli och Storm på plats i sitt nya stall

Nu får alla fyra vila några dagar. Vänja sig vid svensk mat och svenska stallrutiner och låta magen komma i ordning. Sedan blir det fortsatt träning, för att kunna visa upp sig och senare säljas.

Jag är lyckligt lottad som har vänner runt om i landet som kan hjälpa mej med detta. Och jag hoppas att dom kommer att få lika stor glädje av att arbeta med fuxarna, som vi har haft, för det är verkligen härliga ponnyer, allihop!

Om någon undrar varför jag skickade iväg fyra sådana fina ponnyer, så är sanningen att jag under mina nuvarande omständigheter måste minska antalet hästar ganska direkt, och i det här landet så finns det ännu inte någon riktig ponnysport. Som jag har skrivit om tidigare så är det en kulturell skillnad, och även om det så smått kommit igång mer och mer, så är det ljusårs skillnad. Alltså är det svårt att sälja den här typen av ponnyer här, om man har lite tidspress. Antingen köper folk en liten ”leksaks-ponny” för några få tusenlappar, eller en högt meriterad (dyr) tävlingsponny. Mina är alltså någonstans mittimellan, och det är svårare.

Det blev faktiskt två fuxar kvar i mitt stall: B Caprinelle och Sörby’s Amiral. Jag har andra planer för dessa två.

 

Pappersproblem

fortsättning på föregående inlägg ”Fyra fuxar…”

Måndag morgon: Satte mej i bilen vid halv åtta, för att åter plocka upp min guide och resesällskap, och kunna vara på plats i Torres Vedras  kl 9.00 när kontoret öppnar. Distriktskontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (typ Länsstyrelsens veterinäravdelning). Utrustad med en kaffemugg, kartor och vägbeskrivning från Google-maps och några CD-skivor. Trafiken var nästan stillastående precis utanför Lissabon, men där svängde jag norrut, och sedan gick det förvånansvärt enkelt.

Bakom kulisserna på "Länsstyrelsen". Man kan inte ha för många papper...

Bakom kulisserna på ”Länsstyrelsen”. Man kan inte ha för många papper…

Torres Vedras är ingen stor stad, och med hjälp av personalen på McDonalds hittade vi direkt till rätt byggnad. Jag har alla papper i ett fast grepp och går in genom huvudingången, ser skyltar till den avdelningen jag ska till och blir omedelbart hejdad av en mycket barsk vakt. Han såg faktiskt lite farlig ut, så jag förklarade ödmjukt mitt ärende. Fick veta att veterinären inte hade kommit in ännu, utan fick vänta en stund.

Fem minuter senare visas jag in till en reception en trappa upp, där några mindre muntra sekreterare lät mej stå och glo några extra minuter. För att jag ska bli spak, antagligen. Jag förklarar mitt ärende, lämnar över alla mina papper och pass, och får vänta igen. Detta är en övning i ödmjukhet och tålamod. Inombords är jag mer än stressad. Det är ju bara några timmar tills hästarna ska lastas, och jag är säker på att det går att hitta byråkratiska skäl att kullkasta hela planeringen.

Veterinären kommer så småningom och hälsar, lämnar över en blankett som ska fyllas i, med alla de uppgifter jag har om hästarnas identitet, lastbilen, chauffören, färdvägen, min och mottagarens adress och så vidare. Vänta igen. Och så kommer det: ”Vi har ett problem”. Hjälp, vad är det nu? tänker jag. Jo, Storm har ingen härstamning. Trodde inte det var ett problem, för han är ju registrerad, har pass och chip, och för den delen är han ju valack… Men nej, det är ändå ett problem, för han har ingen stambokstillhörighet, förklarar veterinären. Men det skulle kanske gå att ordna. Sedan saknade både jag och mottagaren ett internationellt djurhandelsnummer (tror jag att det var). Som jag inte hade en aning om att man behövde. Och stallet där hästarna får har heller inget registernummer för utskeppning. Suck. Veterinären utför någon slags trolleri-nummer via dator och telefon, och en timme senare var allting löst. Puh!! Det finns tydligen mycket kvar för mej att lära…

In i bilen och börjar köra tillbaka mot stallet. Ringer till chauffören och säger att allt är klart. Ringer till Sofie och berättar att jag har pappren, och att hon kan börja förbereda för avfärd. Hästarna ska lastas vid lunch.

Klockan ett är alla hästarna resklara, lite packning ligger i kassar, alla handlingar i en plastmapp. Chauffören dyker upp och vi märker upp hästarnas grimmor med namn, avreseort och destination. Han fyller på hö och vatten i boxarna och vi lastar. Alla fyra hästarna springer glatt uppför rampen, ivriga att komma iväg på äventyr. Och det känns väldigt, väldigt ledsamt. Sofie har knutit starka band till dessa sina arbetskamrater och Teresa kom för att säga adjö till sin älskade Dinelli. Trots att jag vet att alla hästarna kommer till goda hem och får den framtid vi önskar dem, känns det ändå lite sorgligt att se dom resa.

Och stallet blev väldigt tomt. Sex boxar gapar tomma och urmockade, och det blir väldigt lugnt och stillsamt i vårt stall. Tills någon annan flyttar in och fyller upp de tomma platserna.

Hästarna får en lite Europa-turné, med övernattningar i Spanien, Frankrike och Holland, innan dom till sist är framme i Sverige. Det ska bli spännande att följa allt som händer med dom framöver.

 

 

Fyra fuxar far till Sverige

Att skicka hästar runt om i Europa och världen är ju inte så märkvärdigt längre. Massor av hästar reser kors och tvärs för tävlingar och nya ägare. Och att ordna så ponnyerna kom hit var inga större konstigheter. Så det borde vara lika enkelt att skicka dom tillbaks igen. Trodde jag. Innan jag trasslade in mej i papperskvarnarna…

Ponny på resa

Ponny på resa

Först hade jag en resa ordnad i samverkan med en svensk kvinna som skulle frakta några hästar till Spanien. Datum var satt till mitten av mars, så jag sade upp mina boxar till 1 april. Sedan blev datumet framflyttat två gånger. Ingen fara tänkte jag. Men sedan fick jag veta att resan inte skulle bli av innan i mitten av maj. Det skulle bli knivigt att lösa tillfälliga stallplatser under så lång tid, så jag satte igång att kolla upp alternativen. Den transportfirman jag anlitat tidigare, Marcel Jordan, hade en resa snart, och då bokade jag där. Det kändes tryggt. Och sedan fick jag ett samtal, förra torsdagen, att det troligen skulle bli hämtning följande måndag.

Bråttom att ordna med veterinär för 48-timmarsintyg och eventuella andra handlingar som behövs. Ringer till veterinären, som pratar lugnande med mej, och förklarar att det inte är någon panik, för här är det inte 48 timmar, utan två veckor (?!?), men att jag måste ta hans intyg vidare till ett regionalt departement för livsmedels- och djurhälsofrågor för utfärdande av resetillstånd.

Fredag förmiddag kommer veterinären och kollar hästarna, fyller i blanketter, stämmer av mikrochip och pass. Och förklarar därefter att jag måste ta alla de här handlingarna, plus de handlingar jag fått från transportören (trafiktillstånd, resplan med mera) med mej till kontoret inne i centrala Lissabon. Jag hämtade upp en kompis, som hittar där (för jag avskyr att köra bil i en storstad jag inte är bekant med) och planerade att vara på plats när dom öppnade igen efter lunchuppehållet.

Fredagstrafik i Lissabon är inte kul. Och självklart lyckades jag svänga fel på ett ställe och fick ytterligare 20 minuters (oplanerad) sightseeing i storstan. Till sist kom vi fram till rätt gata. Hittade parkering i ett parkeringsgarage som var så trångt att jag behövt smörja bilen i vaselin för att komma in (men det gick!!), och hittade rätt dörr. Trodde jag. Fast det var fel. Min guide gick och satte sig på närmsta café för att vänta ut mej. Ringer panikslaget samtal till min veterinär, som sa att det kanske var fel husnummer. Kanske några dörrar längre ner på gatan. Och ja, puh, där var det. Knallar in på nämnda kontor och möts av en sekreterare som frågar efter mitt ärende. Jag förklarade vad jag ville och hon tittar frågande på mej och undrar om jag är säker på att det inte gäller en hund. Nej, jag är säker på att det gäller häst, sa jag. Varpå hon försvann iväg för att leta upp motsvarande distriktsveterinären.

Några minuter senare kommer denne veterinär och frågar också om det inte gäller hund. Nej, sa jag, men jag behöver en stämplat dokument, om hon kunde fixa det. Nej, det kunde hon inte. Det hade hon inte befogenhet till. Alla hästärenden var flyttade till kontoret i Torres Vedras. En annan stad, ca 50 km norr om Lissabon. Hon skrev ner adress och telefonnummer på en liten lapp och önskade mej lycka till.

Nu kände jag hur stress, panik och blodtryck skjöt i höjden och slank ner till min vän på caféet för att sluka en stor öl, och göra nya planer. Vi konstaterade snabbt att det skulle bli tajt att hinna dit innan dom stänger för helgen (fredagstrafiken är inte att leka med), dessutom har vi ingen GPS i bilen och vi vet inte alls hur man hittar till det här kontoret. Ringer transportören för att kolla när på måndagen det var tänkt att lasta. Skulle vi hinna åka och fixa pappren på måndagsmorgonen. Jo, det skulle vi säkert, sa han. För om dom kunde lasta vid lunch så var det lugnt.lisbon driving

Nya planer…. Efter att ha lagt en halv dags tid och energi, pengar till bensin, vägtullar och parkering till ingen som helst nytta, så kunde jag se fram mot en ny halvdag i stressens tecken på måndag.

Intressant upplevelse, fast jag känner att jag kunde klarat mej utan den.

Tänk vad enkelt det är i Sverige, med en distriktsveterinär som kommer ut och fixar allt på plats!

(fortsättning följer)

Vad händer i stallet?

Det var varit en konstig tid, de senaste två månaderna. Från att fatta (nödvändiga) beslut om att minska ner verksamheten, till att faktiskt göra en konkret plan som känns vettig, till de dagliga praktiska detaljerna som alltid måste fixas.

En period när min tid i stallet inte alls känts bra. Trivs inte riktigt, och hästarna har inte gett mej den glädje dom brukar. En varm hästmule brukar ju annars vara det plåster som hjälper mot det mesta. Fast inte nu. Det känns svårt att se Peters fina Jimmy stå där och göra sina konster. Och det är svårt att se ponnyerna i ögonen när man vet att man måste sälja.

Nu börjar i alla fall saker och ting gradvis falla på plats. Det finns en plan för framtiden där jag kan driva verksamheten vidare i mindre skala. Ett nytt kontrakt med klubben har förhandlats fram, och jag känner en viss tillförsikt. William och Newton är sålda, och har fått jättebra ägare. Det känns gott. Det finns spekulanter på ett par till, och de andra kommer att få åka tillbaka till Sverige, för att säljas där, för trots allt ser marknaden helt annorlunda ut i norr.

William med sin nya husse.

William med sin nya husse.

Jag har bara suttit på hästryggen ett fåtal gånger. Inre stress gör mej inte direkt till en god ryttare, och är det inte roligt så behöver man inte rida. Men Marita var nere ett tag, och hann med att ge en ridlektion. En värdefull sådan, och några bra tips för vidare träning har jag kvar. Hon får komma tillbaka och stämma av, så att jag sköter mej.

De senaste dagarna har det varit roligare att vara i stallet, och trivseln börjar komma tillbaka. Och snart kommer nog ridglädjen med. Häromdagen hade jag en engelsk ridturist på lektion med Viking. Hennes ridglädje var inspirerande att se, och jag hoppas att jag snart kan känna likadant. För det är nog inte någon som suttit på Viking utan att känna sig lycklig.

 

Förändringarnas tid

Hela mitt liv har vänts upp och ner.

Peter med sin Jimmy

Peter med sin Jimmy

Det har varit tyst på bloggen en längre tid. Efter ponnyfinalerna åkte jag och Peter till Sverige för att fira jul med barn och barnbarn. Hästarnas träning kunde gå på lite lägre varv, för att mina beridare skulle få lite julledighet. Alla hästar var i fin kondition, och framme i sina respektive utbildningsplaner, så lite vila eller lågvarv låg bra i planeringen.

Men när vi kom tillbaka, så var Peter i behov av mycket hjälp, för han hade så ont i ryggen att han behövde hjälp med det mesta, så jag tillbringade knappt ingen tid i stallet. Hästarna kom långt ner på min lista över saker som är viktiga. Jag har ju superbra personal, och inga event planerade, så det var liksom inte ett bekymmer. Min egen ridning finns ju kvar närhelst jag har lust. Då inträffade deet mest ofattbara: Peter, min älskade make gick bort, efter två dygn på sjukhus.

Plötsligt är allting precis kaos, förtvivlan, sorg och känslor jag inte ens kan sätta namn på. Hästarna har inte längre en central roll i mitt liv. För jag vet inte ens hur mitt liv ser ut. Men familj och nära vänner är det jag behöver, och jag vet att hästarna har det bra och min närvaro är inte alls nödvändig. Min framtid känns väldigt osäker. Hur kommer allt att bli?

Nu har det gått en liten tid, och jag inser att mycket måste, och behöver, förändras. Jag vet inte riktigt hur min framtid kommer att se ut, men en verksamhet med 13 hästar och personal, är inget jag varken kan, vill eller orkar ägna mej åt. Det hela var ju ett tvåmansprojekt. Och utan Peters stöd och engagemang, så kommer jag att vilja omstrukturera och förändra hela den delen av mitt liv.

Alentejo

Alentejo

Nej, jag kommer troligen inte att vilja vara hästlös. Så mycket vet jag. Men hela verksamheten måste anpassas bättre till min förmåga, ekonomi och ork. Och det kommer att ta tid att göra dom förändringarna. Och var det slutar får tiden utvisa. Under tiden är samtliga 13 hästar till salu. Eller egentligen 12. För det finns en, som jag absolut inte säljer, utan att ha kniven mot strupen.

Så nu har jag börjat marknadsföra alla dessa fina hästar och ponnyer. Det är inte helt lätt. Dels har dom ju alla kommit att betyda mycket för mej. Dom är alla så trevliga, sunda och kapabla, och jag har lärt känna dom alla väl under tiden jag ägt dom. Sen är ju marknaden för ponnyer helt annorlunda i Portugal mot i Sverige. Hade jag befunnit mej i Sverige, tror jag inte att jag haft några större problem att sälja allihop, till rätt personer, på ganska kort tid. Alla har ju en gång handplockats av mej, just för att dom är sunda till kropp och själ, och har kapacitet att göra sina ryttare lyckliga, oavsett ambitionsnivå. Sedan har vi ju det geografiska problemet. Det är inte svårt att frakta hästar kors och tvärs över Europa. Det görs ju varenda vecka. Men att ordna försäljningar till rätt person under dessa omständigheter gör det hela lite svårare.ponnypromenad

Mitt nästa inlägg kommer att innehålla en presentation av alla mina hästar, så får vi se om jag den vägen kan nå ut till presumtiva lämpliga köpare till ett antal.

Vad jag tror om framtiden? Om jag får önska, så har jag kvar några hästar, så att jag kan fortsätta ta emot ryttare på ridsemester, och erbjuda dressyrträning på underbara Lusitanos, och ha kvar en av mina ponnyer för mitt eget nöjes skull. Men vad gäller ponnytävlingar i Portugal, så kommer kanske mitt engagemang att få vara i egenskap av tränare eller domare.

Just nu får jag ta en sak i taget. Och faktum är att jag skulle vilja hitta goda hem till de flesta av de fantastiska ponnyer jag har. Om jag har turen att hitta flera kunder i Sverige, så går det att ordna hemtransport för rimliga pengar. Jag hoppas på det. Flera av dessa ponnyerna borde ha en framtid på tävlingsbanor som ännu inte finns här.

Ponnyfinalen

Helgen som gick var det dags för final i dressyrcupen för ponnyer. Det är den enda riktiga ponnytävling som finns här i Portugal, eftersom deras förbund ännu inte har tagit till sig det här med ”ponnyer”….Storm o Filipa flätning

Av våra två ekipage som ridit lyckats kvala in, var det Filipa och Storm kvar. För en ung tjej, som bara precis börjat tävla, så är ett tvådagars-meeting med final en ganska stor händelse. Hennes förberedelser har varit, två kvaltävlingar med Storm, en klubbtävling och en clear-round start med en annan ridskolehäst. Så det är ju inte jättemycket rutin. Men hon är målmedveten och har tränat så mycket det bara varit möjligt. Hennes tävlingspartner Storm, är en ganska grön ponny på endast 6 år, och han har startat två gånger tidigare (förra året, med annan ryttare). Men nu var det Final, och dags att försöka lyfta resultaten så mycket det går.Arruda3

Storm är lite speciell. Normalt är han rätt så tittig, och hoppar till både höger och vänster om det finns minsta lilla anledning. Slänger sig och fnyser. Men på tävling – ja då är han supercool!!! Ingenting rubbar hans cirklar. En högtalare som drar igång hög musik rakt ovanför hans känsliga öron, eller främmande hästar som nästan krockar på framridningen, eller vilda vindar runt knutarna så det prasslar i buskar och träd. Bekommer honom inte ett dugg.Han viker inte på ett öra ens, utan uppför sig som om det var just det här han var född till att göra.

Storm fick resa upp redan på fredagen, tillsammans med ett gäng ponnyer på grannkklubben, för att ryttarna skulle få tillfälle att rida i stora arenan. Filipa kämpade med en förkylning, men var ändå rätt laddad, och insåg vikten av att känna in miljön. Vi lämnade av all utrustning och foder, och fjäskade för en av hästskötarna så han skulle ta hand om vår kämpe tills nästa dag.Klar för avfärd

På lördagen körde Filipas mycket tappra föräldrar upp henne till tävlingsplatsen (läs om den resan HÄR) så att hon skulle hinna tvätta hans strumpor och fläta manen. När Sofie och jag kom upp lagom till mätning (nytt moment, eftersom det, ännu inte finns ett ponny-reglemente) så var Storm mer som en bris. Lugn, utvilad och glad.

Efter lunch, så red Filipa fram och allt verkade vara helt i topp. Själva programmet var utan direkta misstag, men väldigt försiktigt, så tempoväxlingarna och skänkelvikningarna var inte av deras normala kvalitet. Men inga felfattningar, inga avbrott (vilket ibland varit problem) och ett slutresultat på helt godkända 61.9%. (Snitt på tre domare) Framridning på

På söndagen hade hon koll på vikten av att visa tydligare temposkillnader och att våga fånga upp Storm i sidvärtsrörelserna. Det blev överlag bättre, men istället en kostsam felridning. Söndagens program hade högre svårighetsgrad.

Sofie och jag åkte hem lite i förväg, för vi har ju fler hästar och andra åtaganden som kräver vår närvaro, så Filipa och hennes föräldrar fick stanna kvar själva till prisutdelningen. Alla deltagare får pris. Hon skickade ett SMS, lite besviket att hon var på 12:e plats. Jag kollade nätet: det stämde, hon var totalt 12 av 23 deltagande i cupen i sin åldersgrupp. I klassen var hon på 9:e plats av 13 som kom till start i finalen. Det tycker jag är mer än hedrande. De som hade bättre resultat hade antingen betydligt fler starter innanför rocken, eller mycket mer erfarna ponnyer. Jag är väldigt stolt över hennes framgångar!

Till nästa år hoppas jag kunna ragga upp fler ryttare till våra ponnyer, så vi kan ha ett fullt lag med till finalerna. Samt ge ryttarna möjlighet till fler starter under själva kvaltävlingarna. Spännande projekt!

Och så vill jag bjuda på en film från framridningen. Några riktigt söta ponnyer och deras duktiga små ryttare!

Det kan man kalla resa!

I helgen var det dags för finalen för årets ponny-cup i dressyr. Det är en historia för sig. Nu vill jag istället berätta lite om anläggningen som vi var på. (Bara som en parentes)

Huvudarenan

Huvudarenan

En jättestor och fin anläggning, som byggdes för inte så många år sedan, av personer som hade en vision att skapa ett stort nationellt center för dressyr. En plats att kunna förlägga stora tävlingar, både nationella och internationella, kurser, clinics och liknande. Utbildning av hästar, möjlighet att visa hästar under proffessionella former. Det är verkligen en imponerande anläggning. Den är byggd i U-form och har två stora ridhallar, boxar för uppskattningsvis 120 hästar, fina utebanor, restaurang, omklädningsrum, sadelkammare, spolspiltor och ja, kort sagt, allt man kan önska av en toppanläggning. Det är ett nöje att ha sin häst uppstallad där, och att rida på dessa fina banorna, alla med bästa underlag.

Men det finns en hake: läget! Som alla i fastighetsbranschen redan vet, så handlar det ju om läge, läge och läge. Det gäller ju även till viss del för stora hästanläggningar. För vad man behöver, så är det ju främst att det är lättillgängligt. Det ska vara enkelt att hitta dit, köra dit, både med hästlastbil, foderleveranser och så vidare. Det ska vara enkelt att nå från närmsta hotell om man stannar över på tävling eller kurs. Det ska inte vara för långt från närmsta stora stad (med förbindelser vidare ut i Europa, om man tänker stora tävlingar). Och i just detta ligger problemet för den här mönsteranläggningen.

Om man kör från Lissabon, så är det ungefär 30 minuter på stora fina motorvägar. Men sedan finns det ingen avfart nära anläggningen, så trots att det ligger kanske 500 m från motorvägen blir det ytterligare ca 30 min på krokiga småvägar. Som innebär skarpa kurvor, branta backar, och allt sånt som man inte uppskattar alls om man transporterar hästar. Hästar som ska tävla och behöver komma fram i toppkondition.

Så man kör av motorvägen, och efter ett par kilometer kommer man till närmsta samhälle. Troligen finns det både möjlighet till mat och övernattning där (om det inte är för stort arrangemang). Sedan får man kryssa sig genom hela detta samhället med hjälp av tveksam skyltning. Genomfartsled finns alltså inte, så vi passerar Lidl, apoteket, banken, och alla korsningar som finns i varje samhälle. (Tänk storlek Tvååker)

På andra sidan samhället får man noga passa varje korsning och avtagsväg, så man inte missar sin rutt. Det är ytterligare en halvmil eller så, på krokiga, kuperade vägar genom ett jordbrukslandskap med vingårdar, fält, byar innan vi kommer till den sista avtagsvägen mot destinationen.

Och där bär det brant uppför! Så brant att jag var verkligt tacksam att jag inte hade en trailer bakom bilen. Jag skulle inte veta vilken växel som varit bäst att köra uppför dessa backar. Känslan var närmast att jämföra med när man åker Lisebergsbanan, och sakta dras uppför den allra första uppförsbacken. Tick, tick, tick, tik…. tjohooooo! Nerför! Smal väg – inga räcken. Har vi kört fel? Kan detta verkligen vara rätt? Och till sist är vi framme. Vid en anläggning som har allt man kan önska. Verkligen en surrealistisk upplevelse. Vi borde filmat på vägen dit, för att ge den kusligaste känslan. Nu bjuder vi på hemvägen istället. Ponnyn fick åka lastbil tillsammans med ytterligare några ponnyer från en annan klubb. Lättnad.

Jag har fått berättat för mej, att när anläggningen byggdes, fick ägarna ett muntligt löfte om en egen (eller närmare) avfart från motorvägen. Men sedan blev det regeringsbyte och kristider, och dessa löften infriades aldrig. Nu lär det väl inte hända om ingen är villig att betala. Och det lär nog heller inte hända. Förra året såg jag att anläggningen var till salu, till det facila priset av 3,5 miljoner euro. Troligen inte ett öre över byggkostnaderna. Nu är annonsen borta från nätet. Blir spännande att se framtiden.

 

Nästan midvinter

Vinter i Portugal är inte så illa. Man behöver jacka på ibland, men nederbörden är inte frusen. Det regnar ibland, och det är välkommet för allt som grönskar. Nytt hö är sått, för kommande år, och markerna runt stallet är ljuvligt gröna igen efter sommarens torka.

Grönt gräs!

Grönt gräs!

Ur träningssynpunkt är detta är ganska behaglig årstid. Det är bara en tävling kvar på säsongen, och bara en av våra ponnyer ska starta. För de övriga innebär det att vi kan planera deras träning med sikte på nästa år. Somliga behöver bygga styrka, andra ork. Mina duktiga beridare Diogo, Ann-Sofie och Teresa gör ett bra jobb med alla hästar och ponnyer, och allihop gör stora framsteg.

Newton, med både beridare och hund på ryggen

Newton, med både beridare och hund på ryggen

Som alla hästägare vet, så är utvecklingskurvan sällan jämn. Det är liksom alltid något som kommer i vägen. Det är tandproblem, hovböld, sträckning, sadelpassning, och elever som inte alltid bidrar till utvecklingen. Men nu känns det som om allihop har tagit ett steg framåt.

Häromveckan var det hopptävlingar, och vi hade fyra ponnyer till start. Tre felfria rundor och ett pet blev resultatet på söndagen. Lille William bevisade sin storhet med ett hedrande förstapris! Med svenska mått mätt, så var det kanske inte något mirakel, men i den här kulturen, där ponnyer ses som en leksak för nybörjarbarn, var det faktiskt rätt så stort. Inte bara att han gick felfritt på bästa tiden (idealtid), men sättet han gjorde det på. Han är som en stor varmblodshäst i litet format! Och sedan gjorde Amiral, Newton och Dinelli fina rundor, väl ridna av ”mina” tjejer. Folk här håller på att lära sig att ponnyhästar faktiskt går att rida, och med bra resultat, även i konkurrens med stora hästar. Alla fyra gjorde snygga rundor, och det är dags att börja träna för högre höjder.

William med seger-rosett

William med seger-rosett

Dinelli är stallets mest lovande stjärna, när det gäller hoppningen. Efter att ha fått sitt självförtroende tillbaka verkar det som om inga höjder är för stora för henne. Hon flyger över alla hinder som om det vore världscup-final! Amiral har haft problem med balansen i galoppen, men träningen har gett resultat, och han bär sig själv genom svängar och över kombinationer. Själva hoppningen är inga problem, och det dröjer inte länge innan han är stabil på högre höjder.

Dinelli ger järnet!

Dinelli ger järnet!

Årets sista ridsemestergäst, var Anne från Finland, som kom tillbaka till oss för tredje gången på ett år! Hon har verkligen fått blodad tand, och ridningen går framåt. Den här gången red hon Viking de flesta gångerna, och jag tror att hon uppskattade att få känna på alla växlarna han erbjuder.

Anne och Viking

Anne och Viking

Den enda som inte helt följer den fina kurvan just nu är faktiskt Alentejo. Han har en träff med sin osteopat imorgon, och jag hoppas hon kan lösa knutarna. Jag hade mitt bästa ridpass någonsin med honom dagen innan jag åkte till Sverige på semester i slutet av oktober, men sedan jag kom tillbaka så har han känts lite stel och spjärnig. Någonting stör honom, och det vill jag försöka hjälpa till att lösa. Om vi kan hitta den knuten så hoppas jag kunna skörda resultatet av all grundträning han fått senaste månaderna.

Efter  morgonträningen: Alentejo och jag, Jimmy och Diogo, Regente och Teresa. Och så Akleja förstås.

Efter morgonträningen: Alentejo och jag, Jimmy och Diogo, Regente och Teresa. Och så Akleja förstås.

Äntligen sadel på Regente

IMG_3155Efter drygt tre månaders rehabilitering har Regente äntligen kunnat gå med ryttare igen. Det var en lång period med enbart promenader vid hand, behandling av hovarna, och allmän hälsokur. (Läs om när han kom hem HÄR) Det är inte en livsstil som passar en häst som trivs bäst när han får jobba. Till sist gav veterinären klartecken att vi kunde utöka hans skrittpromenader till att omfatta ryttare.

Teresa fick uppdraget att börja projektet. Genast hade vi en gladare häst. Med sadel på, kan dessutom promenaderna bli lite mer omväxlande. Han kunde komma ut på naturstigarna, små backar och omväxlande underlag. Efter några veckor talade han en dag tydligt om att det var dags för lite riktigt jobb. Från att ha lunkat omkring i sin egen takt, så var en som en vild unghingst en måndagsmorgon. Hoppade, skuttade, frustade och bockade. Det var det vi hade väntat på: att han själv skulle tala om när han kände sig mogen för att börja trava och galoppera.

Så nu kompletteras promenaderna med korta träningspass på den banan som har bästa underlaget. Han är stel, och ibland lite ojämn, men man ser tydligt förbättringar. Nu kan vi även öka fodergivan lite till, när han kan röra sig mer.

Om ytterligare ett par månader tror jag att han kan jobba närapå normalt. En lång väg tillbaka från den senskada som hände för lite över ett år sedan.

Gammal bild, då i full kondition

Gammal bild, då i full kondition

Ny ridbana

Nu får vi en ny ridbana! En riktig lyx-variant, med underlag som gör att hästarna fullkomligen dansar fram.

Det började för några månader sedan, när vi undrade vad klubben skulle göra med den före detta hopp-banan, som börjat göras om, men aldrig gjorts klar. Det fattades pengar. Peter bestämde sig då för att sponsra projektet (med en ansenlig summa) och kontrakt skrevs. Vad vi skulle få, var då att få ha hela den här banan helt för oss själva varje förmiddag, och att kunna sätta upp reklam runt om. Men sedan hände det inte mycket. Företaget var upptaget med ett annat projekt på annan ort, och vi fick vackert vänta.

Det gick ett par månader, och det hände inte mer än att det kom någon och sprutade bort allt ogräs från den grusade ytan. Så småningom började det hända saker.

Det börjar hända saker

Det börjar hända saker

Det kom en maskin och gjorde diken kors och tvärs över hela ytan. Och sedan lades det ut textilduk och en tjock plastfilm över alltihop. Därefter lades det ner dräneringsrör i alla dikena. Många meter duk och rör blev det. Banan är formad som en halvcirkel med måtten ungefär 50 x 125 m. Så det blir många kvadratmeter.

När plasten svetsats tät, och alla rören kopplats, så kom det lastbilar med fin sand. Lass efter lass, som skulle spridas jämnt, och packas.

Till sist kom det mängder med balar med textilfiber, som sedan skulle blandas ner i topplagret. Alla rören ska anslutas till vatten och pumpar.

Finessen med det här underlaget är att det bevattnas underifrån, och om det regnar så pumpas överflödigt vatten ut. Det gör att ytan blir som att rida på en sandstrand, nära vattenlinjen, där sanden är mättad av vatten, och ger både grepp och svikt. Textilfibern bidrar till att ge svikt, men även att binda vattnet. Både sol och vind bidrar ju till avdunstning, men på det här viset behöver man inte bevattna från ovan, utan automatik sköter om så att vattennivån alltid är densamma. Och resultatet är härligt att rida på.

Efter flera veckor av att ha följt arbetet ser det ut som om vi får möjlighet att rida här inom de närmaste dagarna. Kommer att bli helt underbart! Det fattas fortfarande ett staket runt om, och sedan ska ett dressyrstaket och några små träningshinder att ställas på plats. Men det tror jag inte att vi väntar på. Jag kommer att ta med filmkameran till premiärridningen.

Caprice debuterar

I går var det dags för tävlingar igen. Det var en inofficiell lokaltävling, så inget större sammanhang, men ett perfekt tillfälle för våra unga ryttare att träna inför sista etappen av Ponny-cupen, och för Ann-Sofie att vädra debutanten Caprice.

Det började först på eftermiddagen, så både Ann-Sofie, Catia och jag hade lektioner med våra elever på förmiddagen, och samtidigt skulle både ponnyer badas och flätas, och utrustningen skulle förberedas. Så det var verkligen mycket att stå i fram tills det var dags att ge sig av. Vi hade beslutat att låta ponnyerna promenera till grannklubben, där tävlingarna skulle vara, för att slippa kostnaderna för bil, trailer och chaufför för tre ponnyer. Och det är bara 40  minuters skrittväg, vilket kan vara bra uppvärmning och avspänning både för ponnyer och ryttare. En av våra unga supportrar och undertecknad följde med på cykel, och en av ryttarinnornas mamma fick ta diverse tillbehör med sig i sin bil. Lite pyssligt att komma iväg, men det löste sig (som alltid).

Hela gänget från "B Equestrian" anländer till tävlingsplatsen

Hela gänget från ”B Equestrian” anländer till tävlingsplatsen

Först ut var Filipa och Storm. Filipa red sin tredje tävling, och verkade ha läget under kontroll. Mycket fokuserad och med programmet ordentligt inlärt. Efter inledningen av programmet blir hon avblåst för fel väg. Det visade sig att domarna hade fått ett protokoll med ett annat program! Filipa är inte den som låter sig stressas av en sån sak, utan fortsätter där hon skulle och skötte uppgiften lysande på en ung och oerfaren ponny. Bitvis över tygeln och ett avbrott i galoppen drog ner poängen, samt det faktum att han rättar alla halter två steg till höger. Men slutsiffrorna var högre än förra gången, trots en högre svårighetsgrad, så det kändes trots allt som om vi är på rätt väg. Många bitar av programmet var riktigt bra, och vi vet precis vad som ska till för att lyfta uppvisningen till nästa tävling.

Sedan var det dags för Sophia och Newton. Båda är rätt gröna och lilla ryttarinnan är bara 12 år och gjorde sin andra start. Men trots att hon verkar rätt stressad och bara kan rida på halva sin förmåga på framridningen, så visar hon sin kapacitet inne på banan. Där skärper hon till sig och klarar att verkligen rida sig genom hela programmet. En tabbe blev det: hon startade innan startsignalen, men domaren gav henne en tillrättavisning och lät henne starta om. Tack för det. Newton var ganska mycket över tygeln, och Sophia lite spänd, jämfört med hemma på träning. Men hela programmet reds med fullt fokus och jättefina övergångar. Momentet där man ska låta ponnyn länga ut halsen i trav med lättridning var ett skolexempel på hur det ska vara. Och även detta ekipaget höjde sin procent från förra starten, trots högre svårighetsgrad. Nu är dom på gång!!

Sist ut var Ann-Sofie och B Caprice. Dom skulle rida samma program som Sophia och Newton (ungdomar 9-13 år), vilket vi tyckte kunde vara ett lagom program för en ung ponny på sin första tävling. Då började det krångla. Organisationen hade inte förstått vilket program vi hade valt, trots upprepade kontakter via e-post och telefon. Allt bottnade i att programmen bytt namn nyligen, och domaren hade andra protokoll med de gamla namnen. Hela två gånger blev Ann-Sofie blåst för felridning, utan att det var hennes fel. Vilken tur att Ann-Sofie har rutin och nerver att klara den villervallan. Trots allt var det inte till deras nackdel, för Caprice fick några minuter extra att bekanta sig med ”farligheter” runt banan, och klarade resten med bravur. Hon var avspänd, men på hugget, så Ann-Sofie kunde med ett leende på läpparna styra runt henne, och plockade hem flera 8:or. Det blev tyvärr en ”äkta” felridning, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på alla förvecklingar, men trots det avdraget, så slutade dom på närmare 71%! (Det var dessutom dagens högsta poäng!) Det tycker jag känns godkänt för en debutant. Caprice verkade stormtrivas i miljön. Både i gästboxen, på framridningen och inne på banan så var hon glad och framåt, men inte stressad. Hon drog verkligen blickarna till sig med sina fina rörelser.

Tävlingen som helhet var fint ordnad. Man känner sig välkommen och får hjälp med detaljer. Domaren var bra och nyanserad i sin bedömning, vilket kändes bra. Flickorna fick värdefulla protokoll med sig hem.

På framridningen kunde man dock se saker som inte händer hemma i Sverige: liten ponny med kandar och sadeln uppe på manken, ännu mindre ponny betslad på pelham med bara en tygel – fäst i nedre ringen, ponny med trekantstygel (tillåtet i barnklasserna) och en ponny med kandar, vars mankhöjd nog är ca 155. Sedan dyker det upp en Bönniger-ponny, helt oväntat. Ägarinnan är ung och ambitiös, och han är hennes läromästare. Inte oväntat vinner dom sin klass.

När tävlingarna var över hölls det samlad prisutdelning för alla deltagare. Alla får sina protoll och rosetter, och man läser upp resultaten underifrån, med segraren sist. Det tycker jag känns rätt, och något att ta efter.

En glimt av prisutdelningarna. All våra flickor fick rosett med sig hem!

En glimt av prisutdelningarna. All våra flickor fick rosett med sig hem!

När vi var klara var det dags att vandra hem. Nöjda och glada flickor på sina ponnyer och jag och liten flicka på cykel bredvid. De som hörde hemma på värdklubben samlades under tiden till knytkalas och grillfest. Vilken fin avslutning. Vi får vara med nästa gång, för vi ville inte riskera att behöva rida hem i mörker.

Vi kom tillbaka till stallet precis när det började skymma. Alla hjälptes åt att fodra och plocka i ordning medans ryttarinnorna tog ut knopparna på sina ponnyer. En väldigt lång dag som slutade med att alla var nöjda och belåtna. Rosetter och fina procent som resultat. Plus att ponnyerna hade skött sig, och kom hem utan att vara totalt uttröttade.

Jag var dundertrött. Inte minst beroende på att jag normalt inte cyklar mer än 500 m i taget. Men det är en annan historia. När man har roligt märker man inte sånt.

Unga ryttarinnor med fina håruppsättningar

Unga ryttarinnor med fina håruppsättningar

 

(alla bilder är tagna av Jean-Christophe Bartz)

WE-tävling

Nåväl, inte för egen del. Eller ens för någon av våra hästar. Men för Astrid (som ni alla är bekanta med via Hippsons Portugal-blogg). Hon var nere i Cascais för att rida en deltävling med sin härlige Altivo, och självklart kommer svenska hejarklacken för att hålla tummarna.

Altivo med Astrid och delar ur hejarklacken

Altivo med Astrid och delar ur hejarklacken (Barbro & Ann-Sofie)

WE är lite som fälttävlan. Det är tre delmoment, och det krävs precision, disciplin, snabbhet, vighet, skicklighet (jag kan göra listan längre) och varför jag gör jämförelsen är för att det börjar med dressyren, fortsätter med hinderbanan och till sist speed-testet, där alla moment sätts på sitt yttersta prov. Otroligt spännande, och vad som helst kan hända.

Mest imponerande är ju förstås att se skickliga ryttare på vackra, temperamentsfulla men lydiga hästar. Och mitt i denna macho-dominerande tävling syns tjusiga, svenska Astrid, i traditionell portugisisk utstyrsel. Välridande på sin Lusitano-hingst, som vanligt. På första parkett sitter, förutom pojkvännen Nuno (med terrier) också Ann-Sofie och Barbro, som kommit till Portugal och låtit sig tjusas av den här sporten.

Efter första dagens tävling blev det dopp i ljummen pool. Det är alldeles för sällan som Astrid och Nuno tar sig tid för avkoppling, tror jag. Men en bra avslutning på en bra tävlingsdag och ett sätt att njuta av en härlig septemberkväll.

Båda våra hundar tyckte att det var livat värre och bidrog till att höja stämningen. Våra hundar ser märkligt nog ut som systrar, fast dom inte ens är släkt, och kommer väldigt bra överens.

Efter middagen, somnade alla trötta och nöjda och laddade om för nästa dags äventyr. När vi kom upp till tävlingsplatsen på söndagen, stötte vi på den här skönheten, och plötsligt kunde vi ha viss förståelse för somliga människors tjusning för andra sorters hästkrafter. Tror att både Barbro och Ann-Sofie har satt upp den här på sin önskelista.IMG_2972

Jag skriver ingen bildtext, för jag kan tänka mej ett oändligt antal varianter till passande text. Förslag, någon?

Till sist delar jag med mej av filmen på Astrids speedtest. Filmat med telefon, så kvalitén är inte den bästa. Men ändå – att det är fart och kraft framgår tydligt!

Våra ponnyer på tävlingsbanan

Vi kom iväg på tävlingar till slut. Det var inte så enkelt som det låter. Jag behöver ryttare i rätt åldersgrupp, villiga ponnyer, och support från hela teamet. Men allt löste sig, och Sophia på Newton skulle starta i åldersgruppen 9-13 år, nivå ungefär LC, plus Filipa på Newton i gruppen 13-15 år, nivå som gamla LB (med skänkelvikningar).

Filipa och Storm klara för start.

Filipa och Storm klara för start.

Sophia har aldrig varit på en dressyrtävling någonsin, och hennes ponny gjorde sin debut tillsammans med Ann-Sofie, för bara ett par veckor sedan, så det är ett rätt så grönt ekipage. Det hör till saken att Sophia inte heller rider ”dressyr” utan bara har hoppat hittills. Hon värvades till teamet rätt nyligen och har hängivet råtränat, och lärt sig programmet. Det blev intensivt på slutet, men viljan fanns, helt klart.

Sophia och Newton på framridningen

Sophia och Newton på framridningen

Filipa har ridit med oss hela sommaren, och Storm är hennes favorit, även om det inte är den ponny hon har ridit mest. Filipa red sitt livs första tävling för bara ett par veckor sedan, på en ridskolehäst från ett annat stall. Och Storm, ja han förtjänar nästan ett eget kapitel, för trots att han faktiskt startade dressyrtävling redan förra sommaren, har det varit många turer på vägen och han är fortfarande mycket ”unghäst”.

Till anläggningen där tävlingarna skulle hållas är det ca 40 minuters skrittväg, så vi beslutade att ekipagen skulle promenera dit, och bli lite uppvärmda och avspända på köpet. Ann-Sofie och Diogo följde med på cykel, och jag tog bilen med kavajerna och alla tillbehör.

Ponnyer och ryttare på väg till tävlingen.

Ponnyer och ryttare på väg till tävlingen.

När dom kom fram var det inte långt kvar till Sophias start, så hon hade knappt inte tid att hinna bli nervös. Bara känna på lite delar ur programmet, kolla att han tar fina galoppfattningar, och sedan var det nästan dags. Hon gjorde en fantastiskt fin uppvisning, och höll nerverna i styr. Dessvärre räckte det inte till placering. Det hade väl ingen heller förväntat sig av ett par debutanter, men nu har dom i alla fall fått känna på, och vet bättre vad som krävs till nästa omgång i ponny-cupen.

Efter lunch var det Filipas tur att börja värma upp. Storm är väldigt känslig, och när ryttaren blir lite spänd blir det ofta fel galopp. Ett tag trodde jag inte att hon skulle reda ut det när allt blev fel på framridningen, men hon visade prov på alla de egenskaper som krävs av en blivande tävlingsryttare. När något blev fel, kunde hon genast rätta till det och fortsätta sitt program utan tveksamhet. Storartat gjort av en så ung och oerfaren ryttare. En felfattning korrigerades omdelbart, likaså ett avbrott. Hedrande poäng även här, men ingen placering. Bara att spotta i nävarna och komma igen.

Båda flickorna fick deltagarrosetter och protokoll med ganska jämna siffror mellan 5,5 och 7 i stort sett hela vägen, och slutpoäng runt 60%. Filipa fick t o m ett par 8:or att skryta med!

Det var roligt att för första gången ha ryttare med som representerade ”B Equestrian” i starlistorna, och se båda göra så bra ifrån sig.

Sedan fick flickorna rida hela vägen hem igen, och den regnskvätt som kom just då lyckades nog inte dämpa humöret hos någon. Det var en lyckad dag!

(alla bilder är tagna av Barbro Lagergren)

 

Ibland blir man bara så ledsen

Att låna ut sin häst och det inte blir som man tänkt sig, då blir man ledsen och besviken. Det är ett stort förtroende man ger denna person, och så svarar det inte mot förväntningarna.

Regente för två år sedan

Regente för två år sedan

För en månad sedan  åkte jag med några vänner för att hämta hem min fina prins Regente från stuteriet, där han varit sedan första november förra året. Han fick en senskada i höstas, som skulle kräva lång vila och konvalescens, och samtidigt hade hans uppfödare frågat efter att få använda honom till sina ston. Det verkade vara en perfekt uppgörelse för alla parter. Han fick en hingst, vars blodslinjer passar hans ston, jag fick samtidigt möjlighet att hålla min fina hingst i en bättre miljö än vad jag kunde erbjuda. Det vill säga rymlig box, gradvis invänjning på gräsbevuxen paddock, och promenader vid hand, och på våren skulle han få gå med sina ston. Mycket bättre än bara box på ridanläggning och skrittpromenader vid hand två gånger om dagen. Så resonerade jag då, i alla fall.

Och allt flöt på enligt plan. Jag fick regelbundna uppdateringar från hans uppfödare och ibland en bild. Han var mycket omtyckt och uppskattad av alla på stallet. Såklart, han är ju en charmör.

Regente med sina ston i flocken, fortfarande i gott skick i slutet av april

Regente med sina ston i flocken

När våren kom fick han betäcka sitt första sto. Trots att han är avelsgodkänd med höga poäng, har han aldrig betäckt (såvitt jag vet har han inga avkommor i alla fall), och jag var lite orolig för hur han skulle klara uppgiften. Men naturligtvis klarade han det utmärkt och fick sedan gå ut i stoflocken för att sköta betäckningarna på egen hand. Det rapporterades att han uppförde sig som en gentleman bör, både mot stona och deras föl och han hade en härlig tid i flocken. Senskadan verkade ha läkt ut och han rörde sig felfritt, trots att han var barfota. Han har väldigt känsliga hovar, så jag var lite orolig, men fick veta att det gått bra. Han är också väldigt känslig för insekter, så jag erbjöd att skicka över mitt heltäckande nät-täcke, men fick veta att insekterna ännu inte var besvärande. Det var en ganska kall och sen vår i år. Den här uppfödaren har gott rykte och fina hästar, så jag var inte alls orolig.

I mitten av maj var alla stona betäckta, och Regente fick lämna flocken. Och där började svårigheterna. Jag bad att uppfödaren skulle ordna med hovslagare och transportera hem honom, så att vi kunde börja sätta igång honom igen, i lugn takt. Jag fick till svar att han sökte efter någon som kunde köra hem honom, som inte var alltför kostsam. Det är en förhållandevis lång resa – ca 3 timmar. Vi höll kontakten, men jag hade inte möjlighet att åka och hälsa på. Inte heller var det enkelt för mej att åka och hämta honom för jag har varken bil med drag eller eget släp, plus att det var överenskommet att uppfödaren själv skulle lämna tillbaks hingsten.

Till sist blev jag lite bekymrad och tyckte att tiden bara gick, och en god vän erbjöd sig att köra åt mej. Så vi bestämde oss för att bara åka och hämta honom. Då fick jag veta att Regente blivit lite slankare, eftersom han var stressad över att inte längre kunna gå bland stona. Det var inget som förvånade mej, och faktiskt var han lite i rundaste laget innan. Men jag var ändå inte förberedd på chocken när jag kom in i stallet! Jag kände inte igen min häst! Han var så mager, att han såg ut som en sån där häst i reklamen för övergivna hästar. Men han kände igen oss, Diogo och mej, och gnäggade högt och gällt. Diogo tog på honom grimman, och jag har nog aldrig sett en häst sätta sån fart in i en trailer förut. Jag skulle filma med mobilkameran, men hann inte med. Han ville hem!

Min hingst lämnar stuteriet - som ett vandrande skelett

Min hingst lämnar stuteriet – som ett vandrande skelett

Han hade dessutom så ont i hovarna att han inte belastade jämnt på alla fyra inne i boxen, och gick som om på krossat glas över gårdsplan. Ändå gick han så fort att Diogo fick kasta sig undan när Regente sprang in i transporten. Sedan rörde han inte en fena förräns vi var hemma. Han var så glad och nöjd över att få komma in i sin egen box, med ett tjockt lager strö, och ett stort fång hö.

Min vackraste hingst var förvandlad till bara en skugga av sitt forna jag. Varenda muskel var borta, den kraftiga hingstnacken syns inte ett spår av, och hans långa, tjocka man är bara stripor.

Nu har det gått en månad, och han börjar sakta lägga på hullet. Vi kan inte vräka i honom mat, för hans hovar medger inte tillräcklig motion. Han hade stora hovbölder på båda fram, och fick verkas och skos, och ges smärtstillande, för att bara kunna stå bekvämt i boxen. Han får fri tillgång till bra hö, noggrant uppmätta ransoner med tillskott och mycket morötter. Och det får räcka i nuläget. Han är på gott humör, och uppskattar att bli borstad och pysslad och promenerad. Insekterna hade ätit på honom, men såren börjar läka. Pälsen börjar få tillbaka sin lyster. Men det viktigaste är att han verkar glad och nöjd. Det får ta några månader tills han är tillbaka i närheten av vad han varit.

Regente direkt efter hemkomst

Regente direkt efter hemkomst

Jag ska inte lägga fram alla mina teorier om varför det blev så här tokigt, eller vad som kunde varit annorlunda. Det är bara att konstatera att det är som det är, och hoppas att uppfödaren är villig att bidra till att få Regente tillbaka till det skick han borde varit vid återlämnandet.

Regente och jag

Min prins och jag. Som han brukar se ut…..

Troligen kommer de stora förändringarna att komma när han är i tillräckligt bra skick för att kunna ridas. Det är då han trivs som bäst, och när musklerna får arbeta lite, kommer han att omsätta mer foder och börja bygga upp sig igen.

Tävlingshelg

I två dagar har vi varit iväg och presenterat svenska ponnyer på tävling i Portugal. Det har varit en spännande och lärorik upplevelse, och alla har skött sig helt enligt alla förväntningar.Caprinelle på tävling 30 aug 15 1

Våran minsting B Caprinelle, som bara är 4 år, och nyligen inriden, fick komma ut och lufta sig lite. Bara för att få se nya vyer, och för att vi ska får se hur hon hanterar nya platser och situationer. Cátia, som rider henne, har heller inte så mycket tävlingsvana, så hon behövde också träna på att komma ut, och känna på allt vad det innebär.

Caprinelle på framridningen

Caprinelle på framridningen

Lille Newton, som bara är C-ponny var klart minst på tävlingen, eftersom det var en vanlig tävling utan ponnyklasser. Sofie, som rider honom, har mer tävlingsrutin, men var tveksam till om ekipaget var helt klart. I egenskap av chef, bestämde jag att alla var så färdiga dom kunde bli, för det var inte minst viktigt att få komma ut och lära sig hur det hela fungerar, och hur det också är helt annorlunda mot att tävla i Sverige.

Minst på tävlingen, men storartad uppvisning

Minst på tävlingen, men storartad uppvisning

Det var en ganska stor tävling, med ovanligt många starter: ca 65 per dag. Vanligen, när man anmäler sig till tävling, så rider man en klass per dag med varje häst. Oftast två olika program på samma nivå. Vi valde att starta ponnyerna i samma program båda dagarna, för att lättare kunna mäta skillnaderna. Caprinelle gick ett ”nybörjarprogram” som mest liknar gamla LC:1, och Newton gick en nivå högre som kanske kan jämföras med gamla LB:1.

På den här tävlingen så reds om vartannat både Nationell tävling, kval till cupfinal och ”utom tävlan”. Våra ponnyer deltog utom tävlan, för vi har inte licensierat vare sig ponnyer eller ryttare än. Och trots att domarna ser ekipage från LC till GP, plus para-dressyr, bara en handfull i varje klass, så bedöms de lite olika beroende på i vilket sammanhang man rider. Och i det här sammanhanget så skiljer man inte heller på ponnyer och hästar. (Det finns i princip inga ”ponnyer” i reglementet, där enda undantaget är GP, där hästen måste vara över 149 cm)

Newton har en härlig galopp

Newton har en härlig galopp

Båda våra ponnyer lyckades göra bra ifrån sig i sina respektive debuter och hade poäng mellan 60 och 65% båda dagarna. Ganska jämna och rättvisa bedömningar. Självklart hade jag önskat mer på några ställen, men stolta var vi allihop när domarna satte 8-or på helhetsintrycket (häst och ryttare). Det är en bra början, med tanke på att jag hittills inte sett ett betyg över 8 här. Flickorna red bra, och hästarna skötte sig. Newton som trots allt är lite äldre och sett mer av världen blev väldigt ensam och gnäggig inne på banan och tittade mest på utgången, medan Caprinelle som är helt grön, klev in på banan som om det var det mest självklara i världen! Hon upphör aldrig att förvåna oss med sin självsäkra attityd.

Klapp efter avslutad uppvisning.

Klapp efter avslutad uppvisning.

Att rida en dressyrtävling är ju så mycket mer än att bara klara av att rida ett program. Och det är just allt det där andra som både hästar och ryttare behöver träna på för att komma vidare. Man behöver veta att hästen klarar av att lastas och transporteras bra. Dricka ur hink när det serveras. Att ryttaren känns annorlunda mot hemma. Massor av främmande hästar på framridningen, som dessutom har ett annorlunda underlag. Att lära sig planera sin ridning. Hur lång framridning behövs? Hur mycket spelar temperaturer på ca 30° in? Hur reagerar hästen på folk på läktarna, hundar som skäller och hingstar som vrålar? Det är i princip allting som är annorlunda på tävling, och det ska dessa unga hästar lära sig. Och jag kan sammanfatta helgen med att båda ponnyerna skötte sig utmärkt. Båda mina ryttarinnor gjorde ett bra jobb och efter första dagens kanske lite försiktiga ridning vågade båda lägga i nästa växel till dag två. Bägge ekipagen hade poäng mellan 60% och 65% båda dagarna, med ett lyft dag två, och det tycker jag är MVG för mina blåbärs-ponnyer.

Första galoppfattningen, och den satt perfekt

Första galoppfattningen, och den satt perfekt

Nu vet alla också hur Teamet fungerar, för det är också viktigt. Vem gör vad? Vem kör, bär och betalar? Hur långt är det från parkeringen till framridningen? Vem håller kavajen och vattenflaskan?

Sofie fick kämpa extra, för hon hade precis haft några dagars magsjuka och inte kunnat behålla fast föda, och i värmen kan vem som helst bli matt ändå. Med en ponny som hanterade sina spänningar med att bli lite trög och avstängd krävdes det en ryttare med kraft i benen. Och hon lyckades få honom att tuffa igenom programmen, och på filmen syns inte alls hur mycket hon kämpar. Tappert, säger jag.

Sofie fick jobba hårt när Newton blev spänd

Sofie fick jobba hårt när Newton blev spänd

Vi var väldigt nöjda med helgens prestationer, när tävlingarna var slut på söndagskvällen. Alla hade gjort sitt bästa och nått de uppsatta målen. Och en lång helg blev det ju med avfärd från stallet kl 06.30 på lördagen och hemfärd vid 20.00 på söndagen. Plus alla andra hästar som behövde skötas och motioneras på hemmaplan. Tur att jag har så duktiga och ambitiösa flickor. För nu verkar det som om vi kan planera flera tävlingshelger. Vi har många hästar och ponnyer att ta med ut, så det gäller bara att planera kalendern noga.

För den som är nyfiken, finns det video på Catia och Caprinelles uppvisning

och såklart även på Newton och Sofie

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 65 andra följare

%d bloggare gillar detta: