Ibland blir man bara så ledsen

Att låna ut sin häst och det inte blir som man tänkt sig, då blir man ledsen och besviken. Det är ett stort förtroende man ger denna person, och så svarar det inte mot förväntningarna.

Regente för två år sedan

Regente för två år sedan

För en månad sedan  åkte jag med några vänner för att hämta hem min fina prins Regente från stuteriet, där han varit sedan första november förra året. Han fick en senskada i höstas, som skulle kräva lång vila och konvalescens, och samtidigt hade hans uppfödare frågat efter att få använda honom till sina ston. Det verkade vara en perfekt uppgörelse för alla parter. Han fick en hingst, vars blodslinjer passar hans ston, jag fick samtidigt möjlighet att hålla min fina hingst i en bättre miljö än vad jag kunde erbjuda. Det vill säga rymlig box, gradvis invänjning på gräsbevuxen paddock, och promenader vid hand, och på våren skulle han få gå med sina ston. Mycket bättre än bara box på ridanläggning och skrittpromenader vid hand två gånger om dagen. Så resonerade jag då, i alla fall.

Och allt flöt på enligt plan. Jag fick regelbundna uppdateringar från hans uppfödare och ibland en bild. Han var mycket omtyckt och uppskattad av alla på stallet. Såklart, han är ju en charmör.

Regente med sina ston i flocken, fortfarande i gott skick i slutet av april

Regente med sina ston i flocken

När våren kom fick han betäcka sitt första sto. Trots att han är avelsgodkänd med höga poäng, har han aldrig betäckt (såvitt jag vet har han inga avkommor i alla fall), och jag var lite orolig för hur han skulle klara uppgiften. Men naturligtvis klarade han det utmärkt och fick sedan gå ut i stoflocken för att sköta betäckningarna på egen hand. Det rapporterades att han uppförde sig som en gentleman bör, både mot stona och deras föl och han hade en härlig tid i flocken. Senskadan verkade ha läkt ut och han rörde sig felfritt, trots att han var barfota. Han har väldigt känsliga hovar, så jag var lite orolig, men fick veta att det gått bra. Han är också väldigt känslig för insekter, så jag erbjöd att skicka över mitt heltäckande nät-täcke, men fick veta att insekterna ännu inte var besvärande. Det var en ganska kall och sen vår i år. Den här uppfödaren har gott rykte och fina hästar, så jag var inte alls orolig.

I mitten av maj var alla stona betäckta, och Regente fick lämna flocken. Och där började svårigheterna. Jag bad att uppfödaren skulle ordna med hovslagare och transportera hem honom, så att vi kunde börja sätta igång honom igen, i lugn takt. Jag fick till svar att han sökte efter någon som kunde köra hem honom, som inte var alltför kostsam. Det är en förhållandevis lång resa – ca 3 timmar. Vi höll kontakten, men jag hade inte möjlighet att åka och hälsa på. Inte heller var det enkelt för mej att åka och hämta honom för jag har varken bil med drag eller eget släp, plus att det var överenskommet att uppfödaren själv skulle lämna tillbaks hingsten.

Till sist blev jag lite bekymrad och tyckte att tiden bara gick, och en god vän erbjöd sig att köra åt mej. Så vi bestämde oss för att bara åka och hämta honom. Då fick jag veta att Regente blivit lite slankare, eftersom han var stressad över att inte längre kunna gå bland stona. Det var inget som förvånade mej, och faktiskt var han lite i rundaste laget innan. Men jag var ändå inte förberedd på chocken när jag kom in i stallet! Jag kände inte igen min häst! Han var så mager, att han såg ut som en sån där häst i reklamen för övergivna hästar. Men han kände igen oss, Diogo och mej, och gnäggade högt och gällt. Diogo tog på honom grimman, och jag har nog aldrig sett en häst sätta sån fart in i en trailer förut. Jag skulle filma med mobilkameran, men hann inte med. Han ville hem!

Min hingst lämnar stuteriet - som ett vandrande skelett

Min hingst lämnar stuteriet – som ett vandrande skelett

Han hade dessutom så ont i hovarna att han inte belastade jämnt på alla fyra inne i boxen, och gick som om på krossat glas över gårdsplan. Ändå gick han så fort att Diogo fick kasta sig undan när Regente sprang in i transporten. Sedan rörde han inte en fena förräns vi var hemma. Han var så glad och nöjd över att få komma in i sin egen box, med ett tjockt lager strö, och ett stort fång hö.

Min vackraste hingst var förvandlad till bara en skugga av sitt forna jag. Varenda muskel var borta, den kraftiga hingstnacken syns inte ett spår av, och hans långa, tjocka man är bara stripor.

Nu har det gått en månad, och han börjar sakta lägga på hullet. Vi kan inte vräka i honom mat, för hans hovar medger inte tillräcklig motion. Han hade stora hovbölder på båda fram, och fick verkas och skos, och ges smärtstillande, för att bara kunna stå bekvämt i boxen. Han får fri tillgång till bra hö, noggrant uppmätta ransoner med tillskott och mycket morötter. Och det får räcka i nuläget. Han är på gott humör, och uppskattar att bli borstad och pysslad och promenerad. Insekterna hade ätit på honom, men såren börjar läka. Pälsen börjar få tillbaka sin lyster. Men det viktigaste är att han verkar glad och nöjd. Det får ta några månader tills han är tillbaka i närheten av vad han varit.

Regente direkt efter hemkomst

Regente direkt efter hemkomst

Jag ska inte lägga fram alla mina teorier om varför det blev så här tokigt, eller vad som kunde varit annorlunda. Det är bara att konstatera att det är som det är, och hoppas att uppfödaren är villig att bidra till att få Regente tillbaka till det skick han borde varit vid återlämnandet.

Regente och jag

Min prins och jag. Som han brukar se ut…..

Troligen kommer de stora förändringarna att komma när han är i tillräckligt bra skick för att kunna ridas. Det är då han trivs som bäst, och när musklerna får arbeta lite, kommer han att omsätta mer foder och börja bygga upp sig igen.

Tävlingshelg

I två dagar har vi varit iväg och presenterat svenska ponnyer på tävling i Portugal. Det har varit en spännande och lärorik upplevelse, och alla har skött sig helt enligt alla förväntningar.Caprinelle på tävling 30 aug 15 1

Våran minsting B Caprinelle, som bara är 4 år, och nyligen inriden, fick komma ut och lufta sig lite. Bara för att få se nya vyer, och för att vi ska får se hur hon hanterar nya platser och situationer. Cátia, som rider henne, har heller inte så mycket tävlingsvana, så hon behövde också träna på att komma ut, och känna på allt vad det innebär.

Caprinelle på framridningen

Caprinelle på framridningen

Lille Newton, som bara är C-ponny var klart minst på tävlingen, eftersom det var en vanlig tävling utan ponnyklasser. Sofie, som rider honom, har mer tävlingsrutin, men var tveksam till om ekipaget var helt klart. I egenskap av chef, bestämde jag att alla var så färdiga dom kunde bli, för det var inte minst viktigt att få komma ut och lära sig hur det hela fungerar, och hur det också är helt annorlunda mot att tävla i Sverige.

Minst på tävlingen, men storartad uppvisning

Minst på tävlingen, men storartad uppvisning

Det var en ganska stor tävling, med ovanligt många starter: ca 65 per dag. Vanligen, när man anmäler sig till tävling, så rider man en klass per dag med varje häst. Oftast två olika program på samma nivå. Vi valde att starta ponnyerna i samma program båda dagarna, för att lättare kunna mäta skillnaderna. Caprinelle gick ett ”nybörjarprogram” som mest liknar gamla LC:1, och Newton gick en nivå högre som kanske kan jämföras med gamla LB:1.

På den här tävlingen så reds om vartannat både Nationell tävling, kval till cupfinal och ”utom tävlan”. Våra ponnyer deltog utom tävlan, för vi har inte licensierat vare sig ponnyer eller ryttare än. Och trots att domarna ser ekipage från LC till GP, plus para-dressyr, bara en handfull i varje klass, så bedöms de lite olika beroende på i vilket sammanhang man rider. Och i det här sammanhanget så skiljer man inte heller på ponnyer och hästar. (Det finns i princip inga ”ponnyer” i reglementet, där enda undantaget är GP, där hästen måste vara över 149 cm)

Newton har en härlig galopp

Newton har en härlig galopp

Båda våra ponnyer lyckades göra bra ifrån sig i sina respektive debuter och hade poäng mellan 60 och 65% båda dagarna. Ganska jämna och rättvisa bedömningar. Självklart hade jag önskat mer på några ställen, men stolta var vi allihop när domarna satte 8-or på helhetsintrycket (häst och ryttare). Det är en bra början, med tanke på att jag hittills inte sett ett betyg över 8 här. Flickorna red bra, och hästarna skötte sig. Newton som trots allt är lite äldre och sett mer av världen blev väldigt ensam och gnäggig inne på banan och tittade mest på utgången, medan Caprinelle som är helt grön, klev in på banan som om det var det mest självklara i världen! Hon upphör aldrig att förvåna oss med sin självsäkra attityd.

Klapp efter avslutad uppvisning.

Klapp efter avslutad uppvisning.

Att rida en dressyrtävling är ju så mycket mer än att bara klara av att rida ett program. Och det är just allt det där andra som både hästar och ryttare behöver träna på för att komma vidare. Man behöver veta att hästen klarar av att lastas och transporteras bra. Dricka ur hink när det serveras. Att ryttaren känns annorlunda mot hemma. Massor av främmande hästar på framridningen, som dessutom har ett annorlunda underlag. Att lära sig planera sin ridning. Hur lång framridning behövs? Hur mycket spelar temperaturer på ca 30° in? Hur reagerar hästen på folk på läktarna, hundar som skäller och hingstar som vrålar? Det är i princip allting som är annorlunda på tävling, och det ska dessa unga hästar lära sig. Och jag kan sammanfatta helgen med att båda ponnyerna skötte sig utmärkt. Båda mina ryttarinnor gjorde ett bra jobb och efter första dagens kanske lite försiktiga ridning vågade båda lägga i nästa växel till dag två. Bägge ekipagen hade poäng mellan 60% och 65% båda dagarna, med ett lyft dag två, och det tycker jag är MVG för mina blåbärs-ponnyer.

Första galoppfattningen, och den satt perfekt

Första galoppfattningen, och den satt perfekt

Nu vet alla också hur Teamet fungerar, för det är också viktigt. Vem gör vad? Vem kör, bär och betalar? Hur långt är det från parkeringen till framridningen? Vem håller kavajen och vattenflaskan?

Sofie fick kämpa extra, för hon hade precis haft några dagars magsjuka och inte kunnat behålla fast föda, och i värmen kan vem som helst bli matt ändå. Med en ponny som hanterade sina spänningar med att bli lite trög och avstängd krävdes det en ryttare med kraft i benen. Och hon lyckades få honom att tuffa igenom programmen, och på filmen syns inte alls hur mycket hon kämpar. Tappert, säger jag.

Sofie fick jobba hårt när Newton blev spänd

Sofie fick jobba hårt när Newton blev spänd

Vi var väldigt nöjda med helgens prestationer, när tävlingarna var slut på söndagskvällen. Alla hade gjort sitt bästa och nått de uppsatta målen. Och en lång helg blev det ju med avfärd från stallet kl 06.30 på lördagen och hemfärd vid 20.00 på söndagen. Plus alla andra hästar som behövde skötas och motioneras på hemmaplan. Tur att jag har så duktiga och ambitiösa flickor. För nu verkar det som om vi kan planera flera tävlingshelger. Vi har många hästar och ponnyer att ta med ut, så det gäller bara att planera kalendern noga.

För den som är nyfiken, finns det video på Catia och Caprinelles uppvisning

och såklart även på Newton och Sofie

Bettlöst, bomlöst och …. ryttarlöst!

Jag lyckades fotografera några av mina ponnyer i paddocken, medans dom är ute och rastar sig på egen hand. Jag är ju, som bekant, rätt värdelös som fotograf, så jag tittade på bilderna hemma på datorn lite senare.

Då inser jag, att mina underbara ponnyer verkligen kan det här med att träna! Dom gör allt det där som behövs för att bygga rätt muskler och utveckla kvaliteten på sina gångarter – alldeles på egen hand! Inget behov av några hjälptyglar eller tveksamma träningsmetoder, eller ens en ryttare! Det är nacken som högsta punkt, ryggen buren, bakbenen aktiva och på plats. Vad kan man mera önska?

Medan jag står och tittar på tränar dom både samling och längning, vändningar, piruetter, halter och ryggningar. Dom är i rätt form, balans och takt. Behöver man ens en ryttare, eller har vi ny lyckats rationalisera bort allt vad horribel dressyrträning heter? Eller vänta lite, jag såg flera gånger när dom tränade ”rollkur” också, fast lyckades inte få bilder av det. Så dom tränar ju på allt, utan varken ryttare eller motivation.

Men nu är det ju faktiskt så, att jag har mina hästar och ponnyer för att använda till ridning, inte bara som dekoration i paddocken. Så då måste dom ju tränas för uppgiften….

Utan att ens gå in i debatten om hur en häst ska tränas, så kan jag bara konstatera att en häst (ponny) som har en bra exteriör, har lättare för att använda sin kropp rätt. Nu gäller det bara för ryttaren att inte förstöra vad hästen kan alldeles på egen hand.

Sån tur jag har, att ”mina” ryttare inte föredrar några hårdhänta metoder. Allt blir lättare om vi har hästar som trivs med sitt jobb. Ibland behöver dom vara lite extra ”tama”, när en mer ovan ryttare rider lektion, och ibland måste dom anstränga sig extra för att utföra svårare övningar.

Målet är att dom ska kunna gå i balans, i rätt form med alla sina olika ryttare, både proffs och nybörjare. Självklart behöver då ryttarna lära sig hur man gör, för att hjälpa sin häst och inverka rätt. Men om hästen är rätt grundutbildad, så är det ju så mycket lättare.

Måste jag tillägga att jag är stolt och glad över alla våra hästar? Dom är bäst!

Vilken SM-helg!

Jag har varit mer eller mindre klistrad vid datorn i flera dagar nu. Allt har blivit lidande, och min stackars man tittar på mej med samma blick som man ger till spelberoende. Jag har inte diskat, lagat mat eller knappt haft tid till hästarna i vårt stall. Det har ju varit Ponny SM i Gävle!! Och i på grund av avstånden, så har jag försökt följa med så gott det går via Equipe. Som för övrigt är en fantastisk uppfinning. (En särskild eloge till Stenqvistarna för detta).

capriole i box på SM Och det har varit väldigt roligt och spännande hela vägen. Först är jag naturligtvis väldigt glad och stolt över mina egna uppfödar-framgångar. Mina egna B La Diva och B Capriole har gjort fina resultat, med nya ryttare. Divan bärgade en bronspeng bland 6-åriga ponnyer, och Capriole gjorde bra ifrån sig i A-finalen bland D-ponnyerna.

Dessutom kunde jag glädjas åt några ”barnbarn”: Brodals Mistral som tog medalj bland B-ponnyerna är en son till vår Mitzie och ur en familj som producerat en rad enastående barnponnyer. Sedan var det två ponnyer som hade King’s Bonus** tlll morfar: Carcassonne Arden och Hägnens Kermit. Hans lynne har gett ridbarhet i varje generation.  Åsbacka Maritza och King’s Bonus var båda födda 1971, och var två hästar som var och en på sitt sätt tillfört mycket glädje till mej som uppfödare och ägare.

Åsbacka Maritza

Åsbacka Maritza (bilden tagen 1989)

En helsyster till vår Dinelli’s mor fanns också med på årets SM: Drizzle, från en uppfödare med många framgångar, och en blodslinje som visat sig förärvningssäker. Att hitta Karlsfälts Caruso i stamtavlorna, gör ju det hela så mycket roligare. En welsh-hingst som dottern Sara startade SM med, på den tiden. Även morfar till B Capriole.

För att ytterligare utöka glädjen under denna SM-helg, så var det deltagande vänner och bekanta som haft framgångar, antingen som ryttare, ägare och uppfödare. Först vill jag nämna Sandra Andersson-Wickström, som med sin D-ponny Money Boy otippat tog sig till A-final, med kür-hjälp av Frida och Olof. Stora framsteg på kort tid, av ung, men väldigt målmedveten ryttarinna.

Cupid och Sandra

Sandra tränar B Cupid

Min vänninna Chris Danielsson har extra anledning att korka upp champagnen efter den här helgen. Hon har alltid fött upp bra welsh-ponnyer, och haft många framgångar. Men den här helgen blev det väl lite extra kul, med hela fyra deltagande ponnyer från Stenbroåsen, två medaljörer i kat B, och de tre främsta var efter hennes hingst Wildzang’s Gloriant. Det måste vara någon slags rekord. (Det är alltså samma hingst som är far till min B Cupid u. B Caressa )

Christina Blomqvist måste också suttit med ett leende på läpparna under hela helgen, när hon kunde se sin f.d. Henfywyg Tywysog delta själv, och dessutom med hela tre avkommor. Det är bra blodslinjer, och bra ärftlighet!

Våran mesta tränare: Traudi

Våran mesta tränare: Traudi

Flera andra av mina vänner har haft en härlig helg i egenskap av ägare, uppfödare, ryttare, ”ponnymammmor”, tränare, stallvärdar osv. Jag gläds för er alla. För jag vet att det inte är så enkelt som att bara köpa rätt ponny, eller välja rätt hingst till sitt sto. Ett deltagande på Ponny-SM är beroende av så många faktorer, och allt måste stämma precis, just den här helgen. Mest av allt är det målmedvetenhet och träning, träning och träning. Och målsättningen är ofta satt ett år i förväg. Sedan ska man har lite tur, att alla är friska, att skorna sitter, utrustningen fungerar och hundra andra detaljer. Men ingen kedja är starkare än den svagaste länken, så jag vet att det finns många, många som sitter hemma och njuter av att på ett eller annat sätt varit delaktiga i ett ekipages SM-deltagande.SONY DSC

SM-brons till B La Diva

Den här fina bilden gjorde mej lycklig.

SM-brons för 6-åriga ponnyer 2015

SM-brons för 6-åriga ponnyer 2015

Den största glädjen som uppfödare är ju när det går bra för ens föl. Och för det mesta har jag haft tur som lyckats placera mina uppfödningar hos duktiga och ambitiösa ägare, som förvaltat sina hästar väl. Då är det otroligt roligt att få följa dom via foton och berättelser.

B La Diva föddes 2009, och var ett av endast tre föl efter då nygodkände B Capriole. Mamman var Bella Tamm, ett sto e. Tammerfors **  – Revel Shampagne,  som tidigt visat talang som sportponny, med både hoppförmåga och bra gång.

Bella Tamm med alldeles nyfödda B La Diva

Bella Tamm med alldeles nyfödda B La Diva

Diva föddes mörk fux, och det syntes tydligt att hon tidigt skulle bli gråskimmel. Som nyfödd var hon liten, skrynklig, men långbent och kavat. Hon hade små söta öron med lite ”knorr” på.

Sommaren 2009 tillbringades tillsammans med andra ston och föl i beteshagen. Lekkamraterna var B Caprice (Cippyn Red Crusader – B Caressa), B On Top (B Capriole – Ängvaktarns Extra) och Cumaro (B Capriole – Fix Felicia).

 

"Grållan" poserar för porträtt

”Grållan” poserar för porträtt

Som ettåring fick Diva åka på utställning och belönades med Guld. Så hon fick tidigt vänja sig vid rosetter.

Frida visar B La Diva på Welshriks 2010

Frida visar B La Diva på Welshriks 2010

Sedan sålde jag både Bella och Diva till Charlie, som tog över matchningen av sin framtida stjärna. Och jag kunde inte önskat en bättre ägare till Diva. Charlie har lyckats ordna med bra ryttare och träning hela vägen. Hon betäcktes som fyraåring , men det blev inget föl, och kanske var det tur i oturen, för hennes karriär under sadel kunde fortsätta.

Diva som tvååring, på sommarbete

Diva som tvååring, på sommarbete

Som treåring blev Diva bästa gångartsponny och näst bästa hopptalang.

Som treåring blev Diva bästa gångartsponny och näst bästa hopptalang.

B La Diva, 4 år och har börjat sin träning

B La Diva, 4 år och har börjat sin träning

Diva 4 år 2

Som femåring startade Diva ett antal dressyrtävlingar, och med mycket goda resultat. Och i år som sexåring, med ny ryttare, fortsätter utbildning och utvecklingen. Det ska bli spännande att se hur det går i fortsättningen.

Första kvalet till Ungponny-SM 2015

Första kvalet till Ungponny-SM 2015

Tack till alla i teamet runt B La Diva, som tar väl hand om henne och låter mej glädjas åt framgångarna. Stort Grattis till er alla och lycka till i framtiden.

Den lilla luddiga, grå ankungen har vuxit upp till en vacker, vit svan!!

 

Jag solar mej i glansen…

En av tjejerna i det gäng av svenska hästtjejer som bor och verkar i Portugal heter Astrid, och är mest känd som skribenten bakom Hippsons ”Portugalbloggen”. Förra helgen var hon här i Cascais för att vara med i en tävling i Working Equitation, och givetvis passade vi på att träffas. Jag är lite mallig över att vara hennes kompis, när hon rider, för hon är så tjusig i sin tävlingsutstyrsel och rider så himla bra. Och så är hon svensk! Och ger sina portugisiska motståndare verkligen en match på banan. Då sitter jag på läktaren i min Sweden-tröja och hejar på allt vad jag kan.

Astrid och Altivo på framridningen

Astrid och Altivo på framridningen

Hon hade ett bra meeting med sin ganska oerfarne (och vackra) Altivo, och har skrivit mer om det på sin blogg.

Senast vi träffades var till midsommar, och då var hela svenska tjej-gänget på plats. Vi hade bestämt att fira midsommar tillsammans. Utan midsommarstång och blomsterkransar, men ändå med sill, knäckebröd, prinskorvar och Rebeccas hemgjorda Janssons frestelse (och en massa annat). Alla tog med sig något till bordet, och till sist hade vi så mycket mat, att det räckte till lunch på midsommardagen också. Nubbe hade vi glömt, men Astrid hade med rosévin tillverkat på den gården som hon jobbar på.

Vi blev ett rätt stort gäng, och ändå fattades några av dessa goa, svenska hästmänniskor som bor i närheten. Varje gång vi träffas tänker jag att det är rätt fantastiskt att så många hamnat här via hästarna och klimatet, och vi har mycket gemensamt. Anledningen till att alla var på plats var egentligen inte alls att det var midsommar, utan det var den årliga Lusitano-festivalen, som hålls på den anläggningen där jag har mitt stall. Så för vår del blev det en toppen-helg! Vackra hästar i oändliga rader, uppvisningar, tävlingar – Lusitanos i alla former!

Delar av "svensk-gänget" på plats på festivalen

Delar av ”svensk-gänget” på plats på festivalen

Naturligtvis ville Astrid passa på att rida på sin favorit: Viking. Jag tycker det är lika roligt varje gång hon kommer på besök. Eftersom jag själv inte kan rida honom så mycket, så njuter jag av att se en duktig ryttare få glädjen av att sitta på den här underbara hästens rygg. Alla kunniga ryttare som suttit på hans rygg, njuter av att känna hans kraft, förmåga och arbetsglädje och har snart ett leende på läpparna. Det måste vara det högsta betyg en häst kan få: att varje ryttare sitter med ett leende och bara njuter av upplevelsen. (Fast man måste ju faktiskt rida också, det är ingen ”taxi”)

Astrid rider Viking

Astrid rider Viking

Nuno på Alentejo

Nuno på Alentejo

Jag fick Astrids pojkvän Nuno att rida på Alentejo också. För han råkade nämna att han ridit på hans far Iberico. Så då måste vi ju ta reda på hur det ligger till med likheter och skillnader. (Det var mest skillnader)

Lusitano-festivalen är ett evenemang man inte får missa om man uppskattar rasen. Först kan man se de unga hästarna bedömda vid hand. Sedan var det tävlingar i WE, dressyr och hoppning. Uppvisningar av de skickligaste WE-ryttarna, barockryttarna och priser till årets mest framgångsrika ryttare.

Över tävlingsplatsen vajar den svenska flaggan. Vilken perfekt midsommarhelg! Och så roligt att träffa alla tjejerna. Vi bor ganska nära varandra, men träffas ändå inte så ofta. Hästfolk har ju liksom alltid fullt upp. Men efter några öl (eller caipirinha) så blev det mycket svenskt babbel på läktaren. Kul!

Det är som ett mini-Falsterbo, för oss svenskar här i utlandet. Folk och fest. Fast vi hade väldigt fint väder. Det är väl en av skillnaderna ;)

Proffsiga och praktiska skyltar

Det har tagit lite tid, men nu är dom på plats: våra nya urtjusiga och praktiska namnskyltar.

Det började med att jag hade väldigt hemmagjorda lappar (typ Excel bara) med hästarnas namn och fodergivor, i plastfickor som satt på boxarna med häftstift. Bara för att utfodringarna skulle fungera  med olika personer som fodrar olika tider. Det fungerade ju, men var ju kanske inte så tjusigt.

Amirals

Amirals ”lapp” i sin fina plasthållare

Sedan kom en vän, som har ett företag som tillverkar bland annat skyltar till hyllor i mataffärer och sånt. En plastexpert! Och han erbjöd sig att göra genomskinliga hållare till mina lappar. För jag talade om att jag hade en plan för hur lapparna skulle se ut. Men först kom i alla fall hållarna på plats. Häftpistol och klart!

Lappar är ju inte så snygga...

Lappar är ju inte så snygga…

Fortfarande såg ju lapparna rätt fjuttiga ut. Men med Fridas och Olofs hjälp blev det så småning om precis som jag ville. Duktiga fotografen Olof tog fina bilder på alla hästarna, och Frida ryktade, flätade och gjorde i ordning varenda häst till 100% inför fotograferingen. Sedan designade hon själva namnskylten efter mina önskemål. Sedan laminerade jag varje skylt, så jag kan skriva allt foder med whiteboard-penna. Och sen bara skjuter man in den i hållaren. Supersmidigt, och så snyggt! (Bilderna ger inte full rättvisa)

Och om det är något speciellt man vill låta resten av teamet veta, så kan man peta in en post-it lapp innanför plasten. T.ex. om en häst har en lös sko, om nattbandage ska på, eller hästen inte ska släppas ut i paddocken nästa morgon.

Och det är superenkelt att ändra fodergivorna, lätt att se att rätt häst kommer in i rätt box. Och byter man plats på hästarna, så tar det ca 30 sekunder att flytta namnskylten. Jag är mer än nöjd. Supernöjd! Ska man ta patent på det här kanske?

Bilderna är så fina. Det är tacksamt om man har en häst som inte visar samma uppsyn när man ser huvudet över boxkanten. Vi har en som oftast bara visar sina långa, gula tänder och det är ju inte så smickrande.

Mera ponnyflickor

Idag är det full fart på förberedelserna för den årliga Lusitano-festivalen. Det innebär att hela anläggningen är full med gästande hästar (och tillhörande människor), det sätts upp marknadstält, resturangtält, avspärrningar, reklamskyltar och en massa annat som får våra hästar och ponnyer att spärra upp ögonen, lyfta på svansarna och uppföra sig lite utanför det vanliga.

Det kommer att bli ett enastående evenemang, med utställningar, tävlingar och uppvisningar och naturligtvis allt det mingel som hör till. Något vi alla Lusitano-frälsta ser fram emot.

Vid sidan av den uppståndelsen så kommer det flickor och rider. En portugisisk flicka, 12 år och hästtokig, kommer så ofta hon kan och rider på det som erbjuds. Jag dristade mej att föreslå Kakan som dagens uppdrag. Detta verkar ju vara ett hyggligt erbjudande, men för en tjej som tidigare bara ridit Lusitanos, och som befinner sig i en kultur där  man ser ponnyer som något som på sin höjd passar femåringar med ledare, så var det ett stort steg.

Kakan och William på uteritt.

Kakan och William på uteritt.

Jag tyckte Kakan behövde se något annat än bara ridbanan och volten. Det blir lite enformigt och hon är en smart ponny och tröttnar om det blir för enformigt. Så istället fick hon göra en uteritt tillsammans med William och Soffi. Soffi är vuxen, men skäms ändå inte för att rida de minsta ponnyerna. Dom är ju trots allt riktiga hästar, fast i litet format. Det blev en lyckad ridtur, och alla fyra hade roligt. Och lustigt nog, så ser Filipa inte ens lång ut på lilla Kakan, trots att hon heller inte ser liten ut på en stor häst! Det är märkligt, det här med ”lagom storlek”.

Idag kom min väninna Katarina på besök. Hon planerar att flytta till Portugal tillsammans med sin familj, som förutom maken, består av två hästtokiga döttrar. Vi hade en härlig lunch tillsammans och sedan fick flickorna rida på Newton och Amiral. För jag tänkte att det är två ponnyer som kan uppföra sig trots kaoset på anläggningen, högtalare som testas och allt annat. Flickorna var vana och duktiga ryttare, så det var inga problem.

Hanna red Amiral med stor känsla för hans särskilda behov. Man får vara duktig på att rida halvhalter och hela tiden anpassa takt och tempo, så han inte rinner iväg. Det gjorde hon med bravur, och gjorde till och med ett par små skutt över några hinder som stod framme. Roligt att se honom bra riden. Han är så snäll och bussig, att han ofta är den som får gå med oerfarna ryttare, och det hjälper ju honom inte.

Kajsa fick rida Newton, som jag själv tycker är en så rolig ponny att rida. Glad, framåt och rörlig. Fast inte idag. Trots att Kajsa gjorde allting rätt, och red honom med stadig sits och fina hjälper, så blev han plötsligt lat! Jag som varit mest orolig för att han skulle passa på tillfälle att bli vild och busig, med tanke på allt kaos runt omkring, så blev jag rätt snopen. Han kunde stanna vid utgången och göra sig totalt okänslig för drivande hjälper. Sedan trava iväg hur flott som helst, för att i nästa sekund drabbas av grus i maskineriet och inte ville göra någonting alls. Han var inte en hjälpsam ponny idag, så imorgon blir det bakläxa för hans del. Och när Kajsa kommer tillbaka, får hon nog rida någon som är mera glad till sinnet. Hon är en duktig ung ryttare och förtjänar att ha lite roligt.

Hur som helst så var det roligt att ha svenska ponnyflickor på stallet idag. Jag vet hur vädret är, däruppe i norr, så att se flickorna rida i 30° värme under en klarblå himmel var en njutning. Red gjorde dom med bravur, trots allt ståhej på anläggningen, helt främmande ponnyer och sprillans nya skor (och skoskav). Den svenska ridskolan sina elever en solid grund att stå på. Tjejerna klarar att rykta, ta på all utrustning, och hanterar hästarna väl både från marken och från sadeln. Visserligen har de här flickorna egen ponny hemma, men det utbildningssystem som har lagt deras grund fungerar i alla lägen.

I ett annat blogginlägg kommer jag att fundera vidare över hur man gör olika i olika länder och vad jag tycker är för- och nackdelar med olika utbildningssystem. Jag som själv kommer från den svenska modellen, tycker alltid att det är lättare att undervisa en elev som fått sina grunder där. 

Ett komplett team

Nu har vi ta mej tusan ett team som heter duga, på vårt stall! Det har hänt en del på personalfronten och nu verkar allt flyta på, på bästa sätt.

Jag var lite orolig för hur saker och ting skulle lösa sig när Frida slutade. Duktiga ryttare, som dessutom har passionen för ponnyer växer inte på träd. Men nu har jag två!Catia och Soffi

Ann-Sofie (numera kallad Sophie, eller Soffi) kom från Sverige för drygt en vecka sedan, och har redan börjat anpassa sig bra till både klimatet (det var väldigt varmt ett tag), hästarna och allt annat runt omkring. Det är ju inte helt enkelt att flytta till ett annat land, men så här långt klarar hon sig galant.

Lite extra roligt är att vi har lite gemensam historia. Soffi och hennes syster var ute på ponnytävlingar under samma period som Sara och Marita, så vi har gemensamma bekanta  (två- och fyrbenta) och minnen från tävlingsplatser runt om i Sverige med anknytning till ponnydressyren.

Catia och Soffi har delat upp hästarna mellan sig, och det verkar som om dom har matchande smak och väljer olika favoriter. Skönt för alla.IMG_2350

Catia har Storm som sin första favorit och Soffi har valt Caprice som sin nya stjärna. Bra val, tycker jag.

IMG_2466

Att tjejerna trivs i varandras sällskap, och verkligen gillar ”sina” hästar är verkligen lyckat.

Sedan jag senast uppdaterade vad som händer på personalfronten, har vår hästskötare Helena fått sluta, och istället jobbar Fernando, som tidigare var vår vikarie och extrahjälp. Han är inte så erfaren, men trivs med hästarna och är intresserad av att lära sig mer, och med den inställningen så blir det ju bra.

För mej är det väldigt viktigt att alla personer trivs att jobba tillsammans, hjälper varandra, och har en positiv inställning både till jobbet, hästarna och själva uppdraget att jobba som ett lag. Det verkar som om vi har lyckats med det. Det är så skönt att se att alla verkligen bryr sig om hästarna, uppmärksammar små detaljer, och har förslag om hur man ska lösa eventuella problem.

Jag kommer att vara borta från stallet i flera omgångar under sommaren, och då är det skönt att känna sig trygg med att det finns ett fungerande team, som kan ta hand om precis allting, stort som smått.

Sol, värme och mycket ridning

Äntligen blev det sommarväder! Förra veckan blåste det som det annars bara gör på den svenska västkusten. Och både jag och hästarna hade visst glömt hur det kan vara. Det var kyligt, och hästarna for i luften för allt som prasslade, fladdrade eller konstiga ljud. Att rida på hästar som hoppar högt varje gång en kotte ramlar i backen är inte min melodi.  Det blev några dagar med mycket arbete från marken. Jag är hellre feg idag än invalid i många månader, så försvarar jag min försiktighet.

Emma och Alentejo

Emma och Alentejo

Men nu blir det minsann mycket riding, för jag har åter en besökare på ridsemester. Och hur liten världen är, blev tydligt, sig när denna unga dam visade sig vara en av mina före detta ridlägerelever från Gyngagården! Det var väl kanske 15 år sedan vi senast tillbringade tid tillsammans på en ridbana, och troligen precis lika roligt och svettigt.

Emma kommer ursprungligen från Skedala, utanför Halmstad, och vi sågs regelbundet på tävlingsbanorna när hon med sin skimmelvalack Magnet  tävlade mot döttrarna. På den tiden, när höjden av lycka var en placering i regional LA med en C-ponny. En av Emmas lagkamrater från den tiden red ett vackert fux-sto vid namn Diandra. Vad är oddsen för att Emma skulle åka hela vägen till Portugal för att rida ett pass på Diandras systerdotter Dinelli?! Ganska kul, måste jag säga.

Emma efter avslutad lektion på Dinelli

Emma efter avslutad lektion på Dinelli

Syftet med Emmas resa var ju inte direkt att rida halländska ridponnyer. Då behöver man ju inte åka så långt. Utan det var ju för att förkovra sig i ridkonsten på våra fina lusitanohästar.

Första dagen red hon Viking, och liksom de flesta vana ryttare blev det förälskelse. Han är verkligen en enastående individ, som alltid ställer upp för sin ryttare, gör sitt bästa, och bara är nöjd när han känner att ryttaren är glad. Han anstränger sig alltid för att vara den bästa ridupplevelse man kan få.

Lektion med Viking

Lektion med Viking

På eftermiddagen tog vi en sväng i omgivningarna, och då fick hon sitta högt uppe på reslige Jimmy, medan jag på Amiral fick anstränga oss för att hålla jämna steg. Jag älskar de där små turerna med gäster, för det ger mej liksom en påminnelse om hur otroligt vackert här är. Utsikten över bergen, den varma brisen och solskenet, märkliga växter och fåglar och vackra byggnader och fontäner. Sånt som blivit vardag, kommer liksom tillbaka med nyhetens behag. Vi har verkligen en underbar miljö för en timmes ridning utanför dressyrstaketen.

Idag hade jag fullt upp på stallet, för dels var det stallskötarens lediga dag (jag fick rycka in extra) och dels kom hovslagaren, så Diogo fick ta hand om morgonens lektion. På eftermiddagen fick Emma tillfälle att rida min svarta skönhet Alentejo. Han är en filur, och Emma fick slita lite extra för att han skulle kliva ur lekskolan och jobba på allvar. Men sedan kunde hon träna på skolor, skänkelvikningar och skrittpiruetter. Antingen är Alen flamsig och okoncentrerad, men när han går bra, då går han verkligen bra, och det blev några stunder av äkta njutning. Han bjöd på en taktfast och vägvinnande mellantrav som är behaglig att sitta på, och ett par snygga och luftiga galoppombyten. Så jag tror att Emma fick känna den där sköna känslan, när allting, i alla fall för en liten stund, bara stämmer och man kan bara njuta av att sitta på en vacker häst som rör sig bra, och svarar rätt på signalerna. Då är det också väldigt roligt att vara ridfröken.

Alentejo ser fram emot ett ridpass

Alentejo ser fram emot ett ridpass

Emellan ridpassen ägnar vi oss åt lite sol och bad, god mat (vegetariskt) små utflykter i omgivningarna. Och mer lär det bli. Idag har det varit en jobbig dag, av flera skäl. Men vad gör det när man har världens bästa jobb?!

På sofflocket

Det är ju själva f-n att när hästen är fixad i munnen, vädret är strålande och allt är som bäddat för roliga ridpass – då strejkar ryggen. Riktigt ont och eländigt har det varit. Men jag har varit en sväng på Ikea igen, och med hem kom en liten, lagom soffa som ska vara i mitt kontor.soffa

Passar ju bra om man inte klarar att varken sadla eller rida. Och nej, för den som undrar, så har jag inte lyft en massa tunga kartonger från möbelvaruhuset, eller hittat på nåt annat dumt som orsakat ryggvärken. Den bara är sån, min rygg. Ibland vill den inte samarbeta. Oftast löser det sig på ett par dagar med vila och värme. Tabletterna som hjälper gör mej lite lullig, och i det tillståndet vill jag helst inte sitta på en sprallig häst heller.

Men imorgon, då är det mycket bättre, för det jag jag bestämt. Då ska jag först känna om den svarta skönheten är bättre i munnen, och sedan kan jag vila mej på soffan.

Kanske jag till och med dristar mej att lufta grepen lite, för det är hästskötarens lediga dag, och vi får hjälpas åt med sysslorna. Det finns ju faktiskt sätt att lyfta en grep som kallas ergonomiska, och går att göra med trasig rygg om man bara är väldigt försiktig.

Munkontroll

Caprice hade uppfört sig lite märkligt ett par dagar. Först trodde jag att det var början till foderstrupsförstoppning. Hon tuggade i luften och dreglade och verkade allmänt besvärad. Men vi klämde och kände och kunde inte hitta något som kändes konstigt. Nästa dag verkade hon bättre, men när jag klämde runt käken så markerade hon obehag när jag klämde runt högra sidans underkäke.

Caprice hos tandläkaren

Caprice hos tandläkaren

Eftersom veterinären alltid har vägarna förbi på fredagar, bokade jag honom att komma och göra en riktig undersökning. En ytlig undersökning visade ingenting, och hon sederades lätt och fick munstegen på. Tänderna var i gott skick, men behövde en lätt raspning på ett par ställen. Sedan hittade vi en liten vargtand på höger sida. Och till sist hittade veterinären orsaken till hennes obehag. En liten, liten tistel hade kilat sig fast under tungan, precis där den fäster. Den satt inte ens hårt eller djupt, men ändå på ett ställe där det var omöjligt för henne att bli av med den.

4 cm lång tistel, med vassa taggar på

4 cm lång tistel, med vassa taggar på

Den lilla vargtanden plockades också bort, när vi ändå höll på. Så nu ska Caprice vara i skick igen, och inte behöva känna obehag varken med bett, eller när hon äter.

Caprice lilla vargtand

Caprice lilla vargtand

Jag bestämde mej för att låta göra en ordentlig undersökning av Alentejo, när ändå utrustningen var på plats. Han vill ju gärna gapa, och flyttar runt tungan när jag rider. Efter att ha experimenterat med olika bett och nosgrimmor tyckte jag att det blivit bättre, men ville i alla fall utesluta att hans obehag kom från tandproblem. Vilken tur att jag bestämde mej för att göra det! Och så skäms jag lite för att jag inte gjort detta tidigare. Stackars häst! Jag visste att han blivit undersökt i munnen hos förra ägaren, men fått uppfattningen att det inte var några problem, bara rutinkontroll. Nu vet jag bättre.

Alentejo förbereds för undersökning

Alentejo förbereds för undersökning

Hans molarer i överkäken hade blivit så vassa, att det var helt sårigt på insidan av kinderna. Och den första målaren i underkäken hade vuxit sig så vass och spetsig att den tryckte mot tandköttet i överkäken. Precis där bettet ska kunna ligga. Undra på att han visat obehag.

Jag hade tolkat hans reaktioner fel. Att han velat gapa och flytta tungan trodde jag berodde på att han alltid gått med hårt dragen nosgrimma och stångbett (och ibland haft ryttare med hård/okänslig hand). Så med ett snällt tränsbett och remontgrimma blev det mycket bättre. Undra på det, när såren på insidan av kinden var precis där nosgrimman ligger mot.

Aj! Så vasst.

Aj! Så vasst.

Veterinären trodde att jag skulle märka betydlig skillnad på bara några dagar. Det ser jag fram emot. Sedan vet jag att hästar har gott minne, och det kan mycket väl hända att han minns smärtan och visar obehag när han förväntar sig att det ska göra ont. Det kan ta tid för honom att återfå tryggheten och våga lita på ryttarens hand.

Tacksam är jag också, för min veterinär, som är duktig på området, och kommer och gör de flesta sorters undersökningar och behandlingar på plats. Nu har vi ju också ordnat så vi har en extra box att vara i vid sådana här tillfällen.

Ser fram emot att få en glad och nöjd Alentejo att rida på framöver!

Inga föl för mej i år

Som jag redan berättat, så lägger jag avelsverksamheten på is tillsvidare (av praktiska skäl). Istället njuter jag (avundsjukt) av alla bilder som mina uppfödar-vänner lägger upp på nätet, på sina nya föl. Den ena ljuvligare än den andra. Men en del ”uppfödarfunderingar” tar ändå upp lite plats i mitt medvetande

.Få ett föl

De flesta av mina vänner är kunniga och erfarna uppfödare, så varje fölunge är resultatet av noggrann planering, ibland i flera generationer. Med sin kunskap om alla individer i stamtavlan på både mor och far, deras respektive prestationer och kännedom om tidigare avkommor har man planerat för att detta nya lilla föl ska komma väl utrustat för att möta framtida utmaningar. Oavsett ras och användningsområde, så är det precis så här en medveten uppfödare gör. Dom har också lagt ner mycket tid på att få sitt sto meriterat inom sitt område, och valt hingst med stor omsorg. Sedan händer det ändå att inte alla avkommor får just de eftersträvade egenskaperna. Plus alla andra faktorer som spelar in under hela den långa resan fram till bruksfärdig häst. Det kräver alltså mycket kunskap, mycket pengar och en liten portion tur, för att slutresultatet ska möta förhoppningarna.39874_421627214820_3315907_n

Sedan läser jag på andra platser på nätet, saker som får mina nackhår att resa sig. Inte en eller två, utan många, helt okunniga personer, som går i tankar på att skaffa ett eget gulligt föl. Personer som inte inser att detta är ett åtagande som sträcker sig många år i framtiden, eller vet vad som krävs för att föda upp en häst. De flesta saknar de mest grundläggande kunskaper om hästar, foder, genetik, prestationskrav och så vidare. Och heller inte har förstått skillnaden mellan avel och fortplantning.

Exempel på saker jag läst på internetforum nyligen (taget ur minnet, så ordalydelsen är kanske inte exakt)

  • Vad för hingst ska jag välja till mitt travarsto? Alltså inte en travarhingst. Stoet används till ridning, och förslag på PRE, Frieser, Halvblod, Welsh, Tinker läggs fram och mottas med entusiasm. Och visst finns det massor på exempel på mycket framgångsrika travarkorsningar i sporten! Förslagen haglar. Faktiskt konstigt att vi inte ser många fler av dessa korsningar i klasser över 1,20 m. 
  • Vem kan låta sin hingst betäcka mitt sto? Den behöver inte vara godkänd, licensierad, avelsvärderad eller sånt onödigt tjafs. Det ska vara billigt. Det behöver heller inte vara samma ras som stoet, och ska helst vara inom 30 km radie.
  • Minihästar är söta. Vad ska jag använda för hingst till mitt lilla shetlandssto utan papper? Behöver självklart inte vara avelsvärderad. Rätt färg är viktigare, och förmågan att lära sig konster, typ stegra på kommando.
  • Jag är intresserad av barockdressyr och har ett nordsvenskt sto. Vilken hingst kan passa till henne? Här kommer återigen förslag på iberiska hästar (med eller utan stam och avelslicens), frieser och knabstrup. 
  • Mitt skäckfärgade arabsto utan papper (jag vet att det är en arab, för det har min kompis sagt) har väldigt kort steg. Vilken dressyrponny passar bäst? Jag har hört att welsh lämnar bra trav.
  • Mina barn har ett shetlandssto, och jag vill att avkomman ska bli större, så att dom kan rida på den när dom vuxit ur stoet. Vilken ras ska jag välja? Flera rekommenderar welsh. Ingen nämner hur mycket barnen kommer att växa på fyra-fem år, och att den storleken som är lagom till en trettonåring kan vara svår att ordna med ett shetlandssto. Eller att barnet kanske vid den tiden varken har intresse eller kunskap att förvandla den livliga ungponnyn till en stabil tävlingskamrat.
  • Mitt SWB-sto är registrerad utan stam, men har jättefina föräldrar, men pappan var inte godkänd trots att uppfödaren till den, vet att den var överlägset bäst i sin årgång. Jag behöver inte en dyr och godkänd hingst för tydligen spelar det ingen roll, för avkomman får ändå inte starta i några officiella unghästaktiviteter. Fy så orättvist. Finns det någon som har förslag? 
  • Importhästarna: mitt sto kommer från Irland/Spanien/Polen etc och har inga papper. Men alla säger att det borde vara ‘den eller den rasen’, så jag vill helst använda Welsh Cob, för dom tycker jag är fina.

Ni börjar fatta vart jag är på väg med detta? Varför köper man inte helt enkelt ett föl av den önskade rasen, färgen, könet som man ser är friskt och välskapt? Man kan ju t o m göra en överenskommelse med en uppfödare och vara med ända från starten. Det måste ju ändå bli mer ekonomiskt än att bidra till den ansenliga mängd mysko korsningshästar som finns att köpa för väldigt små summor. Ska vi titta på ekonomin lite? Bara lite lätt?dyrt att avla

  • Kostnaderna för själva betäckningen. Detta varierar ju ganska stort mellan raser och meriter. En icke godkänd hingst kostar kanske bara ett par tusenlappar, medans en tjusig hingst på semin kan kosta det tiodubbla. Ta och ge här. Detta är trots allt den minsta utgiften i hela ekvationen. Men lägg till resor till hingststationen, veterinärkostnader och uppstallning.
  • Stoet är nu dräktigt. Eventuella avgifter för dräktighet och ultraljud är betalda.
  • Foder, tillskott, vaccinationer av stoet under dräktighetstiden. Daglig skötsel, stallhyra, hovvård, försäkring. OK, jag räknar lågt, för hennes driftskostnader hade jag ju ändå. Så räkna bara det som är extra just för dräktigheten, och bara de månaderna hon inte kan ridas.
  • Bara den yrkesverksamma uppfödaren räknar med kostnaderna för stoets inköp och räntan på det. Eller kostnader för stall och markanläggningar som är anpassade för föl och unghästar.
  • Stoet fölar utan komplikationer. Nu tillkommer bara kostnaderna för chip, och pass, ID-kontroll och DNA.  Visserligen går det att registrera utan härstamning hos SH, men det är trots allt lag på att ha pass. Tillkommer verkning och vaccinationer första året. Extra foder till stoet, om inte betet räcker till digivning. Ja, och en fölgrimma för 59:95.
  • Den gulliga fölungen är på plats, och kostnaderna var ju inte så hemska. Klart värt det, när man ser resultatet.
  • Nu börjar nästa fas: unghästtiden. Fölungen måste ha jämngamla lekkamrater. Hyra in sig på annans bete, eller ta emot flera unghästar hemma. Praktiska bekymmer med att fostra en livlig krabat. Men det mesta är rätt kul och går på nöjeskontot.
  • Tre års kostnader för stallplats, skötsel, foder, avmaskning, hovvård, vaccinationer, veterinärbesök, försäkring och lite utrustning ska nu läggas till listan. Ska vi räkna lågt? Eget stall hemma som är nästan gratis. El, gödselhantering, underhåll av stall, staket och marker hade ju kostat samma med eller utan fölet, så det behöver vi inte tänka på. Då blir det kanske inte mer än kanske 30 lakan. Vi har ju eget , och arbetskostnaden räknar vi bort. Det är ju bara hobby.
  • Äntligen är det dags att börja rida på den egenuppfödda hästen. Behöver man anlita hjälp med inridning så kostar det extra förstås. Utrustning är dyrt, men man har ju alltid lite extra hemma som passar.  Behöver man visa på utställning, premiering, treårstest så kostar det ju en slant med. Men man kanske struntar i det, för man vet ju att Fölet är bäst i alla fall.

Det är här man borde kunna räkna ut att det faktiskt blir både billigare och enklare att köpa en färdig (eller halvfärdig) dressyrponny, hopphäst, barnponny, eller vad det nu är man tror att man behöver om några år.

Sedan är det inte ovanligt att följande händer: ens situation är inte längre densamma som för fem år sedan, när man började planera det här projektet. Det är studier, jobb, familj och barn och annat som ställer till det. Fölet blir till salu. Vad kan man nu begära för sin häst? Den borde rimligen inte kosta under 50 000, för det är nog kanske vad du har lagt ut. Det är då livet blir så där orättvist. Du blir erbjuden 20 000 för ditt fina ‘Föl’, med papper och allt. Medans uppfödaren runt hörnet (han med kunskapen, erfarenheten och sina fina avelsston) får hundra tusen för sin fyraåring.

Nu varierar ju både uppfödnings- och driftskostnader och försäljningspriser ganska mycket mellan exempelvis en shetlandskorsning och en kapplöpningshäst, eller mellan ett russ eller ett svenskt halvblod. Men oavsett, så kostar det en hel del pengar, tid och energi att ta fram en färdig brukshäst. Och det måste det göra, för det finns inga genvägar. Höpriserna är desamma och tiden det tar att mocka en box är ganska likvärdig.

Men det kostar att ta fram en godkänd hingst. Att föda upp och utbilda en ung hingst, som håller de kvalitetskrav som anses vara tillräckliga. Att visa fram en av de få varje år, som får godkänt. Det är en lång process som kräver stort engagemang och kunnande. Klart att stoägarna ska (och vill) betala för att få använda en sådan hingst. Sedan finns det fortfarande inga garantier. Det finns det aldrig. Det är här turen spelar in. Och visst finns det avkommor efter icke godkända hästar som presterar stort. Men någonstans måste man kanske ändå lita till några de lagar som finns kring både genetik och sannolikhet. Det är bara att titta i tabellerna.

Så jag kanske överdriver? Visst är det helt okej att betäcka sin islandskorsning med en Quarterhäst, för det blir så fin färg, och stoet har ju så bra lynne. Visst behöver marknaden snälla hästar till alla de ryttare som inte siktar mot världscupen? Och visst finns det stor efterfrågan på hästar som passar till NH?

Var och en gör ju som dom vill. Det är ett fritt land. Men ändå kan jag inte låta bli att både sucka och fnysa när jag ser en ny avelsentusiast skriva inlägg i stil med ovan listade på nätet. Likaväl som jag gläds stort med framgångarna som mina erfarna vänner har (regelbundet!) med sina noggrant planerade uppfödningar.

Tycker du att jag överdriver? Är det fel att missunna någon att ta ett föl? Alla har ju varit nybörjare någon gång. Det är väl inte mitt problem hur folk använder sina pengar och sin fritid. Lämna gärna en kommentar, för jag tycker att diskussionen är ganska intressant.

Uppfödningen får vänta

Med flytten till nya stallet, och lite ändrad inriktning på verksamheten, har jag beslutat att också ändra mina planer på uppfödning lite grand. Det blir inga fölungar i år, och heller inte nästa år.

B Caprice, som föl

B Caprice, som föl

Jag hade ju från början tänkt att föda upp lite ponnyer här och hade lagt upp en spännande plan. Men för att kunna hålla dräktiga ston och växande unghästar behöver man mark. Stora gröna hagar. Och det har jag inte. Den miljön jag har nu är perfekt för hästar som tränas, men är inte idealet för avelsändamål. Så jag lägger detta lite på väntan. Så småningom kommer jag säkert att hitta en lösning som passar, men just nu har jag för mycket annat på gång. Lite jobbigt att ändra i mina ”önskeplaner”, men samtidigt måste man vara realist ibland.

Talento är inte stor nog att sätta huvudet över dörren, men den söta mulen kräver absolut ett äpple

Talento är inte stor nog att sätta huvudet över dörren, men den söta mulen kräver absolut ett äpple

Man kan liksom inte göra precis allting samtidigt, och tro att man kan göra det bra. En sak i taget. Detta betyder att jag också lägger ut Talento till salu. Tyvärr kan han inte ridas av oerfarna barn ännu, så hans liv blir inte så roligt, som det blir när en ryttare (eller kusk) kan ge ponnyn ett omväxlande arbete.

Talento longeras

Talento longeras

Jag vet ju inte om det ens finns ett intresse för att köpa honom, så under tiden får vi fortsätta att träna, och så får vi se vad som händer. Saker och ting brukar lösa sig till det bästa så småningom.

De båda ston jag hade tänkt att betäcka redan förra året, är nu i arbete, och det fungerar bra. Men ibland passar det liksom inte. Och det var väl kanske tur i oturen att jag missade brunsterna förra våren. Det hade inte passat med föl just nu.

Nu håller jag tummarna för att Talento blir såld till ”rätt” person. Och för den delen kommer jag ju att behöva boxplatsen, när Regente så småningom kommer tillbaka från sin långvila och avelsverksamhet.

Länk till Talentos sida.

Ett par ponnyflickor

Elevunderlaget på vårt stall är fortfarande ganska tunt. De flesta som är intresserade av att rida ponny, är rena nybörjare. Och få av mina ponnyer är lämpade för detta. Min ”målgrupp” har lite mer ridvana, och kanske också en högre ambtionsnivå än att bara rida i snöre 20 minuter i veckan. Men det kommer väl att rätta till sig med tiden.

Favoriten

Favoriten

Vi har en flicka som är ganska liten och grön, men som kommer och rider både Kakan och William ett par gånger i veckan. Hon tycker det är jätteroligt att kunna nå upp att både borsta och sadla alldeles själv. Det kunde hon inte på sin förra ridskola för den minsta ponnyn där är en maxad D-ponny. Nu är hon mäkta stolt när hon når att borsta hela ryggen och sedan själv kan lägga på sadeln. Dessutom har hon lärt sig att sitta upp själv, utan pall och utan någon som lyfter. Hon är fortfarande lite, lite ängslig, för första gången hon red William skyggade han för något som prasslade i en buske och slog upp så hastigt med huvudet att han knockade den unga ryttarinnan rakt i ansiktet så hon fick näsblod.

IMG_2163Nu får hon tid på sig att få självförtroendet tillbaka, allt i hennes egen takt. Kakan är hennes speciella favorit, men hon hjälper gärna till med alla ponnyerna.IMG_2260

Vi har också fått en 13-årig tjej som kommer när hon har möjlighet. Hon tycker att det verkar väldigt spännande med ponnyer för tävling. Hon rider med en väldigt bra sits, balans och känsla, som kommer från hennes tidigare utbildning både på vanlig ridskola och sedan på ett ställe som har WE-inriktning. Just nu är det svårt för henne att rida med kontakt, och att få hästen mellan hjälperna, för hon är van ganska heta hästar på skarp betsling och en något annorlunda teknik. Men så länge man är nyfiken och vetgirig, så kommer det här säkert att bli ett givande projekt för oss båda.IMG_2254

Vi har några vuxna också som kommer och rider de stora hästarna, förutom våra ridturister. Men det är ju ponnyryttarna som ligger mej varmast om hjärtat.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 59 andra följare

%d bloggare gillar detta: