Ponnyfinalen

Helgen som gick var det dags för final i dressyrcupen för ponnyer. Det är den enda riktiga ponnytävling som finns här i Portugal, eftersom deras förbund ännu inte har tagit till sig det här med ”ponnyer”….Storm o Filipa flätning

Av våra två ekipage som ridit lyckats kvala in, var det Filipa och Storm kvar. För en ung tjej, som bara precis börjat tävla, så är ett tvådagars-meeting med final en ganska stor händelse. Hennes förberedelser har varit, två kvaltävlingar med Storm, en klubbtävling och en clear-round start med en annan ridskolehäst. Så det är ju inte jättemycket rutin. Men hon är målmedveten och har tränat så mycket det bara varit möjligt. Hennes tävlingspartner Storm, är en ganska grön ponny på endast 6 år, och han har startat två gånger tidigare (förra året, med annan ryttare). Men nu var det Final, och dags att försöka lyfta resultaten så mycket det går.Arruda3

Storm är lite speciell. Normalt är han rätt så tittig, och hoppar till både höger och vänster om det finns minsta lilla anledning. Slänger sig och fnyser. Men på tävling – ja då är han supercool!!! Ingenting rubbar hans cirklar. En högtalare som drar igång hög musik rakt ovanför hans känsliga öron, eller främmande hästar som nästan krockar på framridningen, eller vilda vindar runt knutarna så det prasslar i buskar och träd. Bekommer honom inte ett dugg.Han viker inte på ett öra ens, utan uppför sig som om det var just det här han var född till att göra.

Storm fick resa upp redan på fredagen, tillsammans med ett gäng ponnyer på grannkklubben, för att ryttarna skulle få tillfälle att rida i stora arenan. Filipa kämpade med en förkylning, men var ändå rätt laddad, och insåg vikten av att känna in miljön. Vi lämnade av all utrustning och foder, och fjäskade för en av hästskötarna så han skulle ta hand om vår kämpe tills nästa dag.Klar för avfärd

På lördagen körde Filipas mycket tappra föräldrar upp henne till tävlingsplatsen (läs om den resan HÄR) så att hon skulle hinna tvätta hans strumpor och fläta manen. När Sofie och jag kom upp lagom till mätning (nytt moment, eftersom det, ännu inte finns ett ponny-reglemente) så var Storm mer som en bris. Lugn, utvilad och glad.

Efter lunch, så red Filipa fram och allt verkade vara helt i topp. Själva programmet var utan direkta misstag, men väldigt försiktigt, så tempoväxlingarna och skänkelvikningarna var inte av deras normala kvalitet. Men inga felfattningar, inga avbrott (vilket ibland varit problem) och ett slutresultat på helt godkända 61.9%. (Snitt på tre domare) Framridning på

På söndagen hade hon koll på vikten av att visa tydligare temposkillnader och att våga fånga upp Storm i sidvärtsrörelserna. Det blev överlag bättre, men istället en kostsam felridning. Söndagens program hade högre svårighetsgrad.

Sofie och jag åkte hem lite i förväg, för vi har ju fler hästar och andra åtaganden som kräver vår närvaro, så Filipa och hennes föräldrar fick stanna kvar själva till prisutdelningen. Alla deltagare får pris. Hon skickade ett SMS, lite besviket att hon var på 12:e plats. Jag kollade nätet: det stämde, hon var totalt 12 av 23 deltagande i cupen i sin åldersgrupp. I klassen var hon på 9:e plats av 13 som kom till start i finalen. Det tycker jag är mer än hedrande. De som hade bättre resultat hade antingen betydligt fler starter innanför rocken, eller mycket mer erfarna ponnyer. Jag är väldigt stolt över hennes framgångar!

Till nästa år hoppas jag kunna ragga upp fler ryttare till våra ponnyer, så vi kan ha ett fullt lag med till finalerna. Samt ge ryttarna möjlighet till fler starter under själva kvaltävlingarna. Spännande projekt!

Och så vill jag bjuda på en film från framridningen. Några riktigt söta ponnyer och deras duktiga små ryttare!

Det kan man kalla resa!

I helgen var det dags för finalen för årets ponny-cup i dressyr. Det är en historia för sig. Nu vill jag istället berätta lite om anläggningen som vi var på. (Bara som en parentes)

Huvudarenan

Huvudarenan

En jättestor och fin anläggning, som byggdes för inte så många år sedan, av personer som hade en vision att skapa ett stort nationellt center för dressyr. En plats att kunna förlägga stora tävlingar, både nationella och internationella, kurser, clinics och liknande. Utbildning av hästar, möjlighet att visa hästar under proffessionella former. Det är verkligen en imponerande anläggning. Den är byggd i U-form och har två stora ridhallar, boxar för uppskattningsvis 120 hästar, fina utebanor, restaurang, omklädningsrum, sadelkammare, spolspiltor och ja, kort sagt, allt man kan önska av en toppanläggning. Det är ett nöje att ha sin häst uppstallad där, och att rida på dessa fina banorna, alla med bästa underlag.

Men det finns en hake: läget! Som alla i fastighetsbranschen redan vet, så handlar det ju om läge, läge och läge. Det gäller ju även till viss del för stora hästanläggningar. För vad man behöver, så är det ju främst att det är lättillgängligt. Det ska vara enkelt att hitta dit, köra dit, både med hästlastbil, foderleveranser och så vidare. Det ska vara enkelt att nå från närmsta hotell om man stannar över på tävling eller kurs. Det ska inte vara för långt från närmsta stora stad (med förbindelser vidare ut i Europa, om man tänker stora tävlingar). Och i just detta ligger problemet för den här mönsteranläggningen.

Om man kör från Lissabon, så är det ungefär 30 minuter på stora fina motorvägar. Men sedan finns det ingen avfart nära anläggningen, så trots att det ligger kanske 500 m från motorvägen blir det ytterligare ca 30 min på krokiga småvägar. Som innebär skarpa kurvor, branta backar, och allt sånt som man inte uppskattar alls om man transporterar hästar. Hästar som ska tävla och behöver komma fram i toppkondition.

Så man kör av motorvägen, och efter ett par kilometer kommer man till närmsta samhälle. Troligen finns det både möjlighet till mat och övernattning där (om det inte är för stort arrangemang). Sedan får man kryssa sig genom hela detta samhället med hjälp av tveksam skyltning. Genomfartsled finns alltså inte, så vi passerar Lidl, apoteket, banken, och alla korsningar som finns i varje samhälle. (Tänk storlek Tvååker)

På andra sidan samhället får man noga passa varje korsning och avtagsväg, så man inte missar sin rutt. Det är ytterligare en halvmil eller så, på krokiga, kuperade vägar genom ett jordbrukslandskap med vingårdar, fält, byar innan vi kommer till den sista avtagsvägen mot destinationen.

Och där bär det brant uppför! Så brant att jag var verkligt tacksam att jag inte hade en trailer bakom bilen. Jag skulle inte veta vilken växel som varit bäst att köra uppför dessa backar. Känslan var närmast att jämföra med när man åker Lisebergsbanan, och sakta dras uppför den allra första uppförsbacken. Tick, tick, tick, tik…. tjohooooo! Nerför! Smal väg – inga räcken. Har vi kört fel? Kan detta verkligen vara rätt? Och till sist är vi framme. Vid en anläggning som har allt man kan önska. Verkligen en surrealistisk upplevelse. Vi borde filmat på vägen dit, för att ge den kusligaste känslan. Nu bjuder vi på hemvägen istället. Ponnyn fick åka lastbil tillsammans med ytterligare några ponnyer från en annan klubb. Lättnad.

Jag har fått berättat för mej, att när anläggningen byggdes, fick ägarna ett muntligt löfte om en egen (eller närmare) avfart från motorvägen. Men sedan blev det regeringsbyte och kristider, och dessa löften infriades aldrig. Nu lär det väl inte hända om ingen är villig att betala. Och det lär nog heller inte hända. Förra året såg jag att anläggningen var till salu, till det facila priset av 3,5 miljoner euro. Troligen inte ett öre över byggkostnaderna. Nu är annonsen borta från nätet. Blir spännande att se framtiden.

 

Nästan midvinter

Vinter i Portugal är inte så illa. Man behöver jacka på ibland, men nederbörden är inte frusen. Det regnar ibland, och det är välkommet för allt som grönskar. Nytt hö är sått, för kommande år, och markerna runt stallet är ljuvligt gröna igen efter sommarens torka.

Grönt gräs!

Grönt gräs!

Ur träningssynpunkt är detta är ganska behaglig årstid. Det är bara en tävling kvar på säsongen, och bara en av våra ponnyer ska starta. För de övriga innebär det att vi kan planera deras träning med sikte på nästa år. Somliga behöver bygga styrka, andra ork. Mina duktiga beridare Diogo, Ann-Sofie och Teresa gör ett bra jobb med alla hästar och ponnyer, och allihop gör stora framsteg.

Newton, med både beridare och hund på ryggen

Newton, med både beridare och hund på ryggen

Som alla hästägare vet, så är utvecklingskurvan sällan jämn. Det är liksom alltid något som kommer i vägen. Det är tandproblem, hovböld, sträckning, sadelpassning, och elever som inte alltid bidrar till utvecklingen. Men nu känns det som om allihop har tagit ett steg framåt.

Häromveckan var det hopptävlingar, och vi hade fyra ponnyer till start. Tre felfria rundor och ett pet blev resultatet på söndagen. Lille William bevisade sin storhet med ett hedrande förstapris! Med svenska mått mätt, så var det kanske inte något mirakel, men i den här kulturen, där ponnyer ses som en leksak för nybörjarbarn, var det faktiskt rätt så stort. Inte bara att han gick felfritt på bästa tiden (idealtid), men sättet han gjorde det på. Han är som en stor varmblodshäst i litet format! Och sedan gjorde Amiral, Newton och Dinelli fina rundor, väl ridna av ”mina” tjejer. Folk här håller på att lära sig att ponnyhästar faktiskt går att rida, och med bra resultat, även i konkurrens med stora hästar. Alla fyra gjorde snygga rundor, och det är dags att börja träna för högre höjder.

William med seger-rosett

William med seger-rosett

Dinelli är stallets mest lovande stjärna, när det gäller hoppningen. Efter att ha fått sitt självförtroende tillbaka verkar det som om inga höjder är för stora för henne. Hon flyger över alla hinder som om det vore världscup-final! Amiral har haft problem med balansen i galoppen, men träningen har gett resultat, och han bär sig själv genom svängar och över kombinationer. Själva hoppningen är inga problem, och det dröjer inte länge innan han är stabil på högre höjder.

Dinelli ger järnet!

Dinelli ger järnet!

Årets sista ridsemestergäst, var Anne från Finland, som kom tillbaka till oss för tredje gången på ett år! Hon har verkligen fått blodad tand, och ridningen går framåt. Den här gången red hon Viking de flesta gångerna, och jag tror att hon uppskattade att få känna på alla växlarna han erbjuder.

Anne och Viking

Anne och Viking

Den enda som inte helt följer den fina kurvan just nu är faktiskt Alentejo. Han har en träff med sin osteopat imorgon, och jag hoppas hon kan lösa knutarna. Jag hade mitt bästa ridpass någonsin med honom dagen innan jag åkte till Sverige på semester i slutet av oktober, men sedan jag kom tillbaka så har han känts lite stel och spjärnig. Någonting stör honom, och det vill jag försöka hjälpa till att lösa. Om vi kan hitta den knuten så hoppas jag kunna skörda resultatet av all grundträning han fått senaste månaderna.

Efter  morgonträningen: Alentejo och jag, Jimmy och Diogo, Regente och Teresa. Och så Akleja förstås.

Efter morgonträningen: Alentejo och jag, Jimmy och Diogo, Regente och Teresa. Och så Akleja förstås.

Äntligen sadel på Regente

IMG_3155Efter drygt tre månaders rehabilitering har Regente äntligen kunnat gå med ryttare igen. Det var en lång period med enbart promenader vid hand, behandling av hovarna, och allmän hälsokur. (Läs om när han kom hem HÄR) Det är inte en livsstil som passar en häst som trivs bäst när han får jobba. Till sist gav veterinären klartecken att vi kunde utöka hans skrittpromenader till att omfatta ryttare.

Teresa fick uppdraget att börja projektet. Genast hade vi en gladare häst. Med sadel på, kan dessutom promenaderna bli lite mer omväxlande. Han kunde komma ut på naturstigarna, små backar och omväxlande underlag. Efter några veckor talade han en dag tydligt om att det var dags för lite riktigt jobb. Från att ha lunkat omkring i sin egen takt, så var en som en vild unghingst en måndagsmorgon. Hoppade, skuttade, frustade och bockade. Det var det vi hade väntat på: att han själv skulle tala om när han kände sig mogen för att börja trava och galoppera.

Så nu kompletteras promenaderna med korta träningspass på den banan som har bästa underlaget. Han är stel, och ibland lite ojämn, men man ser tydligt förbättringar. Nu kan vi även öka fodergivan lite till, när han kan röra sig mer.

Om ytterligare ett par månader tror jag att han kan jobba närapå normalt. En lång väg tillbaka från den senskada som hände för lite över ett år sedan.

Gammal bild, då i full kondition

Gammal bild, då i full kondition

Ny ridbana

Nu får vi en ny ridbana! En riktig lyx-variant, med underlag som gör att hästarna fullkomligen dansar fram.

Det började för några månader sedan, när vi undrade vad klubben skulle göra med den före detta hopp-banan, som börjat göras om, men aldrig gjorts klar. Det fattades pengar. Peter bestämde sig då för att sponsra projektet (med en ansenlig summa) och kontrakt skrevs. Vad vi skulle få, var då att få ha hela den här banan helt för oss själva varje förmiddag, och att kunna sätta upp reklam runt om. Men sedan hände det inte mycket. Företaget var upptaget med ett annat projekt på annan ort, och vi fick vackert vänta.

Det gick ett par månader, och det hände inte mer än att det kom någon och sprutade bort allt ogräs från den grusade ytan. Så småningom började det hända saker.

Det börjar hända saker

Det börjar hända saker

Det kom en maskin och gjorde diken kors och tvärs över hela ytan. Och sedan lades det ut textilduk och en tjock plastfilm över alltihop. Därefter lades det ner dräneringsrör i alla dikena. Många meter duk och rör blev det. Banan är formad som en halvcirkel med måtten ungefär 50 x 125 m. Så det blir många kvadratmeter.

När plasten svetsats tät, och alla rören kopplats, så kom det lastbilar med fin sand. Lass efter lass, som skulle spridas jämnt, och packas.

Till sist kom det mängder med balar med textilfiber, som sedan skulle blandas ner i topplagret. Alla rören ska anslutas till vatten och pumpar.

Finessen med det här underlaget är att det bevattnas underifrån, och om det regnar så pumpas överflödigt vatten ut. Det gör att ytan blir som att rida på en sandstrand, nära vattenlinjen, där sanden är mättad av vatten, och ger både grepp och svikt. Textilfibern bidrar till att ge svikt, men även att binda vattnet. Både sol och vind bidrar ju till avdunstning, men på det här viset behöver man inte bevattna från ovan, utan automatik sköter om så att vattennivån alltid är densamma. Och resultatet är härligt att rida på.

Efter flera veckor av att ha följt arbetet ser det ut som om vi får möjlighet att rida här inom de närmaste dagarna. Kommer att bli helt underbart! Det fattas fortfarande ett staket runt om, och sedan ska ett dressyrstaket och några små träningshinder att ställas på plats. Men det tror jag inte att vi väntar på. Jag kommer att ta med filmkameran till premiärridningen.

Caprice debuterar

I går var det dags för tävlingar igen. Det var en inofficiell lokaltävling, så inget större sammanhang, men ett perfekt tillfälle för våra unga ryttare att träna inför sista etappen av Ponny-cupen, och för Ann-Sofie att vädra debutanten Caprice.

Det började först på eftermiddagen, så både Ann-Sofie, Catia och jag hade lektioner med våra elever på förmiddagen, och samtidigt skulle både ponnyer badas och flätas, och utrustningen skulle förberedas. Så det var verkligen mycket att stå i fram tills det var dags att ge sig av. Vi hade beslutat att låta ponnyerna promenera till grannklubben, där tävlingarna skulle vara, för att slippa kostnaderna för bil, trailer och chaufför för tre ponnyer. Och det är bara 40  minuters skrittväg, vilket kan vara bra uppvärmning och avspänning både för ponnyer och ryttare. En av våra unga supportrar och undertecknad följde med på cykel, och en av ryttarinnornas mamma fick ta diverse tillbehör med sig i sin bil. Lite pyssligt att komma iväg, men det löste sig (som alltid).

Hela gänget från "B Equestrian" anländer till tävlingsplatsen

Hela gänget från ”B Equestrian” anländer till tävlingsplatsen

Först ut var Filipa och Storm. Filipa red sin tredje tävling, och verkade ha läget under kontroll. Mycket fokuserad och med programmet ordentligt inlärt. Efter inledningen av programmet blir hon avblåst för fel väg. Det visade sig att domarna hade fått ett protokoll med ett annat program! Filipa är inte den som låter sig stressas av en sån sak, utan fortsätter där hon skulle och skötte uppgiften lysande på en ung och oerfaren ponny. Bitvis över tygeln och ett avbrott i galoppen drog ner poängen, samt det faktum att han rättar alla halter två steg till höger. Men slutsiffrorna var högre än förra gången, trots en högre svårighetsgrad, så det kändes trots allt som om vi är på rätt väg. Många bitar av programmet var riktigt bra, och vi vet precis vad som ska till för att lyfta uppvisningen till nästa tävling.

Sedan var det dags för Sophia och Newton. Båda är rätt gröna och lilla ryttarinnan är bara 12 år och gjorde sin andra start. Men trots att hon verkar rätt stressad och bara kan rida på halva sin förmåga på framridningen, så visar hon sin kapacitet inne på banan. Där skärper hon till sig och klarar att verkligen rida sig genom hela programmet. En tabbe blev det: hon startade innan startsignalen, men domaren gav henne en tillrättavisning och lät henne starta om. Tack för det. Newton var ganska mycket över tygeln, och Sophia lite spänd, jämfört med hemma på träning. Men hela programmet reds med fullt fokus och jättefina övergångar. Momentet där man ska låta ponnyn länga ut halsen i trav med lättridning var ett skolexempel på hur det ska vara. Och även detta ekipaget höjde sin procent från förra starten, trots högre svårighetsgrad. Nu är dom på gång!!

Sist ut var Ann-Sofie och B Caprice. Dom skulle rida samma program som Sophia och Newton (ungdomar 9-13 år), vilket vi tyckte kunde vara ett lagom program för en ung ponny på sin första tävling. Då började det krångla. Organisationen hade inte förstått vilket program vi hade valt, trots upprepade kontakter via e-post och telefon. Allt bottnade i att programmen bytt namn nyligen, och domaren hade andra protokoll med de gamla namnen. Hela två gånger blev Ann-Sofie blåst för felridning, utan att det var hennes fel. Vilken tur att Ann-Sofie har rutin och nerver att klara den villervallan. Trots allt var det inte till deras nackdel, för Caprice fick några minuter extra att bekanta sig med ”farligheter” runt banan, och klarade resten med bravur. Hon var avspänd, men på hugget, så Ann-Sofie kunde med ett leende på läpparna styra runt henne, och plockade hem flera 8:or. Det blev tyvärr en ”äkta” felridning, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på alla förvecklingar, men trots det avdraget, så slutade dom på närmare 71%! (Det var dessutom dagens högsta poäng!) Det tycker jag känns godkänt för en debutant. Caprice verkade stormtrivas i miljön. Både i gästboxen, på framridningen och inne på banan så var hon glad och framåt, men inte stressad. Hon drog verkligen blickarna till sig med sina fina rörelser.

Tävlingen som helhet var fint ordnad. Man känner sig välkommen och får hjälp med detaljer. Domaren var bra och nyanserad i sin bedömning, vilket kändes bra. Flickorna fick värdefulla protokoll med sig hem.

På framridningen kunde man dock se saker som inte händer hemma i Sverige: liten ponny med kandar och sadeln uppe på manken, ännu mindre ponny betslad på pelham med bara en tygel – fäst i nedre ringen, ponny med trekantstygel (tillåtet i barnklasserna) och en ponny med kandar, vars mankhöjd nog är ca 155. Sedan dyker det upp en Bönniger-ponny, helt oväntat. Ägarinnan är ung och ambitiös, och han är hennes läromästare. Inte oväntat vinner dom sin klass.

När tävlingarna var över hölls det samlad prisutdelning för alla deltagare. Alla får sina protoll och rosetter, och man läser upp resultaten underifrån, med segraren sist. Det tycker jag känns rätt, och något att ta efter.

En glimt av prisutdelningarna. All våra flickor fick rosett med sig hem!

En glimt av prisutdelningarna. All våra flickor fick rosett med sig hem!

När vi var klara var det dags att vandra hem. Nöjda och glada flickor på sina ponnyer och jag och liten flicka på cykel bredvid. De som hörde hemma på värdklubben samlades under tiden till knytkalas och grillfest. Vilken fin avslutning. Vi får vara med nästa gång, för vi ville inte riskera att behöva rida hem i mörker.

Vi kom tillbaka till stallet precis när det började skymma. Alla hjälptes åt att fodra och plocka i ordning medans ryttarinnorna tog ut knopparna på sina ponnyer. En väldigt lång dag som slutade med att alla var nöjda och belåtna. Rosetter och fina procent som resultat. Plus att ponnyerna hade skött sig, och kom hem utan att vara totalt uttröttade.

Jag var dundertrött. Inte minst beroende på att jag normalt inte cyklar mer än 500 m i taget. Men det är en annan historia. När man har roligt märker man inte sånt.

Unga ryttarinnor med fina håruppsättningar

Unga ryttarinnor med fina håruppsättningar

 

(alla bilder är tagna av Jean-Christophe Bartz)

WE-tävling

Nåväl, inte för egen del. Eller ens för någon av våra hästar. Men för Astrid (som ni alla är bekanta med via Hippsons Portugal-blogg). Hon var nere i Cascais för att rida en deltävling med sin härlige Altivo, och självklart kommer svenska hejarklacken för att hålla tummarna.

Altivo med Astrid och delar ur hejarklacken

Altivo med Astrid och delar ur hejarklacken (Barbro & Ann-Sofie)

WE är lite som fälttävlan. Det är tre delmoment, och det krävs precision, disciplin, snabbhet, vighet, skicklighet (jag kan göra listan längre) och varför jag gör jämförelsen är för att det börjar med dressyren, fortsätter med hinderbanan och till sist speed-testet, där alla moment sätts på sitt yttersta prov. Otroligt spännande, och vad som helst kan hända.

Mest imponerande är ju förstås att se skickliga ryttare på vackra, temperamentsfulla men lydiga hästar. Och mitt i denna macho-dominerande tävling syns tjusiga, svenska Astrid, i traditionell portugisisk utstyrsel. Välridande på sin Lusitano-hingst, som vanligt. På första parkett sitter, förutom pojkvännen Nuno (med terrier) också Ann-Sofie och Barbro, som kommit till Portugal och låtit sig tjusas av den här sporten.

Efter första dagens tävling blev det dopp i ljummen pool. Det är alldeles för sällan som Astrid och Nuno tar sig tid för avkoppling, tror jag. Men en bra avslutning på en bra tävlingsdag och ett sätt att njuta av en härlig septemberkväll.

Båda våra hundar tyckte att det var livat värre och bidrog till att höja stämningen. Våra hundar ser märkligt nog ut som systrar, fast dom inte ens är släkt, och kommer väldigt bra överens.

Efter middagen, somnade alla trötta och nöjda och laddade om för nästa dags äventyr. När vi kom upp till tävlingsplatsen på söndagen, stötte vi på den här skönheten, och plötsligt kunde vi ha viss förståelse för somliga människors tjusning för andra sorters hästkrafter. Tror att både Barbro och Ann-Sofie har satt upp den här på sin önskelista.IMG_2972

Jag skriver ingen bildtext, för jag kan tänka mej ett oändligt antal varianter till passande text. Förslag, någon?

Till sist delar jag med mej av filmen på Astrids speedtest. Filmat med telefon, så kvalitén är inte den bästa. Men ändå – att det är fart och kraft framgår tydligt!

Våra ponnyer på tävlingsbanan

Vi kom iväg på tävlingar till slut. Det var inte så enkelt som det låter. Jag behöver ryttare i rätt åldersgrupp, villiga ponnyer, och support från hela teamet. Men allt löste sig, och Sophia på Newton skulle starta i åldersgruppen 9-13 år, nivå ungefär LC, plus Filipa på Newton i gruppen 13-15 år, nivå som gamla LB (med skänkelvikningar).

Filipa och Storm klara för start.

Filipa och Storm klara för start.

Sophia har aldrig varit på en dressyrtävling någonsin, och hennes ponny gjorde sin debut tillsammans med Ann-Sofie, för bara ett par veckor sedan, så det är ett rätt så grönt ekipage. Det hör till saken att Sophia inte heller rider ”dressyr” utan bara har hoppat hittills. Hon värvades till teamet rätt nyligen och har hängivet råtränat, och lärt sig programmet. Det blev intensivt på slutet, men viljan fanns, helt klart.

Sophia och Newton på framridningen

Sophia och Newton på framridningen

Filipa har ridit med oss hela sommaren, och Storm är hennes favorit, även om det inte är den ponny hon har ridit mest. Filipa red sitt livs första tävling för bara ett par veckor sedan, på en ridskolehäst från ett annat stall. Och Storm, ja han förtjänar nästan ett eget kapitel, för trots att han faktiskt startade dressyrtävling redan förra sommaren, har det varit många turer på vägen och han är fortfarande mycket ”unghäst”.

Till anläggningen där tävlingarna skulle hållas är det ca 40 minuters skrittväg, så vi beslutade att ekipagen skulle promenera dit, och bli lite uppvärmda och avspända på köpet. Ann-Sofie och Diogo följde med på cykel, och jag tog bilen med kavajerna och alla tillbehör.

Ponnyer och ryttare på väg till tävlingen.

Ponnyer och ryttare på väg till tävlingen.

När dom kom fram var det inte långt kvar till Sophias start, så hon hade knappt inte tid att hinna bli nervös. Bara känna på lite delar ur programmet, kolla att han tar fina galoppfattningar, och sedan var det nästan dags. Hon gjorde en fantastiskt fin uppvisning, och höll nerverna i styr. Dessvärre räckte det inte till placering. Det hade väl ingen heller förväntat sig av ett par debutanter, men nu har dom i alla fall fått känna på, och vet bättre vad som krävs till nästa omgång i ponny-cupen.

Efter lunch var det Filipas tur att börja värma upp. Storm är väldigt känslig, och när ryttaren blir lite spänd blir det ofta fel galopp. Ett tag trodde jag inte att hon skulle reda ut det när allt blev fel på framridningen, men hon visade prov på alla de egenskaper som krävs av en blivande tävlingsryttare. När något blev fel, kunde hon genast rätta till det och fortsätta sitt program utan tveksamhet. Storartat gjort av en så ung och oerfaren ryttare. En felfattning korrigerades omdelbart, likaså ett avbrott. Hedrande poäng även här, men ingen placering. Bara att spotta i nävarna och komma igen.

Båda flickorna fick deltagarrosetter och protokoll med ganska jämna siffror mellan 5,5 och 7 i stort sett hela vägen, och slutpoäng runt 60%. Filipa fick t o m ett par 8:or att skryta med!

Det var roligt att för första gången ha ryttare med som representerade ”B Equestrian” i starlistorna, och se båda göra så bra ifrån sig.

Sedan fick flickorna rida hela vägen hem igen, och den regnskvätt som kom just då lyckades nog inte dämpa humöret hos någon. Det var en lyckad dag!

(alla bilder är tagna av Barbro Lagergren)

 

Ibland blir man bara så ledsen

Att låna ut sin häst och det inte blir som man tänkt sig, då blir man ledsen och besviken. Det är ett stort förtroende man ger denna person, och så svarar det inte mot förväntningarna.

Regente för två år sedan

Regente för två år sedan

För en månad sedan  åkte jag med några vänner för att hämta hem min fina prins Regente från stuteriet, där han varit sedan första november förra året. Han fick en senskada i höstas, som skulle kräva lång vila och konvalescens, och samtidigt hade hans uppfödare frågat efter att få använda honom till sina ston. Det verkade vara en perfekt uppgörelse för alla parter. Han fick en hingst, vars blodslinjer passar hans ston, jag fick samtidigt möjlighet att hålla min fina hingst i en bättre miljö än vad jag kunde erbjuda. Det vill säga rymlig box, gradvis invänjning på gräsbevuxen paddock, och promenader vid hand, och på våren skulle han få gå med sina ston. Mycket bättre än bara box på ridanläggning och skrittpromenader vid hand två gånger om dagen. Så resonerade jag då, i alla fall.

Och allt flöt på enligt plan. Jag fick regelbundna uppdateringar från hans uppfödare och ibland en bild. Han var mycket omtyckt och uppskattad av alla på stallet. Såklart, han är ju en charmör.

Regente med sina ston i flocken, fortfarande i gott skick i slutet av april

Regente med sina ston i flocken

När våren kom fick han betäcka sitt första sto. Trots att han är avelsgodkänd med höga poäng, har han aldrig betäckt (såvitt jag vet har han inga avkommor i alla fall), och jag var lite orolig för hur han skulle klara uppgiften. Men naturligtvis klarade han det utmärkt och fick sedan gå ut i stoflocken för att sköta betäckningarna på egen hand. Det rapporterades att han uppförde sig som en gentleman bör, både mot stona och deras föl och han hade en härlig tid i flocken. Senskadan verkade ha läkt ut och han rörde sig felfritt, trots att han var barfota. Han har väldigt känsliga hovar, så jag var lite orolig, men fick veta att det gått bra. Han är också väldigt känslig för insekter, så jag erbjöd att skicka över mitt heltäckande nät-täcke, men fick veta att insekterna ännu inte var besvärande. Det var en ganska kall och sen vår i år. Den här uppfödaren har gott rykte och fina hästar, så jag var inte alls orolig.

I mitten av maj var alla stona betäckta, och Regente fick lämna flocken. Och där började svårigheterna. Jag bad att uppfödaren skulle ordna med hovslagare och transportera hem honom, så att vi kunde börja sätta igång honom igen, i lugn takt. Jag fick till svar att han sökte efter någon som kunde köra hem honom, som inte var alltför kostsam. Det är en förhållandevis lång resa – ca 3 timmar. Vi höll kontakten, men jag hade inte möjlighet att åka och hälsa på. Inte heller var det enkelt för mej att åka och hämta honom för jag har varken bil med drag eller eget släp, plus att det var överenskommet att uppfödaren själv skulle lämna tillbaks hingsten.

Till sist blev jag lite bekymrad och tyckte att tiden bara gick, och en god vän erbjöd sig att köra åt mej. Så vi bestämde oss för att bara åka och hämta honom. Då fick jag veta att Regente blivit lite slankare, eftersom han var stressad över att inte längre kunna gå bland stona. Det var inget som förvånade mej, och faktiskt var han lite i rundaste laget innan. Men jag var ändå inte förberedd på chocken när jag kom in i stallet! Jag kände inte igen min häst! Han var så mager, att han såg ut som en sån där häst i reklamen för övergivna hästar. Men han kände igen oss, Diogo och mej, och gnäggade högt och gällt. Diogo tog på honom grimman, och jag har nog aldrig sett en häst sätta sån fart in i en trailer förut. Jag skulle filma med mobilkameran, men hann inte med. Han ville hem!

Min hingst lämnar stuteriet - som ett vandrande skelett

Min hingst lämnar stuteriet – som ett vandrande skelett

Han hade dessutom så ont i hovarna att han inte belastade jämnt på alla fyra inne i boxen, och gick som om på krossat glas över gårdsplan. Ändå gick han så fort att Diogo fick kasta sig undan när Regente sprang in i transporten. Sedan rörde han inte en fena förräns vi var hemma. Han var så glad och nöjd över att få komma in i sin egen box, med ett tjockt lager strö, och ett stort fång hö.

Min vackraste hingst var förvandlad till bara en skugga av sitt forna jag. Varenda muskel var borta, den kraftiga hingstnacken syns inte ett spår av, och hans långa, tjocka man är bara stripor.

Nu har det gått en månad, och han börjar sakta lägga på hullet. Vi kan inte vräka i honom mat, för hans hovar medger inte tillräcklig motion. Han hade stora hovbölder på båda fram, och fick verkas och skos, och ges smärtstillande, för att bara kunna stå bekvämt i boxen. Han får fri tillgång till bra hö, noggrant uppmätta ransoner med tillskott och mycket morötter. Och det får räcka i nuläget. Han är på gott humör, och uppskattar att bli borstad och pysslad och promenerad. Insekterna hade ätit på honom, men såren börjar läka. Pälsen börjar få tillbaka sin lyster. Men det viktigaste är att han verkar glad och nöjd. Det får ta några månader tills han är tillbaka i närheten av vad han varit.

Regente direkt efter hemkomst

Regente direkt efter hemkomst

Jag ska inte lägga fram alla mina teorier om varför det blev så här tokigt, eller vad som kunde varit annorlunda. Det är bara att konstatera att det är som det är, och hoppas att uppfödaren är villig att bidra till att få Regente tillbaka till det skick han borde varit vid återlämnandet.

Regente och jag

Min prins och jag. Som han brukar se ut…..

Troligen kommer de stora förändringarna att komma när han är i tillräckligt bra skick för att kunna ridas. Det är då han trivs som bäst, och när musklerna får arbeta lite, kommer han att omsätta mer foder och börja bygga upp sig igen.

Tävlingshelg

I två dagar har vi varit iväg och presenterat svenska ponnyer på tävling i Portugal. Det har varit en spännande och lärorik upplevelse, och alla har skött sig helt enligt alla förväntningar.Caprinelle på tävling 30 aug 15 1

Våran minsting B Caprinelle, som bara är 4 år, och nyligen inriden, fick komma ut och lufta sig lite. Bara för att få se nya vyer, och för att vi ska får se hur hon hanterar nya platser och situationer. Cátia, som rider henne, har heller inte så mycket tävlingsvana, så hon behövde också träna på att komma ut, och känna på allt vad det innebär.

Caprinelle på framridningen

Caprinelle på framridningen

Lille Newton, som bara är C-ponny var klart minst på tävlingen, eftersom det var en vanlig tävling utan ponnyklasser. Sofie, som rider honom, har mer tävlingsrutin, men var tveksam till om ekipaget var helt klart. I egenskap av chef, bestämde jag att alla var så färdiga dom kunde bli, för det var inte minst viktigt att få komma ut och lära sig hur det hela fungerar, och hur det också är helt annorlunda mot att tävla i Sverige.

Minst på tävlingen, men storartad uppvisning

Minst på tävlingen, men storartad uppvisning

Det var en ganska stor tävling, med ovanligt många starter: ca 65 per dag. Vanligen, när man anmäler sig till tävling, så rider man en klass per dag med varje häst. Oftast två olika program på samma nivå. Vi valde att starta ponnyerna i samma program båda dagarna, för att lättare kunna mäta skillnaderna. Caprinelle gick ett ”nybörjarprogram” som mest liknar gamla LC:1, och Newton gick en nivå högre som kanske kan jämföras med gamla LB:1.

På den här tävlingen så reds om vartannat både Nationell tävling, kval till cupfinal och ”utom tävlan”. Våra ponnyer deltog utom tävlan, för vi har inte licensierat vare sig ponnyer eller ryttare än. Och trots att domarna ser ekipage från LC till GP, plus para-dressyr, bara en handfull i varje klass, så bedöms de lite olika beroende på i vilket sammanhang man rider. Och i det här sammanhanget så skiljer man inte heller på ponnyer och hästar. (Det finns i princip inga ”ponnyer” i reglementet, där enda undantaget är GP, där hästen måste vara över 149 cm)

Newton har en härlig galopp

Newton har en härlig galopp

Båda våra ponnyer lyckades göra bra ifrån sig i sina respektive debuter och hade poäng mellan 60 och 65% båda dagarna. Ganska jämna och rättvisa bedömningar. Självklart hade jag önskat mer på några ställen, men stolta var vi allihop när domarna satte 8-or på helhetsintrycket (häst och ryttare). Det är en bra början, med tanke på att jag hittills inte sett ett betyg över 8 här. Flickorna red bra, och hästarna skötte sig. Newton som trots allt är lite äldre och sett mer av världen blev väldigt ensam och gnäggig inne på banan och tittade mest på utgången, medan Caprinelle som är helt grön, klev in på banan som om det var det mest självklara i världen! Hon upphör aldrig att förvåna oss med sin självsäkra attityd.

Klapp efter avslutad uppvisning.

Klapp efter avslutad uppvisning.

Att rida en dressyrtävling är ju så mycket mer än att bara klara av att rida ett program. Och det är just allt det där andra som både hästar och ryttare behöver träna på för att komma vidare. Man behöver veta att hästen klarar av att lastas och transporteras bra. Dricka ur hink när det serveras. Att ryttaren känns annorlunda mot hemma. Massor av främmande hästar på framridningen, som dessutom har ett annorlunda underlag. Att lära sig planera sin ridning. Hur lång framridning behövs? Hur mycket spelar temperaturer på ca 30° in? Hur reagerar hästen på folk på läktarna, hundar som skäller och hingstar som vrålar? Det är i princip allting som är annorlunda på tävling, och det ska dessa unga hästar lära sig. Och jag kan sammanfatta helgen med att båda ponnyerna skötte sig utmärkt. Båda mina ryttarinnor gjorde ett bra jobb och efter första dagens kanske lite försiktiga ridning vågade båda lägga i nästa växel till dag två. Bägge ekipagen hade poäng mellan 60% och 65% båda dagarna, med ett lyft dag två, och det tycker jag är MVG för mina blåbärs-ponnyer.

Första galoppfattningen, och den satt perfekt

Första galoppfattningen, och den satt perfekt

Nu vet alla också hur Teamet fungerar, för det är också viktigt. Vem gör vad? Vem kör, bär och betalar? Hur långt är det från parkeringen till framridningen? Vem håller kavajen och vattenflaskan?

Sofie fick kämpa extra, för hon hade precis haft några dagars magsjuka och inte kunnat behålla fast föda, och i värmen kan vem som helst bli matt ändå. Med en ponny som hanterade sina spänningar med att bli lite trög och avstängd krävdes det en ryttare med kraft i benen. Och hon lyckades få honom att tuffa igenom programmen, och på filmen syns inte alls hur mycket hon kämpar. Tappert, säger jag.

Sofie fick jobba hårt när Newton blev spänd

Sofie fick jobba hårt när Newton blev spänd

Vi var väldigt nöjda med helgens prestationer, när tävlingarna var slut på söndagskvällen. Alla hade gjort sitt bästa och nått de uppsatta målen. Och en lång helg blev det ju med avfärd från stallet kl 06.30 på lördagen och hemfärd vid 20.00 på söndagen. Plus alla andra hästar som behövde skötas och motioneras på hemmaplan. Tur att jag har så duktiga och ambitiösa flickor. För nu verkar det som om vi kan planera flera tävlingshelger. Vi har många hästar och ponnyer att ta med ut, så det gäller bara att planera kalendern noga.

För den som är nyfiken, finns det video på Catia och Caprinelles uppvisning

och såklart även på Newton och Sofie

Bettlöst, bomlöst och …. ryttarlöst!

Jag lyckades fotografera några av mina ponnyer i paddocken, medans dom är ute och rastar sig på egen hand. Jag är ju, som bekant, rätt värdelös som fotograf, så jag tittade på bilderna hemma på datorn lite senare.

Då inser jag, att mina underbara ponnyer verkligen kan det här med att träna! Dom gör allt det där som behövs för att bygga rätt muskler och utveckla kvaliteten på sina gångarter – alldeles på egen hand! Inget behov av några hjälptyglar eller tveksamma träningsmetoder, eller ens en ryttare! Det är nacken som högsta punkt, ryggen buren, bakbenen aktiva och på plats. Vad kan man mera önska?

Medan jag står och tittar på tränar dom både samling och längning, vändningar, piruetter, halter och ryggningar. Dom är i rätt form, balans och takt. Behöver man ens en ryttare, eller har vi ny lyckats rationalisera bort allt vad horribel dressyrträning heter? Eller vänta lite, jag såg flera gånger när dom tränade ”rollkur” också, fast lyckades inte få bilder av det. Så dom tränar ju på allt, utan varken ryttare eller motivation.

Men nu är det ju faktiskt så, att jag har mina hästar och ponnyer för att använda till ridning, inte bara som dekoration i paddocken. Så då måste dom ju tränas för uppgiften….

Utan att ens gå in i debatten om hur en häst ska tränas, så kan jag bara konstatera att en häst (ponny) som har en bra exteriör, har lättare för att använda sin kropp rätt. Nu gäller det bara för ryttaren att inte förstöra vad hästen kan alldeles på egen hand.

Sån tur jag har, att ”mina” ryttare inte föredrar några hårdhänta metoder. Allt blir lättare om vi har hästar som trivs med sitt jobb. Ibland behöver dom vara lite extra ”tama”, när en mer ovan ryttare rider lektion, och ibland måste dom anstränga sig extra för att utföra svårare övningar.

Målet är att dom ska kunna gå i balans, i rätt form med alla sina olika ryttare, både proffs och nybörjare. Självklart behöver då ryttarna lära sig hur man gör, för att hjälpa sin häst och inverka rätt. Men om hästen är rätt grundutbildad, så är det ju så mycket lättare.

Måste jag tillägga att jag är stolt och glad över alla våra hästar? Dom är bäst!

Vilken SM-helg!

Jag har varit mer eller mindre klistrad vid datorn i flera dagar nu. Allt har blivit lidande, och min stackars man tittar på mej med samma blick som man ger till spelberoende. Jag har inte diskat, lagat mat eller knappt haft tid till hästarna i vårt stall. Det har ju varit Ponny SM i Gävle!! Och i på grund av avstånden, så har jag försökt följa med så gott det går via Equipe. Som för övrigt är en fantastisk uppfinning. (En särskild eloge till Stenqvistarna för detta).

capriole i box på SM Och det har varit väldigt roligt och spännande hela vägen. Först är jag naturligtvis väldigt glad och stolt över mina egna uppfödar-framgångar. Mina egna B La Diva och B Capriole har gjort fina resultat, med nya ryttare. Divan bärgade en bronspeng bland 6-åriga ponnyer, och Capriole gjorde bra ifrån sig i A-finalen bland D-ponnyerna.

Dessutom kunde jag glädjas åt några ”barnbarn”: Brodals Mistral som tog medalj bland B-ponnyerna är en son till vår Mitzie och ur en familj som producerat en rad enastående barnponnyer. Sedan var det två ponnyer som hade King’s Bonus** tlll morfar: Carcassonne Arden och Hägnens Kermit. Hans lynne har gett ridbarhet i varje generation.  Åsbacka Maritza och King’s Bonus var båda födda 1971, och var två hästar som var och en på sitt sätt tillfört mycket glädje till mej som uppfödare och ägare.

Åsbacka Maritza

Åsbacka Maritza (bilden tagen 1989)

En helsyster till vår Dinelli’s mor fanns också med på årets SM: Drizzle, från en uppfödare med många framgångar, och en blodslinje som visat sig förärvningssäker. Att hitta Karlsfälts Caruso i stamtavlorna, gör ju det hela så mycket roligare. En welsh-hingst som dottern Sara startade SM med, på den tiden. Även morfar till B Capriole.

För att ytterligare utöka glädjen under denna SM-helg, så var det deltagande vänner och bekanta som haft framgångar, antingen som ryttare, ägare och uppfödare. Först vill jag nämna Sandra Andersson-Wickström, som med sin D-ponny Money Boy otippat tog sig till A-final, med kür-hjälp av Frida och Olof. Stora framsteg på kort tid, av ung, men väldigt målmedveten ryttarinna.

Cupid och Sandra

Sandra tränar B Cupid

Min vänninna Chris Danielsson har extra anledning att korka upp champagnen efter den här helgen. Hon har alltid fött upp bra welsh-ponnyer, och haft många framgångar. Men den här helgen blev det väl lite extra kul, med hela fyra deltagande ponnyer från Stenbroåsen, två medaljörer i kat B, och de tre främsta var efter hennes hingst Wildzang’s Gloriant. Det måste vara någon slags rekord. (Det är alltså samma hingst som är far till min B Cupid u. B Caressa )

Christina Blomqvist måste också suttit med ett leende på läpparna under hela helgen, när hon kunde se sin f.d. Henfywyg Tywysog delta själv, och dessutom med hela tre avkommor. Det är bra blodslinjer, och bra ärftlighet!

Våran mesta tränare: Traudi

Våran mesta tränare: Traudi

Flera andra av mina vänner har haft en härlig helg i egenskap av ägare, uppfödare, ryttare, ”ponnymammmor”, tränare, stallvärdar osv. Jag gläds för er alla. För jag vet att det inte är så enkelt som att bara köpa rätt ponny, eller välja rätt hingst till sitt sto. Ett deltagande på Ponny-SM är beroende av så många faktorer, och allt måste stämma precis, just den här helgen. Mest av allt är det målmedvetenhet och träning, träning och träning. Och målsättningen är ofta satt ett år i förväg. Sedan ska man har lite tur, att alla är friska, att skorna sitter, utrustningen fungerar och hundra andra detaljer. Men ingen kedja är starkare än den svagaste länken, så jag vet att det finns många, många som sitter hemma och njuter av att på ett eller annat sätt varit delaktiga i ett ekipages SM-deltagande.SONY DSC

SM-brons till B La Diva

Den här fina bilden gjorde mej lycklig.

SM-brons för 6-åriga ponnyer 2015

SM-brons för 6-åriga ponnyer 2015

Den största glädjen som uppfödare är ju när det går bra för ens föl. Och för det mesta har jag haft tur som lyckats placera mina uppfödningar hos duktiga och ambitiösa ägare, som förvaltat sina hästar väl. Då är det otroligt roligt att få följa dom via foton och berättelser.

B La Diva föddes 2009, och var ett av endast tre föl efter då nygodkände B Capriole. Mamman var Bella Tamm, ett sto e. Tammerfors **  – Revel Shampagne,  som tidigt visat talang som sportponny, med både hoppförmåga och bra gång.

Bella Tamm med alldeles nyfödda B La Diva

Bella Tamm med alldeles nyfödda B La Diva

Diva föddes mörk fux, och det syntes tydligt att hon tidigt skulle bli gråskimmel. Som nyfödd var hon liten, skrynklig, men långbent och kavat. Hon hade små söta öron med lite ”knorr” på.

Sommaren 2009 tillbringades tillsammans med andra ston och föl i beteshagen. Lekkamraterna var B Caprice (Cippyn Red Crusader – B Caressa), B On Top (B Capriole – Ängvaktarns Extra) och Cumaro (B Capriole – Fix Felicia).

 

"Grållan" poserar för porträtt

”Grållan” poserar för porträtt

Som ettåring fick Diva åka på utställning och belönades med Guld. Så hon fick tidigt vänja sig vid rosetter.

Frida visar B La Diva på Welshriks 2010

Frida visar B La Diva på Welshriks 2010

Sedan sålde jag både Bella och Diva till Charlie, som tog över matchningen av sin framtida stjärna. Och jag kunde inte önskat en bättre ägare till Diva. Charlie har lyckats ordna med bra ryttare och träning hela vägen. Hon betäcktes som fyraåring , men det blev inget föl, och kanske var det tur i oturen, för hennes karriär under sadel kunde fortsätta.

Diva som tvååring, på sommarbete

Diva som tvååring, på sommarbete

Som treåring blev Diva bästa gångartsponny och näst bästa hopptalang.

Som treåring blev Diva bästa gångartsponny och näst bästa hopptalang.

B La Diva, 4 år och har börjat sin träning

B La Diva, 4 år och har börjat sin träning

Diva 4 år 2

Som femåring startade Diva ett antal dressyrtävlingar, och med mycket goda resultat. Och i år som sexåring, med ny ryttare, fortsätter utbildning och utvecklingen. Det ska bli spännande att se hur det går i fortsättningen.

Första kvalet till Ungponny-SM 2015

Första kvalet till Ungponny-SM 2015

Tack till alla i teamet runt B La Diva, som tar väl hand om henne och låter mej glädjas åt framgångarna. Stort Grattis till er alla och lycka till i framtiden.

Den lilla luddiga, grå ankungen har vuxit upp till en vacker, vit svan!!

 

Jag solar mej i glansen…

En av tjejerna i det gäng av svenska hästtjejer som bor och verkar i Portugal heter Astrid, och är mest känd som skribenten bakom Hippsons ”Portugalbloggen”. Förra helgen var hon här i Cascais för att vara med i en tävling i Working Equitation, och givetvis passade vi på att träffas. Jag är lite mallig över att vara hennes kompis, när hon rider, för hon är så tjusig i sin tävlingsutstyrsel och rider så himla bra. Och så är hon svensk! Och ger sina portugisiska motståndare verkligen en match på banan. Då sitter jag på läktaren i min Sweden-tröja och hejar på allt vad jag kan.

Astrid och Altivo på framridningen

Astrid och Altivo på framridningen

Hon hade ett bra meeting med sin ganska oerfarne (och vackra) Altivo, och har skrivit mer om det på sin blogg.

Senast vi träffades var till midsommar, och då var hela svenska tjej-gänget på plats. Vi hade bestämt att fira midsommar tillsammans. Utan midsommarstång och blomsterkransar, men ändå med sill, knäckebröd, prinskorvar och Rebeccas hemgjorda Janssons frestelse (och en massa annat). Alla tog med sig något till bordet, och till sist hade vi så mycket mat, att det räckte till lunch på midsommardagen också. Nubbe hade vi glömt, men Astrid hade med rosévin tillverkat på den gården som hon jobbar på.

Vi blev ett rätt stort gäng, och ändå fattades några av dessa goa, svenska hästmänniskor som bor i närheten. Varje gång vi träffas tänker jag att det är rätt fantastiskt att så många hamnat här via hästarna och klimatet, och vi har mycket gemensamt. Anledningen till att alla var på plats var egentligen inte alls att det var midsommar, utan det var den årliga Lusitano-festivalen, som hålls på den anläggningen där jag har mitt stall. Så för vår del blev det en toppen-helg! Vackra hästar i oändliga rader, uppvisningar, tävlingar – Lusitanos i alla former!

Delar av "svensk-gänget" på plats på festivalen

Delar av ”svensk-gänget” på plats på festivalen

Naturligtvis ville Astrid passa på att rida på sin favorit: Viking. Jag tycker det är lika roligt varje gång hon kommer på besök. Eftersom jag själv inte kan rida honom så mycket, så njuter jag av att se en duktig ryttare få glädjen av att sitta på den här underbara hästens rygg. Alla kunniga ryttare som suttit på hans rygg, njuter av att känna hans kraft, förmåga och arbetsglädje och har snart ett leende på läpparna. Det måste vara det högsta betyg en häst kan få: att varje ryttare sitter med ett leende och bara njuter av upplevelsen. (Fast man måste ju faktiskt rida också, det är ingen ”taxi”)

Astrid rider Viking

Astrid rider Viking

Nuno på Alentejo

Nuno på Alentejo

Jag fick Astrids pojkvän Nuno att rida på Alentejo också. För han råkade nämna att han ridit på hans far Iberico. Så då måste vi ju ta reda på hur det ligger till med likheter och skillnader. (Det var mest skillnader)

Lusitano-festivalen är ett evenemang man inte får missa om man uppskattar rasen. Först kan man se de unga hästarna bedömda vid hand. Sedan var det tävlingar i WE, dressyr och hoppning. Uppvisningar av de skickligaste WE-ryttarna, barockryttarna och priser till årets mest framgångsrika ryttare.

Över tävlingsplatsen vajar den svenska flaggan. Vilken perfekt midsommarhelg! Och så roligt att träffa alla tjejerna. Vi bor ganska nära varandra, men träffas ändå inte så ofta. Hästfolk har ju liksom alltid fullt upp. Men efter några öl (eller caipirinha) så blev det mycket svenskt babbel på läktaren. Kul!

Det är som ett mini-Falsterbo, för oss svenskar här i utlandet. Folk och fest. Fast vi hade väldigt fint väder. Det är väl en av skillnaderna ;)

Proffsiga och praktiska skyltar

Det har tagit lite tid, men nu är dom på plats: våra nya urtjusiga och praktiska namnskyltar.

Det började med att jag hade väldigt hemmagjorda lappar (typ Excel bara) med hästarnas namn och fodergivor, i plastfickor som satt på boxarna med häftstift. Bara för att utfodringarna skulle fungera  med olika personer som fodrar olika tider. Det fungerade ju, men var ju kanske inte så tjusigt.

Amirals

Amirals ”lapp” i sin fina plasthållare

Sedan kom en vän, som har ett företag som tillverkar bland annat skyltar till hyllor i mataffärer och sånt. En plastexpert! Och han erbjöd sig att göra genomskinliga hållare till mina lappar. För jag talade om att jag hade en plan för hur lapparna skulle se ut. Men först kom i alla fall hållarna på plats. Häftpistol och klart!

Lappar är ju inte så snygga...

Lappar är ju inte så snygga…

Fortfarande såg ju lapparna rätt fjuttiga ut. Men med Fridas och Olofs hjälp blev det så småning om precis som jag ville. Duktiga fotografen Olof tog fina bilder på alla hästarna, och Frida ryktade, flätade och gjorde i ordning varenda häst till 100% inför fotograferingen. Sedan designade hon själva namnskylten efter mina önskemål. Sedan laminerade jag varje skylt, så jag kan skriva allt foder med whiteboard-penna. Och sen bara skjuter man in den i hållaren. Supersmidigt, och så snyggt! (Bilderna ger inte full rättvisa)

Och om det är något speciellt man vill låta resten av teamet veta, så kan man peta in en post-it lapp innanför plasten. T.ex. om en häst har en lös sko, om nattbandage ska på, eller hästen inte ska släppas ut i paddocken nästa morgon.

Och det är superenkelt att ändra fodergivorna, lätt att se att rätt häst kommer in i rätt box. Och byter man plats på hästarna, så tar det ca 30 sekunder att flytta namnskylten. Jag är mer än nöjd. Supernöjd! Ska man ta patent på det här kanske?

Bilderna är så fina. Det är tacksamt om man har en häst som inte visar samma uppsyn när man ser huvudet över boxkanten. Vi har en som oftast bara visar sina långa, gula tänder och det är ju inte så smickrande.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 63 andra följare

%d bloggare gillar detta: