Hästen som inte ville bli lastad

lasta hästFör väldigt många år sedan, när vi hade hingststation – på den tiden det gjordes på ”naturliga vägen” – så kom det således varje vår/sommar en massa besökande ston. Och med dem kom ju följaktligen deras ägare. Jag fick möjlighet att lära känna en mängd olika hästmänniskor. Somliga helt underbara, varav många förblivit personliga vänner genom åren. Andra kom och gick utan att lämna djupare spår. Somliga med kunskap och erfarenhet som dom delade med sig av, till min glädje. Och sedan var det den kategorin av folk, som jag aldrig glömmer, på grund av vansinniga/korkade/obegripliga/ovanliga/oväntade händelser. Den här historien handlar om personer i den sistnämnda kategorin. (Jag har fått se väldigt många och varierade metoder att just lasta en häst och slutade aldrig att förvånas.)

Vi kan kalla kvinnan Märta (för att det verkar passande), och hon kom för att hämta hem sitt sto, efter avslutat besök hos hingsten. Stoet var ett alldeles vanligt, ganska ordinärt halvblod, som Märta haft sedan den var unghäst. Under tiden hon haft den har hon lyckats lära hästen att helt sakna respekt för sin ägare och vant den vid att alltid få sin vilja fram. Efter flera års hård träning hade hon lagt planerna på en tävlingskarriär på hyllan och bestämt sig för att istället ägna sig åt avel. För det verkade nog enklare.

Allt detta märkte jag inget av under tiden stoet var hos mej. Kanske lite bortskämd och bufflig, men snäll och lätthanterlig. Varje dag sätter jag på grimman och tar ut den. Borstar, binder upp osv. All normal hantering, och det är inga konstigheter. Men nu var det alltså dags för stoet att åka hem.

Märta kommer tillsammans med make, ett par kompisar och en släkting. Alla ville ju passa på att titta på avelshingsten. Pappersarbetet klarades av och ‘Operation Lastning’ förbereddes. Steg ett var att parkera trailern alldeles intill stalldörren och hämta en hink havre. Steg två: stoet utrustas med en nyinköpt, väldigt stor och stel lädergrimma, samt fyra lika nya, jättestora och stela transportskydd. Steg tre: fyra personer irrar nervöst runt stoet på stallgången och pratar om hur komplicerat det kommer att bli att lasta.
Någonstans här anar jag att det kommer att bli problem, och frågar (vänligt) om dom vill ha hjälp. Det ville dom inte. Märtas make talar om att det dessutom är mycket bättre om dom slipper ha personer omkring sig som lägger sig i hur dom gör, och skapar stress hos hästen. Han är lite lätt aggressiv i tonen, så eftersom det är så dags på eftermiddagen, hälsar jag adjö och går in för att laga middag till min familj.

Från köksfönstret kan jag se hur projektet fortskrider. Märta står inne i släpet med grimskaftet. Hästen står utanför släpet, med en hov på lämmen och äter havre ur hinken som maken håller. De andra tre personerna irrar nervöst omkring bakom hästen (som verkar rätt obekymrad). Jag skalar ett kok potatis. Scenen på gårdsplanen är oförändrad. Jag sätter potatisen på spisen och lägger middagsmaten i en ugnsform. Fortfarande inga framsteg vid stalldörren. Jag hackar och skär lite grönsaker. Personerna ute på gårdsplanen har börjat att gå fram och tillbaka. Dom tar liksom 15 meters sats med hästen och går mot trailern. Hästen stannar 4 meter ifrån trailern och momentet upprepas. Många gånger. Under tiden har stoet dessutom lyckats sparka av sig transportskydden, trampa sönder två, och vägrar låta dem sättas på igen.
Jag samlar ihop potatisskalen och grönsaksrenset och går ut till komposten. Då har Märta kommit på att hon kan ta bättre sats om hon sitter på hästen, så hon försöker att genom att rida barbacka med enbart grimskaftet förmå stoet att gå in i släpet. 25 meters full fart mot luckan, sedan tvärnit och två munfullar havre ur hinken. 15 gånger i rad ungefär. Jag går förbi med mina sopor och undrar om dom fortfarande inte är intresserade av någon form av assistans. Det är dom verkligen inte, fräser både Märta och maken. För dom känner minsann sin häst bäst, och ingen utomstående kan förstå hur hon bäst ska lastas. Jag fattar piken och går tillbaks till mitt kök, och äter middag med min familj.

När lastningsproceduren pågått i två timmar och min gårdsplan är full av djupa märken efter rivstarter och tvärnitar har jag tröttnat. Inte vill jag ha gräsmattan mer förstörd och vill ha gästerna från gården innan kvällsskiftet i stallet. Jag ser ju att hästen inte är ängslig eller rädd. Den gör ju bara som den är lärd; att stanna vid luckan och få havre. Alternativet kan ju vara att få gå tillbaka till sin box och äta kvällsmat med dom andra hästarna. Så jag föreslår (kanske lite kaxigt) att jag kan lasta hästen åt dom. Nu är deras ton inte så aggressiv längre och både Märta och maken accepterar erbjudandet. Jag ber då att dom alla går och sätter sig i trädgården och tar en kopp kaffe och kopplar av en stund, innan deras långa resa hem. Deras vänner nappar glatt på erbjudandet, för dom hade nog tröttnat redan efter de första 20 minuterna.

Jag kopplar stoet med en hingstkedja över nosen, stoppar en morot i fickan och greppar ett dressyrspö. Sedan går vi ut till baksidan, bredvid paddockarna där stoet tillbringat de senaste dagarna. Vi tar en snabb repetitionskurs i ”stanna”, ”gå” och ”vänd”. Inget våld, ingen dramatik. Vi har ju gjort det här, ungefär, varje dag i en dryg vecka. Stoet går som en väldresserad pudel i koppel. Sedan går jag mot trailern. Märta och maken står på behörigt avstånd, som jag bett om. Och när stoet vill vika undan, rycker jag lite lätt i kedjan, bara så hon vet att jag har den. Och när hon börjar bromsa, duttar jag lätt med pisken på hennes bakdel. Duttar verkligen, det är inga rapp precis. Och hon följer mej uppför rampen med lugn blick. När tre hovar är inne i trailern fiskar jag upp moroten ur fickan och ska precis ge den till henne när Märta och maken dyker upp bakom, och stoet lyfter huvudet och sneglar bakåt. ”Lägg upp luckan” ber jag dom. Det hade varit lätt gjort, med en person på vardera sidan, kan man tycka. Men nej, istället börjar Märtas make hojta att ”vi slår minsann inte våra hästar!!”, och Märta (med lite lägre röst) inflikar att ”vi fostrar inte våra hästar med våld”. Jag kontrar med att om dom bara stänger luckan snabbt, så kan vi diskutera detta sen. Stoet är blir lite nervöst, och jag tror att hon har lust att kvickt backa ut. Märta och maken fattar det med och får slänger upp luckan. Stoet får äntligen äta sin morot, jag knyter fast grimskaftet, klappar om stoet och går ut. Jag känner mig kanske aningen mallig, för att jag lyckades lasta stoet på sju röda minuter. Och det vet vi ju redan, att högmod går före fall. För i samma ögonblick som jag kliver ut ur trailern, så möts jag av inte mindre än fem personer (vännerna och släktingen såg äntligen en chans att få åka hem och hade anslutit sig till sällskapet) som blänger ilsket på mej och säger: ”Hade vi vetat att du skulle använda dej av spö, så hade vi aldrig låtit dej ens ta i vår häst!!”

Otack är världens lön! Troligen fick jag rykte om mej att vara hästmisshandlare på köpet. Som tur var blev stoet dräktigt och behövde troligen aldrig mer åka från sitt stall. Och det blev ännu en häst för Märta att fostra helt utan respekt och disciplin. Nog för att jag tror att hennes hästar har det jättebra och blir väl omskötta. Men jag kan inte låta bli att undra vad som händer om hon nu, som nybliven uppfödare, skulle vilja åka på premieringar eller unghästvisningar. Vi höll ju inte kontakten, så det lär jag aldrig få veta.

Det finns massor av metoder att inte lyckas lasta en häst…   (klicka här för enbart humor)

Nu försöker jag inte framhålla mej själv som någon slags hästviskare som klarar att lasta vilken häst som helst. Ovanstående historia blev lyckad tack vare att jag lärt känna stoet och hade kanske en rejäl portion tur.

B Sweet, den raraste ponnyn av alla

Jag sålde Sweet tidigt på sommaren 2011, innan jag flyttade utomlands. Hade enorm tur att kunna placera henne hos en god vän som ville ha sällskapsponny till sin tävlingshäst (det hade hon gjort bra förut), första ponny till barnbarn (check på det med) och avelssto (hon hade bevisat att hon var en bra mamma). Lilla Sweet hade en alldeles särskild plats i våra hjärtan så det kändes skönt att få henne till ett så gott hem.

Efter att Frida vuxit ur henne fick hon då och då vikariera som sällskapsdam och läromästare hos olika vänner. Det här var den ponny jag absolut aldrig ville sälja. Men som sagt, Sweet flyttade till Halmstad och då och då dyker det upp bilder på Facebook. Här har jag ”lånat” en, bara för man blir så glad att se en ponny så älskad och väl omhändertagen.

I år har hon fyllt 25, och är fortfarande i så fint skick.

Sweet med lillmatte sommaren 2020

 

Hennes första föl föddes 2008: B Skwie (AKA ”Kakan”) e. Burhults Nougat. En av ponnyerna som fick följa med i flytten, men numera är tillbaks i Sverige.

 

Hos sin nya familj fick hon ett stoföl 2012 e. PRE-hingsten Eficaz: Sweet Esperanza.

 

 

För den som är intresserad av härstamningar, finns alltihop HÄR. 

Laddar om

Det var rätt så länge sedan jag skrev. Det berodde på att jag tappat sugen.  (Men mer om det en annan gång.)

Att inte kunna rida gjorde att jag mer eller mindre distanserade mej från hela mitt hästliv. Om jag inte kan ha roligt med häst, så var det nästan enklare att hålla avstånd.

Men så kommer det små glädjeämnen intrillande då och då, på Facebook eller Instagram. Det är bilder på mina uppfödningar eller hästar jag ägt eller haft i träning. Det är jätteroligt och jag blir så glad när jag ser att hästarna har det bra och att deras ägare har kul med dom. Och när det är framgångar på banorna för mina egna, så är det alldeles speciellt. Mina år som hästuppfödare var dom jobbigaste (fattigaste) och roligaste i mitt hästliv. Och fastän det är några år sedan det sista fölet föddes hos mej, så finns det fortfarande några stycken som håller kontakt.

Nu är jag så smått igång igen, och försöker hitta tillbaka både i sadeln och på bloggen. Att hitta glädjen med hästarna på riktigt igen. Det känns konstigt att det som varit min passion hela livet åkte långt ner på listan under lång tid. Jag tror det är hjärnans enastående förträngningsmekanismer som gör att man kan klara sig utan ett tag. Men suget finns ju där.

Prutt och bajs.

Att undervisa barn i ridning är mycket annorlunda mot att undervisa vuxna, den saken är klar. Dom har kortare koncentrationsförmåga, tycker att repetititioner (ack, dom nödvändiga) blir långtråkiga, och gör dej omedelbart uppmärksam på alla dina brister som instruktör. Fast det kan vara rätt roligt.

Jag hade en gång en ung ryttarinna, ungefär 6 år, som satt på en ponny som ideligen släppte mycket gaser. Flickan tillhörde den ängsliga sorten som oroligt undrade vad det var för konstiga ljud som kom ur ponnyn. Eftersom vi höll  på att träna på något som i alla fall jag tyckte var viktigt, så säger jag rätt kort precis som det är: Ponnyn pruttar. Detta tyckte min unga adept var så hysteriskt roligt att hon skrattade tills hon nästan ramlade av. Och vips försvann rädslan! (Den där rädslan som kom varje gång ponnyn försökte vifta bort en fluga eller frustade.) När föräldrarna mötte på stallbacken efter lektionen och undrade hur det gått, så var pruttandet allt hon kunde prata om. Och jag insåg att min undervisning var mindre intressant än några hästfisar. Ja, ja, av barn får man veta sanningen.

En annan ung dam, i samma ålder, fast utan rädslor var med på en liten uteritt. Jag var med som ‘ankare’ till fots, och av någon outgrundlig anledning kom samtalet in på bajs. Det ligger en hel del bajs längs ridvägen, som fångade den unga ryttarinnans intresse. Jag tyckte detta var ett ypperligt tillfälle att lite lätt förklara för min unga elev några detaljer kring hästens matsmältning och vikten av gräs som foder. Jag tror inte hon hörde på så noga, utan fortsatte spana efter nästa hög med spillning och kommenterade att det var olika färg på högarna. I tron att jag hittat en pedagogisk ingång, plockar jag upp en ‘boll’ av helt soltorkad hästgödsel och smular sönder i handen och visar henne bitar av osmälta fibrer. ”Åh, så äckligt!!” tycker min unga elev. Jag försöker förklara hur det är skillnad på bajs och bajs. Nu inser jag att jag är ute på djupt vatten, men har uppenbarligen fått flickans odelade uppmärksamhet. Förklarar att jag kan plocka upp det här i handen för det är ju i princip bara rester av torkat gräs. Det är ju inte precis som att plocka upp en färsk hundlort med bara händerna. Tycker jag. Vips har flickan dragit åt sig tyglarna, kastat sig av hästen och insisterar på att få med sig en egen torkad hästboll i fickan. Jag baxar upp henne på ponnyn igen, och förklarar att dynga, det kan hon få så mycket hon vill ha. Senare. Nu har vi ridning på schemat, basta! Så måste jag ju fråga vad hon tänkt att ha det till. Jo, hon skulle ta med till skolan för att visa och berätta. Jag hade en känsla av att det inte var alls så jag ville att mina ridlektioner skulle bli marknadsförda. Som skit, alltså.

Men jag lärde mej en sak, som inte direkt kom upp under min utbildning till instruktör: om man ska undervisa barn, så får man vara kreativ och våga gå utanför ramarna. Fast inte blir rädd för var du hamnar. Jag hamnade i bajsträsket. Där ungar tydligen lär sig massor om ponnyer.

Dom som undervisar i fysik, kemi, främmande språk eller musik kanske tycker att hästar och ridning är en skitsak. Och dom har rätt!

(Filmen är hämtad från YouTube, och är ingen av mina elever:)

När blir man för gammal för att fnissa åt prutt och bajs?

Kakan har funnit sin maka

Eftersom jag fick så mycket respons på inlägget om Kakan, så är det säkert en och annan som undrar vad som hände sen. Och jag har tagit lång tid på mej att uppdatera, för det har hänt så mycket annat i mitt liv. Men nu kommer i alla fall hälsningar från Kakan och en ”Del 2”,  på förra inlägget.

Kakan och Hilma efter första ridpasset tillsammans.

Det var inte utan vånda som jag på distans fick räkna ut vem av alla kandidaterna som skulle få ta emot Kakan, när hon slutligen anlände med lastbil till krokarna av Helsingborg. Till sist föll valet på en familj i Västergötland, där det fanns en liten tös som verkade kunna passa. Den här lilla flickan har en hästkunnig mamma och aptit på precis samma saker som Kakan: pyssel & mys, uteritter, hoppning och dressyrträning. Och kanske lite tävlingar framöver. (Och så fanns det goda rekommendationer). Plus att dom klarade det ultimata testet: att ta emot en ponny man aldrig sett i verkligheten, utan att ha träffat ägaren samt viljan att åka ner till Skåne och möta upp lastbilen vars ankomsttid var diffus in i det sista.

Precis klivit av lastbilen, med adresslapp på grimman.

Men nu verkar det som om Kakan har hittat hem. Hon har en liten matte som verkligen älskar henne, och är hästtokig på riktigt. Hon har skickat mej bästa hälsningar, bilder och kommentarer som visar att känslan var rätt. Och blev så lycklig över att det fanns en liten dressyrsadel i packningen, att hon tillbringade extra tid att polera upp den, innan ens första ridturen blev av.

Nu får jag se bilder och uppdateringar lite då och då via Facebook (en underbar uppfinning, enligt mig). Och det verkar som om våra förhoppningar blivit besannade. Flicka och Ponny verkar glada och nöjda med allt dom hittar på. Kakan har det bra, och lilla ryttarinnan har en fin ponny att utvecklas med. Min tacksamhet är enorm!

Dressyrträning

Kakan har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Likt som alla som fått förmånen att vara med henne, så vi önskar ju hennes bästa. Men nu känns det bra, och jag kan våga släppa taget. Lite grand, i alla fall.

Hoppträning

Trots sin ringa storlek, så har den här lilla ponnyn riktigt bra hoppförmåga, väldigt bra rörelser och en tuff attityd. Jag tror att hon är precis en sån häst jag skulle vilja ha, om det gick att beställa en likadan i vuxenstorlek.

Puss, söta Kakan!

Nu bor Kakan inte alls långt från platsen där hon tillbringade sina allra första levnadsdagar. Kanske kommer familjen Silberg att möta henne på något lokalt evenemang framöver?

 

(Alla bilder är tagna av Jenny, och delas med hennes tillstånd)

Se tidigare inlägg, som har en video med massor av bilder på Kakan

Får det lov att vara en Kaka?

Nu blev det lite oväntat dags att fundera över nya planer för Kakan, för nu har jag bara en liten ryttare kvar som passar henne.  Nu, under sommarlovet ser lektionsschemat lite annorlunda ut, och när höstterminen börjar, så har ett par av hennes ryttare vuxit till sig lite, och behöver en större ponny. Det fanns ett par intresserade fodervärdar som kunde passa, och nu har hon varit utlånad en tid. Men så visar det sig att vi hade lite olika uppfattning om en del saker, så nu måste jag hitta en bättre varaktig lösning.

Mina alternativ är då att sälja eller hitta en annan fodervärd. Finns det kanske någon i Sverige som behöver en Kaka? För jag tror inte att jag hittar det bästa hemmet till henne här i Portugal.  För en ponny som Kakan skulle det innebära att behöva gå med nybörjare på longeringslina för det mesta. Det tycker hon inte är kul. Hon vill ha omväxling med uteritter, långa galopper, lite hoppning och dressyr och hagvistelse med kompisar. I det här landet tycker man att en liten ponny bara är för väldigt små barn och nybörjare. Som en cykel med stödhjul ungefär. Så snart barnen klarar att styra och trava anses dom mogna för stora hästar, och tycker att det är pinsamt att bli sedd på en liten ponny.

Kakan var ju egentligen tänkt till barnbarnen. Men ingen av dom har varken stallplats eller tid till egen ponny. Nu måste jag alltså aktivera ”Plan B”, vad det nu kan vara. Är det någon som har några förslag eller ideer?

Titta på filmen, så ser ni varför man inte kan låta bli att vilja ha en Kaka till:

 

Här en LÄNK till Blå Basen, där hela stamtavlan och härstamningsmeriter visas. Hon har verkligen en intressant stam!

Prinsen har flyttat

regente

Regente och jag (2013)

Det har varit väldigt blandade känslor kring det här med att sälja hästar. Men man härdar sig, och gör det man måste göra, när livet tar oväntade vändningar. En efter en har jag sagt farväl till mina fyrbenta vänner, och det har inte varit alltför jobbigt, för jag vet att dom kommer till goda hem, till bra människor, där dom får möjlighet att utvecklas och göra allt det jag önskade för deras del.

kingen-o-jag

King’s Bonus och jag (1989)

Men när det kom till Regente, så var det faktiskt rätt känslosamt. Han är ju trots allt min prins. Omsorgsfullt utvald, handplockad för att vara min glädjekälla. Min första Lusitano. Peters gåva till mej efter att vi flyttade hit. Han var den där hästen som kom in i mitt liv av så väldigt många anledningar. Vi har haft en väldigt speciell resa tillsammans, och han har lärt mej mycket. Plus att jag tror att han på något vis var en slags reinkarnation av King’s Bonus**, som också är en av dessa hästar som för alltid har en särskild plats i mitt hjärta.

Som livet nu ser ut, fanns det inga möjligheter att ha honom kvar. Den senskada som ursprungligen gjorde att jag valde att låna ut honom till sin uppfödare som avelshingst hade läkt ut. Men alla de andra problem han istället fick med sig hem tog lång tid att lösa. Till sist var han i god form igen. Bortsett från en skada i ett senfäste på ett bakben. Det lyckades vi inte kurera. Han drogs med en rörelsestörning som gjorde att jag med gott samvete inte kunde rida honom annat än i skritt. Även om han själv tyckte att repertoaren gick att utöka till alla möjliga sorters övningar, inklusive sådana ovan mark. Sinne för humor, har han, den rackaren.

Tack vare att han är godkänd för avel med höga poäng, har bra stam, tävlingsmeriter och ”rätt” färg, så fanns det en uppfödare som var intresserad av att köpa honom till sin avel. Det tog lite tid innan jag kunde ta in erbjudandet, och inse att detta var den enda möjliga lösningen. Regente kommer att få det bra. Det vet jag med all säkerhet. Han kommer att bli omskött som den prins han är, och få det liv han förtjänar.

Nu blev det lite ändringar i tidsplanen, av olika skäl, så just den dagen han skulle hämtas, så var jag utomlands. Men kanske var det lika bra. Det hade varit extremt jobbigt att ställa honom på transporten. När jag kom hem från min resa, så fanns det redan en annan häst i hans box, och namnskylten var nedtagen.

Nu får jag se fram emot att se hans avkommor växa upp. Det finns redan ett dussin hos hans uppfödare, och ytterligare några ston är dräktiga, sedan ett stuteribesök i våras. Så kanske en gång i framtiden kan jag ha en avkomma till min prins. En kronprins. Om jag fortfarande är ryttare, när den dagen kommer….

I en hästmänniskas liv, så är det många hästar som kommer och går. Vissa glömmer man fort, andra kommer för alltid att vara förknippade med varma minnen. Regente är en sådan häst. Min prins.

Jimmy är såld

Jimmy porträtt

Vår store (174 cm), ståtlige och mycket personlige Jimmy har idag åkt till sina nya ägare. Även om jag länge velat sälja honom, är det en häst som lämnar stora spår i hjärtat hos alla som känner honom, och det känns onekligen lite vemodigt att han flyttat, och tomheten kommer att vara mycket påtaglig närmaste veckan. (Sedan kommer Regente hem igen och fyller upp den tomma boxen)

Peter med Jimmy

Peter med Jimmy

Jimmy, som är renrasig lusitano, och i själva verket är döpt till Amador, köptes för att vara Peters egen ridhäst. Nu var ju inte Peter den mest flitige av ryttare (av olika skäl) och många andra har haft tillfälle att rida honom. Han är en filur, och om han tyckte att han blev ombedd att göra saker som han betraktade som tråkiga eller jobbiga, så kunde han antingen dra benen efter sig, eller bjuda på en imponerande spansk skritt, då i förhoppningen att ryttaren snabbt skulle glömma vad dom egentligen bett om. Men om han hade en ryttare som tyckte om att susa omkring lite planlöst i omgivningarna, så var han helt med på noterna och var kvickare i benen än någonsin.

Spansk skritt med Mimmi i sadeln

Spansk skritt med Mimmi i sadeln

Efter arbetet brukar hästarna bli avspolade. I alla fall om benen och hovarna. Det tycker han inte om. Trots att han är van, så som skimlar ju får bli,  så trampade han alltid omkring i spolspiltan. Vattenkaret däremot, det älskar han. Missar inte ett tillfälle att doppa hela huvudet och skvätta ut vatten över hela gårdsplanen.Jimmy i vattenkaret

Han har blivit fotograferad många gånger, för han är genuint fotogenisk, bra på att posera, uppskattar uppmärksamheten och har ett mycket rastypiskt huvud och fina färger. Här är några av hans ”modelljobb”.

Jimmy är en sån där häst, som ingen som haft med honom att göra, någonsin kommer att glömma. Alla vi som känner honom önskar att han får det bra i framtiden, och att han blir älskad och uppskattad för den han är: en stor (i alla avseenden) personlighet med mycket charm.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det finns naturligtvis massor av bilder på Jimmy. Jag har valt en handfull, som visar olika delar ur hans liv, och hans charm!

Det var ovanligt tyst på stallet ikväll, när det fodrades kvällsmat. Jimmy brukade banka i dörren med sin stora framhov, om det inte gick fort nog. Idag var det nästan knäpptyst…

Sörby’s Amiral får åka till Holland!

amiral-helVår underbara  Amiral är verkligen allt man påstår att en New Forest-ponny ska vara: han är trevlig att hantera i alla situationer, rör sig bra, hoppar med god förmåga, går ibland nybörjar-lektioner på lina, stabil på uteritter = en riktig allround-häst! Han är vänlig att hantera och tycker om folk. Och så är han väldigt söt! Den sortens ponny man önskar att alla barn kan få ha som sin första ponny. Den där ponnyn man kan rida barbacka på stranden ena dagen, tävla hoppning nästa dag, åka vagn efter, tävla dressyr följande helg, och trivas ihop i stallet.

Amiral på hoppbanan

Amiral på hoppbanan, med Teresa i sadeln

För en tid sedan kom en kvinna från  Holland och ville rida dressyrlektioner på Lusitano. Visst, det ordnar jag. Och så undrade hon om hennes son kunde få rida också. Han hade inte så mycket vana, men desto mer entusiasm, så vi bokade in lektioner på just Amiral. Och det blev nog kärlek vid första ögonkastet.  En vecka och ett antal lektioner senare (för både mor och son) fick jag frågan om jag kunde tänka mej att sälja honom. Och jo, han var ju till salu, så då började den omfattande proceduren att ordna med alla detaljer.

amiral o hector

Amiral och Hector på en tur runt anläggningen.

Först skulle Amiral självklart besiktigas, för att försäkra både säljare och köpare att ponnyn är i det skicket den borde. Vilket han var. Min veterinär är rätt petig och omständlig. Vilket i och för sig är bra under de här omständigheterna. Han tyckte att det var en ren fröjd att få undersöka en så sund och stark ponny. Ett gott betyg till främst uppfödaren, och till hans ägare efter det.

Sedan skulle det ordnas med transport. Här blev det trassel. Jag ska inte gå in på turerna, men det var några dagar som jag inte behövde bekymra mej för mitt annars låga blodtryck…. Till sist löste det sig, och om allt går enligt planerna ska han resa på Onsdag. Så det var bara att ordna med ett nytt veterinärbesök för exportintyg, och för att ge mej ett preparat mot parasiter och fästingar, som han ska badas i före resan. Dessutom måste transportören tillhandahålla kopior på alla sina dokument: det är tillstånd för fordonet, för chauffören och en rese-plan. Alla dessa papper måste jag nu åka till distriktskontoret för livsmedels- och djurfrågor för att erhålla ett slutligt dokument som ger Amiral tillstånd att resa inom EU. Pust, det är rätt omständligt.

Jag inser då hur enkelt vi har det i Sverige: man kontaktar distriktsveterinären som kommer ut och kollar hästen, fyller i blanketter, och allt är klart. Mot en ersättning såklart, men det är liksom bara ett steg, istället för tre nu, som omfattar en halv dags väntan på byråkratins kvarnar, kostnader för resa och vägtullar…  Men nåväl, jag ska inte klaga. Jag tycker att det är så roligt att Amiral ska få komma till en bra familj, där han blir uppskattad för precis den han är!

Amiral myser med sin nya husse.

Amiral myser med sin nya husse.

Grabben har otåligt räknat ner dagar och timmar tills han ska få återse sin vän från semestern. Och hans mamma gör som alla andra tjejer i samma situation: hon har ordnat en bra stallplats, tränare, sadelprovare, hovslagare, handlat tillbehör och är säkert minst lika förväntansfull som sonen. Och när familjen åker på semester längre fram i sommar ska Amiral skickas på inkörning, och jag hyser inte minsta tvivel om att det kommer att fungera utmärkt.  En annan ung grabb kommer att vara medryttare på Amiral, och han har hoppning som främsta intresse. Så jag är övertygad om att den här ponnyn kommer att få all den kärlek och omtanke han förtjänar, och ett varierat och roligt liv.

Nu får vi hålla tummarna för att pappersarbetet och själva resan går friktionsfritt, så att jag kan uppdatera bloggen nästa vecka med lite bilder på Amiral i sitt nya hem.

Vad hände med Newton och William?

Både Newton och William såldes för en tid sedan. Och det ser ut som om  båda hamnade i rätta händer.

Newton med rosett på dressyrtävling

Newton med rosett på dressyrtävling

Newton såldes till en liten flicka som ville ha en ponny för framför allt hoppning. Dom verkar trivas utmärkt tillsammans och har redan hunnit med en del tävlingar. Newton är ju inte jätterutinerad på banorna, och flickan är inte mycket erfarenhet heller, men båda tycker det är roligt och flera felfria rundor har det blivit. Till och med i större sammanhang.

Newton & Matilde

Newton & Matilde

William hamnade hos en vännina som har en liten ridskola. Han skulle vara sonens ponny, men får också hjälpa till lite som skolponny. En av de yngsta dressyrryttarna har nu tävlat några gånger, och senast igår lyckades ekipaget ta hem en andraplats!

William ser ut att trivas med att vara en av stallets mesta favoriter. Han blir mycket ompysslad, och får träna både hoppning och dressyr. Familjens dotter, som rider mest dressyr tog faktiskt ut honom på en klubbhoppning, och dom hade verkligen roligt. Fast William tyckte nog att hindren var alldeles för små!

Det är alltid lite vemodigt att sälja sina kära hästar, men när man ser att dom har det bra, är väl omskötta och älskade, då är det faktiskt helt okej!

Talento är såld

Det var ju ett tag sedan jag skickade några hästar till Sverige. Talento fick åka till familjen Wickström, för att ridas och säljas. Frida hjälpte till att göra en annons på HästNet, och vips var det flera som hörde av sig och var väldigt intresserade.Talento porträtt

Vem kan motstå en sådan här chokladpudding??

Först på plats var Anette från Skåne, som ville ha en tävlingsponny till sin dotter. Tösen är bara 8 år, men rider jättebra, och dom verkar passa varandra perfekt. Jag har fått lov att visa lite bilder på ekipaget.

Jag är så himla glad att Talento har hittat rätt hem! För det verkar ju som om de här två kommer att ha hur kul som helst tillsammans. Både i hopp, dressyr, terräng och barbackaritter. En riktig allroundponny. Förvisso är han ju hingst, och har en liten räv bakom örat, men han har ett hjärta av guld, och uppskattar verkligen uppmärksamhet och varierade aktiviteter.

Jag håller tummarna för att dom får många framgångsrika år tillsammans.

Och så kunde jag kanske också önska att det fanns ett större intresse för att använda honom i avel. Men det är gott om hingstar på marknaden, och konkurrensen är hård.

Ett stort tack till hela familjen Wickström, som alltid ställer upp: tar hand så väl hand om mina hästar och är så goda vänner.

Många farväl

Förra veckan  hade Sofie ett helt gäng vänner inbjudna på grillfest på stallet,

grillfest i stallet

för nu är det dags för henne att gå vidare med sitt liv, och nya utmaningar, efter ett helt år som beridare hos B Equestrian. Hon kommer att bli enormt saknad. Jag kommer att sakna henne, för hennes goda ridning, fina attityd till vänner och kollegor och inte minst hennes inställning och kärlek till hästarna. Och vännerna (varav en handfull syns på bilden) kommer att sakna en glad och vänlig person.

Det blir faktiskt rätt tomt utan Sofie. Och jag får ta mej i kragen och jobba lite mer. Jag har ju inte haft så mycket lust att ägna mej åt hästar under de senaste månaderna, men nu blir jag ju tvungen och det kanske är bra. Igår vikarierade jag för Fernando, min hästskötare, som hade ledig dag, och det var nog rätt länge sedan jag skötte stall helt på egen hand. Men det gick lätt och var rätt mysigt. Hade några kunder som kom och red, några vänner som tittade in och det blev en dag med full aktivitet. Idag är jag lite, lite mör, för det var så länge sedan jag mockade boxar. Men det är nyttigt ur många avseenden. Jag kan bättre förstå min hästskötares situation, och jag lär mig små detaljer om mina hästar, som jag kanske inte sett på samma sätt förut (och så får jag motion!).

Åter  kan jag konstatera att mina hästar troligen är de bästa i världen! För dom är alla så rara, stora personligheter, och har ett så tydligt sätt att kommunicera. En av vänninnorna som tittade in sa att det alltid är så trevligt att besöka mitt stall, för atmosfären är så bra. Det kändes verkligen bra, för det är ju så man vill ha det.

Det verkar också som om några till hästar finner nya hem. William och Newton är ju redan sålda här i Portugal. Caprice, Storm, Dinelli och Talento har åkt till Sverige. Regente har åkt till ett stuteri för att tjänstgöra som avelshingst ett tag. Efterhand som jag får lite bilder och nyheter så ska jag dela med mej.

Det blir alltmer tomt i stallet, och just nu är bara sex av dej fjorton boxarna upptagna. Och därför kommer jag också att behöva ”möblera om” i alla mina generösa utrymmen för att göra plats för andra hästägare på mitt stall. I sommar kommer det i alla fall en ny svensk ponny hit. En svensk familj som  ska flytta ner, tar med sin fybenta vän, som får en box hos mej. Tills dess behöver jag alltså få omplacerat minst en till…  Men det rör på sig, och fler nyheter kommer snart att publiceras.

Under tiden måste jag få önska Sofie ett stort lycka till, med vad hon än tar sig för. Kanske blir det inte med hästar som yrke, fast det vore en stor förlust för hästvärlden. Men oavsett tror jag att hon kommer att lyckas, för det är sådan hon är! Tack för allt, Sofie. Du har varit en ovärderlig person, och tillgång för mej under hela det här året.

 

Fuxarnas långa och äventyrliga resa

Ni undrar kanske vart alla fuxarna tog vägen? För det var ju en tid sedan dom klev ombord på den stora hästbussen för den långa resan mot norr.

Först reste dom till Spanien, stannade ett par nätter extra i Barcelona, för att vänta in fler fybenta passagerare. Sedan fortsatte resan till någonstans i trakterna kring Paris, för att till sist få ytterligare några dagars vila i Holland. Det verkar som om mina ponnyer fått se mer av Europa än jag själv. Några dagars semester här och där låter väl inte helt fel?

Chauffören skickade bilder på nöjda ponnyer, när dom vilade ut i Spanien efter första etappen.

Från Holland reste dom sedan vidare till norra Tyskland, där det blev båt till Trelleborg. Så dom fick lite kryssning också. Fast jag tror inte dom fick tillfälle till någon taxfree shopping…

B Caprice var den första att kliva av bussen, för hon ska stanna i Skåne ett tag. Storm och Dinelli fortsatte till Halland, där dom får sin fortsatta vistelse, och Talento åkte hela vägen till Lundsbrunn, där han nöjd och glad fick rulla sig i leran. Han har tydligen underhållt sina medpassagerare hela vägen, och totalt charmat all personal på alla ställen dom varit.

Dinelli och Storm på plats i sitt nya stall

Dinelli och Storm på plats i sitt nya stall

Nu får alla fyra vila några dagar. Vänja sig vid svensk mat och svenska stallrutiner och låta magen komma i ordning. Sedan blir det fortsatt träning, för att kunna visa upp sig och senare säljas.

Jag är lyckligt lottad som har vänner runt om i landet som kan hjälpa mej med detta. Och jag hoppas att dom kommer att få lika stor glädje av att arbeta med fuxarna, som vi har haft, för det är verkligen härliga ponnyer, allihop!

Om någon undrar varför jag skickade iväg fyra sådana fina ponnyer, så är sanningen att jag under mina nuvarande omständigheter måste minska antalet hästar ganska direkt, och i det här landet så finns det ännu inte någon riktig ponnysport. Som jag har skrivit om tidigare så är det en kulturell skillnad, och även om det så smått kommit igång mer och mer, så är det ljusårs skillnad. Alltså är det svårt att sälja den här typen av ponnyer här, om man har lite tidspress. Antingen köper folk en liten ”leksaks-ponny” för några få tusenlappar, eller en högt meriterad (dyr) tävlingsponny. Mina är alltså någonstans mittimellan, och det är svårare.

Det blev faktiskt två fuxar kvar i mitt stall: B Caprinelle och Sörby’s Amiral. Jag har andra planer för dessa två.

 

Pappersproblem

fortsättning på föregående inlägg ”Fyra fuxar…”

Måndag morgon: Satte mej i bilen vid halv åtta, för att åter plocka upp min guide och resesällskap, och kunna vara på plats i Torres Vedras  kl 9.00 när kontoret öppnar. Distriktskontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (typ Länsstyrelsens veterinäravdelning). Utrustad med en kaffemugg, kartor och vägbeskrivning från Google-maps och några CD-skivor. Trafiken var nästan stillastående precis utanför Lissabon, men där svängde jag norrut, och sedan gick det förvånansvärt enkelt.

Bakom kulisserna på "Länsstyrelsen". Man kan inte ha för många papper...

Bakom kulisserna på ”Länsstyrelsen”. Man kan inte ha för många papper…

Torres Vedras är ingen stor stad, och med hjälp av personalen på McDonalds hittade vi direkt till rätt byggnad. Jag har alla papper i ett fast grepp och går in genom huvudingången, ser skyltar till den avdelningen jag ska till och blir omedelbart hejdad av en mycket barsk vakt. Han såg faktiskt lite farlig ut, så jag förklarade ödmjukt mitt ärende. Fick veta att veterinären inte hade kommit in ännu, utan fick vänta en stund.

Fem minuter senare visas jag in till en reception en trappa upp, där några mindre muntra sekreterare lät mej stå och glo några extra minuter. För att jag ska bli spak, antagligen. Jag förklarar mitt ärende, lämnar över alla mina papper och pass, och får vänta igen. Detta är en övning i ödmjukhet och tålamod. Inombords är jag mer än stressad. Det är ju bara några timmar tills hästarna ska lastas, och jag är säker på att det går att hitta byråkratiska skäl att kullkasta hela planeringen.

Veterinären kommer så småningom och hälsar, lämnar över en blankett som ska fyllas i, med alla de uppgifter jag har om hästarnas identitet, lastbilen, chauffören, färdvägen, min och mottagarens adress och så vidare. Vänta igen. Och så kommer det: ”Vi har ett problem”. Hjälp, vad är det nu? tänker jag. Jo, Storm har ingen härstamning. Trodde inte det var ett problem, för han är ju registrerad, har pass och chip, och för den delen är han ju valack… Men nej, det är ändå ett problem, för han har ingen stambokstillhörighet, förklarar veterinären. Men det skulle kanske gå att ordna. Sedan saknade både jag och mottagaren ett internationellt djurhandelsnummer (tror jag att det var). Som jag inte hade en aning om att man behövde. Och stallet där hästarna får har heller inget registernummer för utskeppning. Suck. Veterinären utför någon slags trolleri-nummer via dator och telefon, och en timme senare var allting löst. Puh!! Det finns tydligen mycket kvar för mej att lära…

In i bilen och börjar köra tillbaka mot stallet. Ringer till chauffören och säger att allt är klart. Ringer till Sofie och berättar att jag har pappren, och att hon kan börja förbereda för avfärd. Hästarna ska lastas vid lunch.

Klockan ett är alla hästarna resklara, lite packning ligger i kassar, alla handlingar i en plastmapp. Chauffören dyker upp och vi märker upp hästarnas grimmor med namn, avreseort och destination. Han fyller på hö och vatten i boxarna och vi lastar. Alla fyra hästarna springer glatt uppför rampen, ivriga att komma iväg på äventyr. Och det känns väldigt, väldigt ledsamt. Sofie har knutit starka band till dessa sina arbetskamrater och Teresa kom för att säga adjö till sin älskade Dinelli. Trots att jag vet att alla hästarna kommer till goda hem och får den framtid vi önskar dem, känns det ändå lite sorgligt att se dom resa.

Och stallet blev väldigt tomt. Sex boxar gapar tomma och urmockade, och det blir väldigt lugnt och stillsamt i vårt stall. Tills någon annan flyttar in och fyller upp de tomma platserna.

Hästarna får en lite Europa-turné, med övernattningar i Spanien, Frankrike och Holland, innan dom till sist är framme i Sverige. Det ska bli spännande att följa allt som händer med dom framöver.

 

 

Fyra fuxar far till Sverige

Att skicka hästar runt om i Europa och världen är ju inte så märkvärdigt längre. Massor av hästar reser kors och tvärs för tävlingar och nya ägare. Och att ordna så ponnyerna kom hit var inga större konstigheter. Så det borde vara lika enkelt att skicka dom tillbaks igen. Trodde jag. Innan jag trasslade in mej i papperskvarnarna…

Ponny på resa

Ponny på resa

Först hade jag en resa ordnad i samverkan med en svensk kvinna som skulle frakta några hästar till Spanien. Datum var satt till mitten av mars, så jag sade upp mina boxar till 1 april. Sedan blev datumet framflyttat två gånger. Ingen fara tänkte jag. Men sedan fick jag veta att resan inte skulle bli av innan i mitten av maj. Det skulle bli knivigt att lösa tillfälliga stallplatser under så lång tid, så jag satte igång att kolla upp alternativen. Den transportfirman jag anlitat tidigare, Marcel Jordan, hade en resa snart, och då bokade jag där. Det kändes tryggt. Och sedan fick jag ett samtal, förra torsdagen, att det troligen skulle bli hämtning följande måndag.

Bråttom att ordna med veterinär för 48-timmarsintyg och eventuella andra handlingar som behövs. Ringer till veterinären, som pratar lugnande med mej, och förklarar att det inte är någon panik, för här är det inte 48 timmar, utan två veckor (?!?), men att jag måste ta hans intyg vidare till ett regionalt departement för livsmedels- och djurhälsofrågor för utfärdande av resetillstånd.

Fredag förmiddag kommer veterinären och kollar hästarna, fyller i blanketter, stämmer av mikrochip och pass. Och förklarar därefter att jag måste ta alla de här handlingarna, plus de handlingar jag fått från transportören (trafiktillstånd, resplan med mera) med mej till kontoret inne i centrala Lissabon. Jag hämtade upp en kompis, som hittar där (för jag avskyr att köra bil i en storstad jag inte är bekant med) och planerade att vara på plats när dom öppnade igen efter lunchuppehållet.

Fredagstrafik i Lissabon är inte kul. Och självklart lyckades jag svänga fel på ett ställe och fick ytterligare 20 minuters (oplanerad) sightseeing i storstan. Till sist kom vi fram till rätt gata. Hittade parkering i ett parkeringsgarage som var så trångt att jag behövt smörja bilen i vaselin för att komma in (men det gick!!), och hittade rätt dörr. Trodde jag. Fast det var fel. Min guide gick och satte sig på närmsta café för att vänta ut mej. Ringer panikslaget samtal till min veterinär, som sa att det kanske var fel husnummer. Kanske några dörrar längre ner på gatan. Och ja, puh, där var det. Knallar in på nämnda kontor och möts av en sekreterare som frågar efter mitt ärende. Jag förklarade vad jag ville och hon tittar frågande på mej och undrar om jag är säker på att det inte gäller en hund. Nej, jag är säker på att det gäller häst, sa jag. Varpå hon försvann iväg för att leta upp motsvarande distriktsveterinären.

Några minuter senare kommer denne veterinär och frågar också om det inte gäller hund. Nej, sa jag, men jag behöver en stämplat dokument, om hon kunde fixa det. Nej, det kunde hon inte. Det hade hon inte befogenhet till. Alla hästärenden var flyttade till kontoret i Torres Vedras. En annan stad, ca 50 km norr om Lissabon. Hon skrev ner adress och telefonnummer på en liten lapp och önskade mej lycka till.

Nu kände jag hur stress, panik och blodtryck skjöt i höjden och slank ner till min vän på caféet för att sluka en stor öl, och göra nya planer. Vi konstaterade snabbt att det skulle bli tajt att hinna dit innan dom stänger för helgen (fredagstrafiken är inte att leka med), dessutom har vi ingen GPS i bilen och vi vet inte alls hur man hittar till det här kontoret. Ringer transportören för att kolla när på måndagen det var tänkt att lasta. Skulle vi hinna åka och fixa pappren på måndagsmorgonen. Jo, det skulle vi säkert, sa han. För om dom kunde lasta vid lunch så var det lugnt.lisbon driving

Nya planer…. Efter att ha lagt en halv dags tid och energi, pengar till bensin, vägtullar och parkering till ingen som helst nytta, så kunde jag se fram mot en ny halvdag i stressens tecken på måndag.

Intressant upplevelse, fast jag känner att jag kunde klarat mej utan den.

Tänk vad enkelt det är i Sverige, med en distriktsveterinär som kommer ut och fixar allt på plats!

(fortsättning följer)

%d bloggare gillar detta: